Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 14:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2008/10/29/min-5-ariga-dotter-har-svart-att-vara-ifran-mig-1568/

Fråga Insidans experter

"Min 5-åriga dotter har svårt att vara ifrån mig"

Fråga: Hej!
Min dotter, som nu är 5 år, har en medfödd bindvävssjukdom som påverkar hennes muskler, leder och förmågan att äta själv. Sedan hon var 4,5 månader har hon sondmatats. Det har genom åren blivit många jobbiga sjukhusvistelser och hon har varit livshotande sjuk vid ett par tillfällen. Jag (hennes mamma) har alltid varit den som varit med henne vid läkarbesök och på sjukhus men ibland har även hennes pappa deltagit i behandlingen.

Vi har sällan kunnat lämna bort henne till släktingar, eftersom hon dels sondmatas och dels varit så sjuk. Från vår sida har det sällan upplevts som ett problem. Det har inte så ofta funnits något behov från vår sida att lämna bort henne.

Nu till det uppkomna problemet... Jag är lärare, men har under hösten fått möjlighet att studera på distans på heltid. Vid fyra tillfällen måste jag dock åka till Växjö (45 mil härifrån) för att delta i föreläsningar och seminarier. Jag åker söndag eftermiddag och kommer tillbaka sent på tisdagskvällen.

Första tillfället gick ganska så bra, men det var svårt att lämna henne på dagis sedan eftersom hon blev oerhört ledsen. Till helgen därpå skulle hon sedan på Mulle, men när jag skulle gå börjde hon storgråta, så jag fick vara med henne hela tiden.

Andra gången gick det inte alls bra. Hon var väldigt ledsen när jag åkte, grät i sömnen och ville inte att pappa skulle gå från dagis när han lämnade henne. I helgen har hon varit väldigt "nere" och lätt börjat gråta. Hon ville absolut inte till Mulle. Först skulle hennes pappa vara med henne, eftersom jag var upptagen i ett möte, men sedan gick inte det heller så vi fick ringa och säga att hon slutat.

Om hon inte vetat var jag varit har hon blivit alldeles förtvivlad.

Det känns fruktansvärt att hon ska må så dåligt av detta! Jag vet att jag kanske borde lagt över mer ansvar på hennes pappa, men samtidigt hade jag aldrig kunnat lämna henne på sjukhuset för att åka och arbeta. Hur ska vi handskas med detta??? Jag funderar på att ta med henne till Växjö nästa gång.

Tacksam för några goda råd!
Jessica

Svar: Hej Jessica och pappa!

Det har varit fem tuffa år ni alla har haft, dottern med sjukdomar och sjukhusvistelser - ni med oro och skräck och brist på vanlig vardag. Inte underligt att ni knutits nära samman, du och flickan! Jag tycker inte alls att det är konstigt att hon har svårt att vara ifrån dig - men kanske är det nu dags att lätta lite på banden mellan er. Den här hösten har givit er en tydlig markering att hon behöver träna sig i att vara utan dig.

Det låter som en jättebra idé att hon ska få följa med till Växjö - för att se var du är när du är borta, hur det ser ut där du bor, - men jag tycker att pappa ska följa med så att du kan delta i föreläsningar och seminarier. Och att de två kan göra saker på egen hand när du är upptagen och mötas kanske på lunch och på kvällen. Kanske kan ni göra det här till en liten minisemester för er alla? Och ett tillfälle för flickan och pappa att vara på tumanhand och göra nåt kul tillsammans.

Så tycker jag att ni i vardagen ska skapa situationer då pappa tar mer ansvar och du ställer dig i bakgrunden - att du gör saker på kvällarna utanför hemmet på kvällarna t ex. Var verkligt noga med att berätta för henne hur det kommer att bli och när du kommer hem, säg att du ska komma in och stoppa om henne när du kommer hem, kanske vid första tillfället ringa på kvällen. Du måste visa henne att du tror att hon och pappa kan ha det bra tillsammans. Du och pappa måste vara eniga om att det här är viktigt för er alla tre - så att inte hon känner att någon av er är alldeles för tveksam eller ledsen.

Vi människor klarar svåra situationer - er dotter klarar att vara ledsen ibland och bli glad igen. Det här är en ny situation för henne som hon måste träna sig i. Och ni också! Låt henne vara ledsen, sitt lugnt med henne i famnen.

Kanske kan det vara så att all smärta och all rädsla ni levt i tillsammans gör dig och din man så känsliga för hennes förtvivlan att ni vill undvika den till varje pris. Det är alltid en risk när man har sjuka barn (jag har jobbat många år på barnklinik så jag vet hur lätt det kan bli så). Men det fungerar inte i längden. Kanske behöver ni alla träna - hon att vara utan dig, ni att stå ut med hennes ledsenhet.

Jag hoppas detta kan vara till hjälp för er alla.

Vänliga hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare