Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-27 23:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/filmbloggen/2010/05/25/cannes-in-memorian-7324/

FILMBLOGGEN

Cannes in memorian

Suck, så var det roliga slut…Det tog några dagar, efter min hemkomst i lördags kväll, att smälta att jag inte skulle få mingla med filmvärldens jetset längre, eller åtminstone inte arthouse-gänget, längre. Tillbaka till de björklaminerade kontorslandskapen i Marieberg.

   Jag var nära att fälla en liten tår i lördags morse, när vår trevliga och vältaliga jury hade sitt sista och avgörande möte i Gilles Jacobs egen salong, den orientaliskt inredda Café de Salon i festivalpalatset.  

Som de flesta som följt bevakningen av Cannes märkt var det sannerligen Asiens år i år. Självaste Guldpalmen hamnade i Thailand, i händerna på regissören Apitchapong Weerasethakul för hans naturlyriska reinkarnationsdrama ”Lung Boonmee raluek chat” (på svenska ungefär Farbror Boonmee minns sina tidigare liv). 

I  Un certain regard-juryn föll vi först helt i trans över det visuella geniet Jia Zhangke och hans poetiska långlångdokumentär ”Shang hai zhuan qi” som skildrar stadens Shanghais komplicerade och delvis tragiska samtidshistoria i kulturrevolutionens spår.Sedan förtjusades vi av humorn och den briljanta dialogen i Hong Sangsoos ”Hahaha”. Han är, här i alla fall, som en avlägsen sydkoreansk släkting till Woody Allen. ”Hahaha” skildrar två vänner (en filmregissörwannabe och en filmkritiker) som upptäcker att de ovetandes varit i samma kuststad under sommaren. Över ett antal drinkar berättar de för varandra vad som hände dem där. De pratar öppenhjärtigt om omvälvande kärleksmöten, personliga kriser och tokiga spritfester – utan att riktigt förstå att de delvis träffat samma människor. Ömsintheten, en stilfull blandning av färg och svartvitt parat med en lätt galen humor fick oss på fall. Efter att ha  grundligt diskuterat 102-åringen (!) Manoel de Oliveiras visuellt fascinerande spöksaga ”O estranho caso de Angélica” (Det underliga fallet med Angelica) drogs vi obönhörligen tillbaka till Asien igen. 

Till vår sydkoreanska kollega Mr Kim Dong-Hos oförställda glädje valde vi att prisa hans landsman Hong Sangsoo.

   Men nota bene, vi glömde inte den sydamerikanska kontintenten för det. Våra tröstpris gick till en av mina personliga favoritet, de peruanska bröderna Vegas fina debut ”Octubre”  (Kaurismäki möter Dickens Mr Scrooge, fast med en mycket originell ton) samt till de kvinnliga aktriserna i den argentiska ”Los Labios”. Den sistnämnda var framför allt Claire Denis favorit, men hennes kärlek till filmen fick oss alla andra på fall.

 

Resten av de filmerna som var kvar i sista omgången för oss var kanske inte otippat Jean-Luc Godards ”Film Socialisme” som växte på ett märkligt sätt under diskussionerna, den tyska, iskalla ”manipulativ-bankir-förför-ung-kvinna”-filmen ”Unter dir die stadte”, Derek Cianfrances amerikanska indie ”Blue Valentine med Michelle Williams i en stark huvudroll samt argentiska  Daniel Traperos dramathriller ”Carancho” som handlar om en skrupelfri brännvinsadvokat som jagar trafikoffer. 

På det stora hela var vi rörande överens om att vår jury fått de bästa filmerna på vår lott – och en billig resa jorden runt på köpet. 

Apropå det blev jag intervjuad om juryarbetet av sajten www.moviezine.se och då sade jag så här.