Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga om hyfs och stil

Oinbjuden?

Fråga: idag kom ett kuvert. Det var adresserat till min make. I kuvertet låg en inbjudan som började ”Välkommen att vara med och fira X:s (en vän) 60 år” och sedan information om plats, dag och tid ”mingel från 16.00″ samt önskat svarsdatum och en mailadress till jubilarens fru.

Jubilaren och vi har träffats sporadiskt genom åren, vi har bjudit till våra födelsedagar, vårt bröllop, kräftskivor, och även till middagar med enbart oss fyra. Mer sällan ju längre tiden gått eftersom de allt mer börjat bete sig som Ove och Anette i Solsidan (vi har till och med undrat om manusförfattaren på omvägar hört oss berätta om detta par eftersom vi känner igen flera situationer; ta betalt av gäster vid kalas, instruera hur mycket mat man får ta för sig samt ”jag önskar mig enbart pengar till spa-behandlingar, här är mitt kontonummer” etc).
Vi har dock hållit god min, men undvikit att delta när det har känts obekvämt eller som ”armbågsbjudningar”.

Jag tolkar denna märkliga inbjudan som en tydlig signal att jag inte är välkommen att fira 60-åringen. Inget i inbjudan tyder på att det är fråga om en ”grabbträff”, eller på att det skulle röra sig om ett misstag. Adresseringen enbart till min make och kortets rubrik ”Välkommen” i singular talar sitt tydliga språk, tycker jag.

Frågan är vad man svarar? Jag vet att man inte kan eller ska uppfostra vuxna människor, men att bara tacka nej (min man har ingen som helst lust att gå) utan att åtminstone nämna att vi båda tog väldigt illa vid oss känns konstigt. Men kanske ändå mest korrekt?

Svar: Så där blir en drulligt slarvig inbjudan när inbjudaren inte tänker sig för utan bara öser iväg något hastigt hopkommet. En svag förklaring finns i att ni själva har dragit ner på umgänget men den duger inte i ett sammanhang som detta, alltså en födelsedagsfest. Att själva inbjudan inte innehåller era namn är en modern dumhet med amerikanska förtecken. I en inbjudan ska gästernas namn anges, det räcker inte med adressat på kuvertet.

Kanske är ni trots allt bjudna båda två men slarvet tog över, som sagt. Enklast är att ni skickar ett kallt svar till frun, ungefär så här: ”Tack för inbjudan till X:s födelsedagsfest; vi förmodar att den gäller för oss båda men ingen av oss kan tyvärr närvara” och så båda era namn. Till sist: det är opraktiskt att berätta för andra om gemensamma vänners fadäser och dumheter, risken att det når oavsedda öron är överhängande.

Magdalena Ribbing

Kommentar till Lena Mellins krönika i Aftonbladet den 12 mars där skribenten drar den felaktiga slutsatsen av mina frågesvar att jag förordar knytkalas med matlådor istället för de trerättersmiddagar som verkar förekomma i hennes umgängeskrets. Det jag har noterat i min frågelåda och Lena Mellin har sett hos andra är att moderna gäster allt oftare meddelar speciella matönskemål. Därför svarar jag att det är bättre att den som exempelvis är glutenintolerant erbjuder sig att ta med en egen rätt än att värdpersonen (om inte professionell dietexpert) tillreder en rätt som riskerar att ändå inte bli glutenfri. Detsamma gäller andra önskemål lika med krav om viss mat. En bjudnings syfte är den gemenskap som gästerna och värdfolket bildar tillsammans, inte främst att varje gäst ska kunna äta sig individuellt mätt på exakt sådant som vederbörande tål – eller föredrar. Att inbjudaren lagar den mat som gästerna förmodas uppskatta är självklart, men inte att varje komplicerat specialönskemål tillgodoses, då är det klokast att gästen tar med något som kan ätas riskfritt. Viss tolerans från ömse sidor är en grundingrediens i det lyckade kalaset.

Magdalena Ribbing