Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-25 18:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2009/09/02/mina-foraldrar-har-supit-i-flera-ar-4534/

FRÅGA INSIDANS EXPERTER

"Mina föräldrar har supit i flera år"

Fråga: Min pappa är periodare, men han förstår inte själv att han är det. Han super så hårt att han går bort sig i skogen, trillar ner för trappor och förändrar sin personlighet. Min mamma får ta hand om honom, ibland med hjälp av grannarna. Han säger sig vara deprimerad över beslut han tagit tidigare i sitt liv och hur livet har blivit. Vid några tillfällen har han varit i kontakt med psykakuten, där han fått antidepressiv medicin och något ”mot” alkohol.

Min mamma har också problem med alkoholen, även om det inte är lika ofta som med pappa, men det finns där. Hon har vid vissa tillfällen varit så berusad att hon glömt bort att vi bjudit dem på middag. Eller att hon överhuvudtaget har pratat med mig på telefon.

Nu på senare tid har pappas problem ökat, det senaste året har han flera gånger supit sig medvetslös. Mamma säger att om det händer igen så flyttar hon. Och ”hur det blir då om det skulle inträffa, tar vi när det kommer”. Jag väljer att inte oroa mig för det riktigt än.

För ett par år sedan flyttade mina föräldrar från mitt barndomshem i Stockholmsområdet till pappas barndomsstad. För oss på sidan av kändes det som om flytten gick fort och var mer av en flykt ifrån något än till något nytt.

Mina föräldrar har supit i flera år i omgångar. För cirka tio år sedan förklarade jag för dem att jag inte ville träffa dem när de drack, inte heller att mina barn skulle träffa dem under suparperioderna. Detta har följts av dem och vi har en relation som fungerar om än ansträngt. Mina syskon, som är yngre än jag, men vuxna de också, har inte tagit avstånd utan råkar ut för föräldrarnas superi emellanåt.

Nu så har väl de fått upp ögonen för problemet och sitter nog i samma sits som jag.

Jag är fullt medveten om att det är deras problem och att jag inte har någon skuld i detta. Men det hindrar mig inte från att oroa mig för mina föräldrar och att jag bär på en önskan om att kunna hjälpa till.

Vi har inget nära förhållande, vi pratar aldrig om viktiga saker eller känslor mina föräldrar och jag. Så jag känner att jag har ett motstånd redan där, men om jag skulle komma förbi det? Hur kan jag förklara för dem hur JAG känner det och hur ska jag förklara att JAG oroar mig?

För det har jag förstått av det jag har läst att jag bara kan förklara hur jag upplever detta. Inte klaga på dem eller skuldbelägga dem.

Det är jobbigt att vara vuxet barn och stå bredvid och bara vara åskådare. För de måste ju vilja bli nyktra själva, jag kan inte tvinga dem. Vad gör man?

Sara

Svar: Hej Sara. Du tillhör den stora grupp av svenskar som har eller har haft föräldrar med alkoholproblem. Anhörigas känslor för den som dricker är kluvna, och det gäller inte minst barn. Ofta upplevs det på det sätt som du så tydligt beskriver det; man oroar sig för sina föräldrar och vill hjälpa till, samtidigt som man känner sig maktlös. Erfarenheten säger att man som anhörig inte tycks kunna påverka drickandet och motivationen till förändring måste ju komma inifrån personen själv.

Försöken att övertyga och hjälpa till har lett till motstånd hos den som dricker, maktkamp och låsta positioner. Precis som du har många anhöriga oftast valt att inte träffa personerna ifråga när de dricker. Att ”släppa taget” om föräldrar med alkoholproblem är samtidigt svårt. Ett drickande som pågår med korta avbrott hos alltmer åldrande föräldrar och som leder till växande isolering och ohälsa är svårt att ”bara vara åskådare till” – för att citera dig. Tankar tränger sig ofta på om vad man kunde ha gjort mer och om det snart är för sent att göra något.

Du vill bli sedd och förstådd i din oro och du undrar hur du kan hjälpa dina föräldrar. Dina frågor är bland de vanligaste jag får som rådgivare och expert i Insidans panel!

Jag föreslår att du läser de här svaren som jag tidigare skrivit på Insidan till andra anhöriga till föräldrar som dricker och som nog i mycket svarar på dina frågor: "Mamma är onykter vardag som helg", "Mamma smyger med sitt drickande", "Min pappa är alkoholist" och "Hur ska jag hantera mammas återfall".

I svaret "Mamma är onykter vardag som helg" finns ett avsnitt som kanske kan vara användbart för dig:

”Det är lättare att få gehör om ni pratar öppet om er själva och era behov. Var rak, inte menande, antydande eller hotande, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde”. Använd i stället jag-budskap: ”Jag tycker…”(beskriv problemet i jagtermer och be om en konkret beteendeförändring), ”Jag skulle bli lugnare om du”… (beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade). Lämna sedan över ordet: ”Vad tänker du/ni om det här?”

Läs gärna också frågorna från de anhöriga, som återges tillsammans med mina svar. De rymmer kloka och livserfarna resonemang om vad man som anhörig ibland får acceptera och vad som ändå är möjligt att göra för att hjälpa till, samtidigt som man ser till sina egna, ofta eftersatta, behov.

På senare tid har det kommit ytterligare några böcker om rollen som anhörig. Jag rekommenderar följande två böcker: ”Inte mer än fullt tack” av Benny Haag och ”Känner du någon med alkoholproblem? – en handbok för anhöriga, medberoende och barn” av Isabella Iverus.

Man kan älska sin mor och far och vilja hjälpa dem. Man kan sörja för deras skull, men man kan inte ta ansvar för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Insikten är smärtsam och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation, till exempel i en självhjälpsgrupp. En del kan ha nytta av att i samtalsterapi få tala om detta.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare