Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 04:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2009/02/13/mina-karleksrelationer-rinner-bara-ut-i-sanden-1610/

Fråga Insidans experter

"Mina kärleksrelationer rinner bara ut i sanden"

Fråga: Jag känner att jag helt kört fast vad gäller mina kärleksrelationer – de liksom bara försvinner och rinner ut i sanden – utan att jag riktigt förstår varför. Och det jag vill är att ha en djup och meningsfull kärleksrelation, men det enda jag lyckas med är ett antal korta, passionerade förhållande som just rinner ut i sanden innan de ens blivit riktigt allvar. Inte så konstigt om jag var i 20-årsåldern kanske, men nu är jag kvinna 40+, skild (på mitt initiativ), ensamstående mamma som inte alls vill ha korta ytliga relationer. Och ändå är det så det blir gång på gång.

Jag har ett tag trott att tja, det är otur, att jag träffat fel killar och så vidare, men nu känner jag ju mer och mer att det måste vara något fel på mig eller att jag gör något fel? Och trots självrannsakan, och terapi under krisåren vid skilsmässan, så lyckas jag inte hitta ut ur den här labyrinten. Och jag har försökt vara uppriktig med vad jag vill, tycker och känner men det har inte alltid gett så bra resultat.

Nu har det gått så långt att jag knappt ens vågar ge mig in i något av rädsla för att samma sak ska hända igen.

Jag är annars väldigt nöjd med mitt liv – är välutbildad och har ett bra jobb, barn, stor umgängeskrets och många nära vänner. Jag har dessutom bra kontakt med min familj, har haft en kärleksfull uppväxt och föräldrar som fortfarande är gifta. Jag har inga problem med att träffa män utan de blir ofta väldigt "förälskade"/attraherade och intresserade och är väldigt "på" – för att sedan efter ett tag försvinna. Och det utan att vi haft något gräl eller blivit osams eller haft diskussioner utan de bara slutar att höra av sig.

Ibland har jag känslan av att de är som mest intresserade när jag är osäker på om jag är intresserad och fortfarande är lite avvaktande för att sedan försvinna när jag visar mitt intresse lite tydligare och börjar så att säga känna mig "trygg".

Många gånger finns de dessutom kvar i periferin (det vill säga de släpper mig inte helt) utan att vi för den skull har en relation. Och för varje gång det här händer, så blir min självkänsla (som egentligen är relativt bra) allt sämre. Jag vill verkligen bryta det här mönstret men jag vet inte alls hur jag ska göra.
Anna

Svar: Jag kanske är helt ute och cyklar men är det så att du har en väldigt konventionell syn på spelet mellan män och kvinnor?

På din beskrivning låter det som att "träffa män" innebär att du uppvaktas intensivt av någon som du till att börja med är relativt ointresserad av. När du sedan fallit för uppvaktandet och uppvisar intresse, tappar mannen i sin tur intresset för dig. I mina öron låter det som en mycket traditionell beskrivning av kvinnan som passivt väntande på uppvaktning och mannen som den aktive erövraren.

Hur skulle det vara om du letade upp en man som du blev förälskad i och attraherad av och att det var du som var intresserad och "på"? Jag tänker att det kan vara ett sätt att sortera bort de män som bara är ute efter erövringsdelen i en relation. Samt att vitsen med att träffa män väl måste vara att träffa de män som du vill ha.

Sedan undrar jag över hur du reagerar då en man står kvar när du börjar känna dig trygg och inte längre är osäker på om du vill ha honom eller inte. Det borde rimligtvis finnas sådana exempel i ditt liv också. Det jag är ute efter är om det är så att du är beroende av det där till-och-från spelet för att gå i gång på en man. Alltså att attraktionen er emellan bygger på ovisshet och att det är den som är minst intresserad som har övertaget. Om det är fallet blir resultatet ohjälpligen en dans som till en början är nog så spännande, men som i längden blir ganska förutsägbar och, som du skriver, inte är särskilt uppbygglig för din självkänsla.

Min idé är att om du börjar ta initiativ utifrån att du känner attraktion och intresse, så slipper du passivt sitta och vänta för att se om det mönster du skriver om återigen ska upprepa sig. Med det inte sagt att du får den du är intresserad av, men det är i alla fall en helt annan utgångspunkt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare