Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Fråga Insidans experter

”Jag orkar inte vara klagomur längre”

Fråga: Jag har en vän som jag känt i cirka tre år, vi lärde känna varandra när vi umgicks väldigt intensivt en tid i samma umgängeskrets. Vi är båda i samma ålder så därför tydde vi oss lite till varandra, men vi har inte alls samma intressen och har inte personligheter som passar ihop helt problemfritt.

Sedan ett år tillbaka så här vårt ”gäng” splittrats av olika anledningar och jag har återgått till att mest träffa mina allra närmaste vänner. Jag har fortfarande haft kontakt med den här ena vännen, vi har setts på fika och ibland pluggat tillsammans. Det har fungerat bra – ända tills nu. Jag börjar misstänka att min vän är deprimerad. Han har åkt på många tunga smällar de senaste åren och har verkligen all anledning att må dåligt och det vill jag inte klanka ner på.

Problemet är att jag på något sätt har blivit hans klagomur. Det kommer oftast inte ett positivt ord ur hans mun under flera timmars umgänge och eftersom jag verkar vara hans närmaste vän så träffas vi väldigt ofta. Han ringer flera gånger om dagen och vill ses flera gånger i veckan och prata om hur värdelöst hans liv är och att det inte finns någon framtid för honom. Jag försökte peppa honom så gott det gick i början, men nu orkar jag inte längre. Det tar en massa energi av mig att ständigt sitta och peppa.

Jag har själv en del att stå i för tillfället, däribland ett svårt uppbrott i en viktig relation och en mindre personlighetskris, men jag försöker ändå ta mig runt med ett gott humör. Jag har ingen lust att ge det lilla glada jag har till honom när jag aldrig får någonting tillbaka. Som sagt så
förstår jag att han inte har det lätt – och det är det som gör det hela så svårt. Jag går runt och har fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte orkar ta hand om den här människan som uppenbarligen inte alls mår bra. Men min goda energi är inte en aldrig sinande källa och jag har börjat känna den senaste veckan att jag själv blivit låg enbart på grund av det han säger.

Han vill väldigt gärna ha en allierad i sin negativitet och försöker så gott det går ta med mig och mitt liv i det som är dåligt. Det känns inte ok. Men jag har inte hjärta att säga åt honom, ”men ryck upp dig!” eller ”lämna mig ifred är du snäll!”. Jag har försiktigt föreslagit professionell hjälp, i form av samtalsterapi, men det är helt uteslutet eftersom han ”aldrig skulle kunna prata med någon om hur han känner”.

Snart måste väl jag gå i terapi eftersom han dragit ner mig i det mörka? Väldigt tacksam för tips och råd!
Trött

Svar: Du verkar vara en solidarisk person som försöker peppa din vän samtidigt som du själv har gått igenom en kris och försöker ”…ta dig runt med ett gott humör”. Du har gett mycket till honom utan att få något tillbaka, nu har du tröttnat och då får du dåligt samvete.

Min hypotes är att detta beteende av honom framkallar olika känslor hos dig. Det förstärker dina skuldkänslor samtidigt som du kanske – åtminstone till att börja med – kände dig utvald och tänkte: ”Han vill inte prata med någon annan om sina känslor, bara med mig…”. Fundera gärna på om dessa känslor finns, och om de försvårar att du kan hävda dig själv.

Du skriver: ”Han vill väldigt gärna ha en allierad i sin negativitet och försöker så gott det går ta med mig och mitt liv i det som är dåligt. Det känns inte ok.” Tack och lov att du lyssnar på din känsla och tar den på allvar! Oavsett hur många svårigheter din vän har drabbats av de sista åren det är inte ok att han försöker dra in dig i sin svartsyn på livet.

Med så lite fakta om din vän kan jag inte uttala mig om han är deprimerad eller lider av något annat, men utifrån det du berättar verkar det som om han har fastnat i ett så kallat negativt ältande. Ältande är vanligt vid olika ångesttillstånd och är ett sätt att i stunden känna lättnad eller tröst. Ältande kan vara svårt att stoppa och leder ibland till ett kvarstannande i oron eller nedstämdheten.

Tyvärr så hjälper du nog inte honom på lång sikt genom att bara lyssna i det här läget. Det jag lärde mig när jag läste till psykolog var att samtala eller ”prata av sig” skulle hjälpa vid alla möjliga problem. Den forskning som har kommit senare om bland annat depression och ältandes funktion visar att det här stämmer inte alla gånger. Hur kommer det sig?

När någon har utvecklat ett negativt ältande eller/och depression och vi lyssnar… och lyssnar… och lyssnar… tror vi att vi hjälper den som lider, men i stället riskerar vi att bidra till att personen fastnar i och fördjupar sig i sitt ältande och inte tar steget att söka hjälp eller att göra något åt situationen.

När du lyssnar på din vän, får han en tillfällig ångestlindring och mår bra av det. Så nästa gång han mår dåligt kommer han att vilja prata med dig igen och igen … i stället för att gå till djupet av det som egentligen är ångestens och de depressiva tankarnas kärna och i stället göra något för att hjälpa sig själv. Att prata med dig kan då möjliggöra att han inte söker hjälp och fungerar i hans fall som ett sätt att fly undan det som gör att han mår dåligt. Med andra ord kan man säga att han har hamnat i en ond spiral, han hanterar sina negativa känslor genom att enbart prata om dem, han utsätter sig inte för, eller försöker i grunden inte heller att lösa problemet.

Vad jag menar är att såklart ska vi lyssna på dem som mår dåligt, men som vän eller anhörig bör vi tänka på vilken funktion lyssnandet fyller så att man inte bidrar till att vidmakthålla problemet istället för att hjälpa till att lösa det. Det är en svår balansgång men jag tror att de flesta av oss – som du har gjort – intuitivt förstår när det inte längre känns ok och när det känns som om vi hamnar i en återvändsgränd.

Professorn Wolfgang Rutz, som har forskat på depression hos män, har funnit att män brister påtagligt i sjukdomsinsikt gällande depressiva tillstånd och känner knappt vid sina symtom. Få söker hjälp eftersom de anser att ”män ska råda och klara sig själva”. Oförmågan att be om hjälp är ett stort handikapp för dem, menar Rutz. ”De borde mer inse att det kan vara en styrka att även kunna visa sig svag.”

(Om du vill läsa mer om manlig depression, läs gärna den här informationsbroschyren.)

Vad kan du göra nu? Skriv ett brev eller berätta för din vän hur du känner, att du gärna vill hjälpa honom men att du inte längre orkar lyssna på honom, för att det tar för mycket kraft ifrån dig. Ge honom gärna broschyren om manlig depression, som finns att hämta på hemsidan ovan. På sidan finns också ett självskattningsformulär som kanske kan hjälpa honom att börja fundera på att söka hjälp.

Samtidigt bör du fundera på om du, som villkor för att fortsätta träffa honom, ska begära att han söker professionell hjälp eller gör något annat för att komma vidare. Det kan låta hårt men jag tror att du hjälper honom bäst i det här skedet om du ställer krav på att han ska ta ansvar för sig själv. Det finns bra hjälp att få. Du bör också se till dina egna behov och kanske söka hjälp för att ta dig ur ”det mörka” som du dragits in i.

Här finns första hjälp att få: Man kan ringa och rådfråga Nationella hjälplinjen för personer som mår psykiskt dåligt. Telefonnumret är: 020-22 00 60. Man kan också läsa mer i www.vardguiden.se.

Webbsajter som erbjuder hjälp är bland annat:

www.internetpsykiatri.se, www.livanda.se och www.wemind.se

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut