Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga om hyfs och stil

Karlkunskap?

Fråga: Som kvinna på snart 30 år har jag under årens lopp ofta mött män som tror sig veta lite bättre, till exempel i fråga om träning (jag tränar regelbundet), juridik (jag är utbildad jurist), politik (är intresserad av och har läst statsvetenskap) eller journalistik (jag jobbar som journalist), för att nämna några exempel. Om en professor i juridik eller statsvetenskap vill ge ett gott råd så tar jag förstås gärna emot det, men när kafégästen bredvid eller för den delen kollegan, oinbjudet vill tala om hur landet ligger inom något av det som skulle kunna kallas mina expertområden så misstänker jag att jag utsätts för vad som brukar kallas mansplaining.

Oftast blir jag förvånad och villrådig i stunden och tror jag inte att det speciellt ofta är illa ment från den andres sida. Men tillrättavisandet/rådgivningen (oftast från män) lämnar ändå en lite bitter eftersmak och tacksamheten infinner sig så gott som aldrig.

Har Magdalena Ribbing någon strategi att dela med sig av för oss som upplever detta fenomen?

Svar: Det du beskriver är onödigt, inte särskilt ovanligt och alltid lika trist, ett uttryck för en del mäns behov av att få visa sig duktiga. Man kan säga att det är barnsligt, omoget, självupptaget – men det hjälper ju inte mot den irritation som man naturligtvis känner inför denna mansplaining. Ordet är en sammanfogning av engelskans man och explain, och brukar beskrivas som ett sätt av (vanligen) män att i översittande ton förklara för kvinnor vad dessa redan vet. En amerikansk författare, Rebecca Solnit, skriver om detta att det är en kombination av övertro och okunskap. Vem vill ha det?

Mitt förslag är att du som hövlig medmänniska lyssnar en kort stund på den mansplainande mannens utläggning, men ganska snart avbryter och säger ”det är snällt av dig att vilja undervisa mig, men jag har som jurist/journalist gedigen kunskap om detta, vi pratar om något annat föreslår jag.”

Eller något åt det hållet, alltså artigt påpeka att du besitter egna kunskaper och inte behöver mannens information. Han kämpar för att få ett övertag vilket är något som ingen kvinna behöver finna sig i. Men det är oftast bäst taktik att vara vänlig och bestämd, sämre blir det med bitska tonfall och syrliga kommentarer. Sådana kan i värsta fall få mannen att känna sig kallad att ge en tillrättavisning (”du behöver väl inte bli sur för att jag berättar det här?”) En del män och kvinnor som uppfattar sig själva som en himmelsk gåva till mänskligheten, i detta fall män till kvinnor. De kan med fördel tas ur den villfarelsen.

Tacksam ska du förstås inte vara även om det detta fantasilösa mansplainande är vänligt avsett.

Nu kan man förstås säga att hur ska karl’n veta att kvinnan han förmedlar sin klokhet till har mer kunskap än vad han har? Men det kan en vettig man lätt ta reda på genom en vanlig fråga. Så gör man i normala sammanhang när man inte känner ett trängande behov av att vara överlägsen.

Magdalena Ribbing