"Mammas martyrskap förstör mitt liv"

Fråga: Jag är en kvinna på 45 år. Jag har man och tre barn. Mitt liv har varit präglat av relationen med mina föräldrar i allmänhet och min mamma i synnerhet. Hon har funnits som en ständig skugga över allt. Jag har aldrig fått frigöra mig helt och hållet.

Så fort jag gjort något som hon ogillat (hävdat min egen person) så har hon visat det. Hon är ofta missnöjd med våra (sina barns) val här i livet. På senare år har jag också börjat tro att hon är psykiskt sjuk. Hon verkar lida av något slags depression som går upp och ner i perioder.

Mamma är väldigt snäll och hjälpsam till det yttre, men martyraktig och krävande under ytan. Hon vill ha den centrala rollen i ens liv. Allt detta (som jag skulle kunna skriva om i det oändliga) har påverkat mig otroligt negativt hela livet. Ofta är livslusten mycket låg (precis det min mamma ojar sig över att hon lider av). Jag har alltid varit orolig och ångestfylld.

Vid 14 års ålder fick jag anorexi och jag har fört en livslång kamp mot kropps- och ätstörningar och olika ”missbruk” (mat, träning, alkohol med mera). Nu är läget under kontroll vad gäller det fysiska men den psykiska hälsan är fortfarande otillräcklig.

Jag är innerligt trött på detta men vet inte hur jag ska ta mig ur och få ett lyckligare och friskare liv.

Jag är rädd för att bli bitter (om jag inte redan blivit det) och mycket orolig för hur det indirekt påverkar mina barn. Har genom åren gjort mina försök att söka hjälp men tycker att jag ”hamnat fel” eller inte blivit tagen på allvar inom sjukvården. Hade jag inte haft mina barn (som betyder allt för mig) så skulle jag inte sett någon mening alls i att leva. Går det att ta sig ur det här? Är terapi det som gäller då och hur hittar jag i så fall en bra terapeut?

Elisa

Svar: Hej Elisa! Din fråga gäller framför allt om terapi kan hjälpa dig och hur du hittar en bra terapeut och jag kommer att fokusera mitt svar på detta. Först vill jag bara kort kommentera ditt förhållande till dina föräldrar och din mamma i synnerhet. Du berättar att du inte känner att du frigjort dig ännu trots att du nu är 45 år och att din mammas åsikter och beteende påverkar dig negativt mycket mer än vad du skulle önska.

Jag kan höra att du är riktigt trött på att leva med låg livslust, oro och ångest och att du inte vill bli en bitter och besviken människa. Du är med andra ord mycket motiverad till förändring och det brukar vara den bästa grunden för att lyckosamt arbeta med sig själv. Det enklaste sättet som jag känner till för att åstadkomma detta är att gå i terapi.

Jag förstår att det kan vara lätt att ”hamna fel” när man försöker söka hjälp. Det beror både på att det på många håll i landet inte funnits tillräckligt med psykoterapeutiska resurser, men även på att det för många kan vara svårt att uttrycka sitt behov av sådan hjälp.

När man dessutom är mamma kan det eventuellt finnas en oro för att man kan bedömas som en olämplig förälder om man berättar om hur dåligt man mår. Det kan då leda till att man inte bedöms vara i behov av kvalificerad hjälp under längre tid.

Ytterligare ett skäl till att det kan vara svårt att hitta rätt i sitt sökande efter hjälp kan vara att man inte vet vilken sorts terapi man ska söka. Det finns många sorters inriktningar och den som inte är insatt i dessa kan lätt bli förvirrad.

Psykoterapiutbildningarna brukar antingen vara psykodynamiskt inriktade (pdt) eller kognitivt och beteendeinriktade (kbt) samt systemiskt familjeterapeutiska och ofta framställs det som att terapeuter som företräder olika inriktningar arbetar helt olika, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Många pdt-terapeuter kan använda kognitiva metoder när det bedöms vara det bästa och många kbt-terapeuter intresserar sig också för sådant som hänt tidigare i patientens liv när det behövs.

Många systemiska familjeterapeuter arbetar också med enskilda. Alla psykoterapeuters målsättning med arbetet är att hjälpa de personer som söker hjälp att få större kunskap och medvetenhet om sig själv samt att kunna leva utan ångest och annat som hindrar en god livskvalitet. Mitt råd till dig är därför att du söka en psykoterapeut som du trivs med och som du känner dig trygg med och strunta i vilken inriktning vederbörande har.

Hur bär man sig då åt för att hitta en psykoterapeut och vad kostar det? Det billigaste alternativet är naturligtvis om det går att få hjälp via landstinget, men för de allra flesta är det tyvärr inte möjligt då köerna är långa.

Privatpraktiserande psykoterapeuter finns det gott om. Det går oftast snabbt att få tid och kostnaden för ett sådant samtal brukar ligga mellan 700 och 1 200 kronor per samtal, vilket i genomsnitt blir en kostnad på 3 000 till 4 000 kronor per månad. För många är detta en omöjlig kostnad och för andra handlar det mer om hur man prioriterar.

Kampen för att vi legitimerade psykoterapeuter ska anslutas till försäkringskassan – och därmed kunna ha en lägre patientavgift – fortsätter, men det går mycket långsamt.

Slutligen några tips var du kan vända dig:
- Landstingets psykoterapienheter på hemorten eller ibland även den psykiatriska mottagningen på hemorten. Telefonnummer hittar du i Landstingets sjukvårdsinformation.

- Riksföreningen Psykoterapi Centrum (RPC) har en förmedling av pdt-terapeuter. www.rpc.se. Det finns 11 förmedlingar runt om i landet.

- På Svenska föreningen för kognitiv psykoterapis hemsida kan man hitta kbt-terapeuter. www.kognitiva.org

- På Gula sidorna i telefonkatalogen går det också att finna psykoterapeuter. Se under rubriken Legitimerade psykoterapeuter.

- Familjeterapeuter kan du finna på familjerådgivningen där du bor.

Det finns även psykoterapimottagningar som drivs av organisationer och stiftelser. Några exempel är S:t Lukasstiftelsen, Svenska föreningen för familjeterapi, SFKH och CHP som är hypnosföreningar och många fler.
Vissa terapeuter specialiserar sig på vissa frågor som exempelvis trauma, fobi, sorg, ätstörningar, ångest och så vidare och då kan man även söka terapeut utifrån sitt specifika problem.

Lycka till!
Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut