Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 09:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2017/02/03/15350/

Fråga om hyfs och stil

Trevlighetsråd?

Rätta artikel

Fråga: Angående förra fredagens fråga från ”Etikettlufs” som visste för lite om hur man beter sig, kan Magdalena förklara vad en inte får säga när en träffar folk som inte är så bekanta? Det verkar finnas mycket som skulle vara så fel. Vad är det för frågor som inte får frågas?

Svar: När mejl som detta kommer till spalten blir jag extra glad - det visar på ett intresse för andra som kan betyda mycket mer än en stunds trevligt prat. Med intresse för andra menar jag inte den alldeles för vanliga privatnyfikenhet som ställer till så mycket elände i mänsklig samvaro. Tvärtom, faktiskt. Kan man hejda sin önskan att vilja klampa in i andras privatliv har man kommit en bra bit på väg till att bli trevlig.

I grunden handlar det om att vara empatisk; ordet betyder sökande till kärlek, från grekiskans empatheia som innebär stark känsla. Är man empatisk har man förmåga till inlevelse, förståelse för andras känslor och begriper att man inte kan säga och fråga vad som helst, även om man säger sig själv att det är välment. Efter mina många år som frågesvarare i DN har jag fått mängder av exempel på frågor som aldrig borde ha ställts. De som sårar och kränker med sina frågor brukar hävda att de är vanligt hyggligt medmänskliga. I verkligheten är de ofta förklädda i nyfikenhetens ihåliga mantel. Kan man tänka sig själv i den andra personens situation avstår man från en hel del yttranden.

Exempel på sådant man inte ska fråga eller säga innan man har en närmare vänskap och kanske inte ens då:

Det ofattbart klumpiga: ”Har du barn? Jaså inte. Varför inte, kan du/ni inte få barn? Det är ju underbart med barn! Har ni tänkt på att adoptera?” Det snokande: ”Du har ju blivit rik, vad ska du göra med pengarna?” Det kränkande till den som är överviktig: ”Men ska du verkligen ta en kaka till/äta det där?” Det stöddiga till den som är arbetslös: ”Jaså, har du inget jobb? Har du försökt med xxx, det finns ju massor av arbetstillfällen bara man anstränger sig att söka. Har du tänkt på att skaffa en utbildning?” Det obehagliga till den som har arbete: "Vad tjänar du?" Det plånboksrotande till den vars hem man besöker: ”Äger du den här lägenheten? Vad kostade den? Hur finansierade du den?" Eller "Är det hyreslägenhet? Fick du betala svart? Vad betalar du i hyra? Hade du ett bra bytesobjekt?” Det djupt sårande till den som inte har en partner: ”Lever du ensam? Vill du det? Har du haft en relation någon gång?”

Människor vet vilka problem de har. De behöver vanligen inga dryga råd om att banta, skaffa utbildning, adoptera. De som har barn och vill berätta om dem gör det utan frågor. Om inte ska de inte tvingas redogöra för sin barnlöshet och dess orsaker. Att fråga om andras ekonomi är riskabelt, den som har förhandlat sig till en bra lön kanske inte vill berätta det, den som har lägre lön än normalt skäms kanske över det, den som jobbar oavlönad för att skaffa sig praktik vill inte säga det. Finansiering av en bostad kan vara ett arv, en lotterivinst, ett lån som ingen annan har med att göra och som man inte vill berätta om. Och så vidare.

Men vad ska man prata om när allting verkar förbjudet? Nåja, förbjudet är det inte, men taktlösheten bör hållas i mycket strama tyglar. Det går att prata om neutrala ämnen, omgivningen, TV-program, filmer, miljöfrågor, aktuellt om världsläget, mode, gastronomi, vädret - något ämne kan en tänkande människa ta upp förbi det som kan såra, väcka sorg, obehag, vrede.

Bästa sättet att vara en hygglig medmänniska är att tänka efter innan man ställer en fråga till en ny bekant. Men du kommer att klara dig bra i umgänget med andra, du har ju redan förstått att det finns gränser.

Magdalena Ribbing