"Min syster vågar inte ta sig ur sitt dåliga förhållande"

Fråga: Min fråga gäller min syster som tycks oförmögen att ta sig ur ett dåligt förhållande. Jag efterfrågar råd och tips, på hur man bäst gör för att våga bryta sig ur en osund relation som förvandlats till ett emotionellt beroende och orsakar lidande i stället för lycka och trygghet. Min syster och jag kommer från mycket problematiska och otrygga familjeförhållanden, något som gjort att vi har ett väldigt stort trygghetsbehov.

Efter drygt fyra år med sin pojkvän har hon ännu inte fått svar på om han ser en framtid med henne eller inte – något som plågar henne oerhört. Ibland säger han att det finns en möjlighet men ibland hotar han med att göra slut, vilket naturligtvis tär på min systers psyke. Själv vågar hon inte lämna honom, av rädsla för ensamheten, att aldrig mer hitta kärleken och att inte längre ha den lilla trygghet förhållandet ändå innebär.

Han är medveten om sitt övertag och har varit otrogen flera gånger – något min syster ändå förlåtit. De provade att ha uppehåll en gång och det resulterade i panikattacker, konstant ångest och handlingsförlamning hos henne, något hon är livrädd skall hända igen om hon gör slut.

I andra sammanhang är hon en självständig och stark tjej som pluggar till läkare och lever ett normalt liv, men i förhållande till pojkvännen är hon helt beroende och underordnad.

Hon har självinsikt och förstår att det hon känner inte är sunt, men den starka rädslan för att vara ensam är för övermäktig. Hur skall hon tänka för att våga bryta sig ur detta?

Anna

Svar: Hej Anna! Innan jag svarar på din fråga skulle jag vilja berätta om vad som kan bidra till att man stannar kvar i ett dåligt förhållande trots att man inser de negativa konsekvenserna. De allra flesta gånger handlar det om att man är känslomässigt beroende av partnern – man tror sig inte ha ett eget värde som person. Det egna värdet kommer från partnern, det vill säga man upplever sig som värdefull enbart om man blir älskad eller accepterad av honom/henne.

En person i den här situationen har motsägelsefulla känslor som hindrar henne från att bli fri från relationen. Situationen eller partnern väcker både positiva och negativa känslor samtidigt. På ett sätt skäms man för det man utsätts för, eller för partnerns beteende, och känner skam för att man inte kan bryta sig loss. Man uppfattar sig som svag och i värsta fall utan en egen identitet, eller helt värdelös och att man inte förtjänar en annan typ av förhållande. Man fokuserar och tror på det partnern säger och bortser från det man ser att personen gör. Vid otrohet tänker man till exempel: ”Han/hon har varit otrogen men säger att hon/han älskar mig och att jag är det enda som betyder något.”

Å andra sidan känner man att partnern är den enda som bryr sig om och älskar en och man är övertygad om att förhållandet ska bli bättre. Många gånger bortförklarar man partnerns beteende för att rättfärdiga relationen både inför sig själv och andra med resonemang som:

”Han/hon har haft en tuff uppväxt med lite kärlek, därför…”

”Hon/han är mycket stressad just nu, därför…”

”Innerst inne är han/hon väldigt snäll och älskar mig.”

”Bara hon/han få … då kommer allt att bli bra mellan oss”

Detta, som jag nu beskrivit, återfinns ofta som ett mönster i relationer – förälder, vänner, partner - där det, i stället för genuin kärlek eller vänskap, handlar om att en person vill utöva makt och kontroll över en annan person.

Hur tar man sig ur relationer av detta slag?

Att ge upp hoppet, hur smärtsamt det än är, om att relationen eller personen kommer att ge det man hoppas på, har varit vändpunkten för många och verkar för vissa varit avgörande för att kunna ta ett första steg i riktningen mot att göra sig fri. Flera beskriver det här som att nå ”botten” för det man är beredd att stå ut med i en relation. Med andra ord skulle man kunna säga att man inte upplever något positiv i relationen längre och inte heller har hopp om att det positiva ska komma längre fram. Några exempel: man ger upp hoppet om att den andre ska förändras eller att man kommer att få den kärlek eller trygghet man längtar efter. Eller man känner att den egna existensen är hotad.

Anna, vad kan din syster tänka och göra för att våga bryta sig ur detta? Något som är oerhört relevant och en bra utgångspunkt i det här sammanhanget är att din syster har självinsikt och förstår att hon inte får riktig trygghet i förhållandet, eller som du skrev ”att det är inte sunt”.

Samtidigt, med tanke på att hon har fått panikattacker när hon försökte lämna pojkvännen, rekommenderar jag starkt att hon söker professionell hjälp för att bland annat kunna arbeta med att hitta sitt eget värde som person, få en bättre självkänsla och bygga en trygg bas att stå på.

Du kan tillsammans med din syster fundera på följande möjliga sätt att gå vidare:

Ett stegvis sätt att genomföra en förändring som känns skrämmande, kan vara att komma överens med sig själv om att ”parkera” eller vänta med att ta det slutliga beslutet under en viss tid, och att under den tiden förbereda sig på ett sådant sätt att det på sikt underlättar förändringen. När det gäller din syster skulle hon kunna komma överens med sig själv att inte tänka just nu på att lämna pojkvännen, utan vänta med det beslutet (parkera det) i några månader. Samtidigt som hon tar det beslutet börjar hon på en gång att arbeta med att förbättra sin självkänsla. Syftet är att ”lära sig simma innan man hoppar i vattnet.”

Det som brukar hända när man planerar en stegvis förändring på det ovan beskrivna sättet, är att den energi som går åt att kontrollera rädslan för det värsta som kan hända om man genomför förändringen – att lämna pojkvännen och vara själv – tillfälligt kan frigöras och i stället användas för att förbereda sig för förändringen – att bli starkare och tryggare i sig själv för att på sikt kunna ta sig ur relationen.

Du som anhörig kan stötta och uppmuntra henne i att ta det första steget på ett sådant sätt att det inte känns alldeles för skrämmande för henne.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. Psykolog och leg. psykoterapeut