Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-19 09:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2010/02/16/jag-behover-sjalvdisciplin-6265/

FRÅGA INSIDANS EXPERTER

"Jag behöver självdisciplin"

Fråga: Jag är en rätt ung kille som i princip i hela mitt liv kämpat mot min egen lathet och vad jag anser vara helt enkelt svaghet hos mig själv. Jag flyttade ut ganska tidigt, och har klarat mig själv rätt mycket längre än de flesta i min ålder, och att sköta hem och så vidare har aldrig varit något vidare problem. Att sköta ekonomi är väl inget jag är speciellt bra på, men jag klarar mig oftast.
 
Mina problem har istället att göra med hur jag fungerar på arbeten och i skolan. Gymnasiet präglades av en evig lathet hos mig själv, där jag aldrig presterade mer än vad jag behövde - om jag verkligen inte tyckte om ämnet. Jag är hyfsat intelligent och väldigt allmänbildad och har också lätt för att formulera mig i skrift, vilket har lett till att jag alltid haft det väldigt, väldigt lätt i skolan. Nästan hela skoltiden till och med gymnasiet var helt fritt från ansträngning från min sida, och jag gick ändå ut med hyfsade betyg.
 
Hur mycket det än smärtar mig att erkänna är jag den typiskt negativa 80-talist stereotypen, som är van vid att få allt serverat (är även ensambarn till råga på) och van vid att klara av allt lätt och att allting ska vara roligt. Såklart gav detta mig problem på mitt första arbete, som jag mer eller mindre schabblade bort då jag till en början var väldigt engagerad och aktiv, för att efter några månader helt sluta prestera och bli uttråkad - vilket välförtjänt ledde till att jag fick sparken. Efter detta har jag jobbat deltid på en tidning och utnyttjad min skrivtalang för att skriva på dem på frilansbasis, samtidigt som jag pluggat.
 
Anledningen till att jag tar upp detta jobb är för att det är det enda som skiljer sig från min vanliga mall, där jag aldrig har lämnat en artikel för sent eller i mitt tycke utfört ett dåligt jobb. Även de är nöjda med mig och har aldrig haft anledning till att klaga. Detta fria schema passar väl mig helt enkelt, och fanns det tillräckligt med jobb där skulle jag antagligen göra det på heltid, men då finns ju också rädslan att jag blir lat och misslyckas med även detta.
 
Just nu studerar jag fristående kurser på universitet, för tillfälliga pengar och för att samla ihop högskolepoäng så jag kan söka program i framtiden, och misslyckas med delar av dessa kurser. Anledningen till detta är rätt klar och simpel. Jag prokrastinerar uppgifter, uppsatser och liknande och i slutändan så misslyckas jag alltid med något. Nu var det en uppsats som jag skjutit upp allt för länge, och vips utan att jag haft vidare koll på det stod jag med en halvfärdig uppsats idag som var sista datumet för inlämning. Helt enkelt så slarvar jag bort värdefulla högskolepoäng och bara adderar till studieskulder helt utan anledning.
 
Jag behöver hjälp med detta, för jag vet inte vad jag ska göra. Det är nästintill handlingsförlamande ibland, vilket leder till att jag bara gör något roligt istället för att göra det jag borde. Det är väl rätt logiskt ur ett rent psykologiskt perspektiv, men det fungerar ju helt enkelt inte. Det har gått så långt nu att jag är osäker på vad jag ska söka för program, där det finns ett jag är intresserad av men helt enkelt inte vet om jag klarar av, även om jag har både betyg, intelligens och intresse som krävs - men kanske inte orken. Det finns även en vidare väg att gå, som journalist och i viss mån skribent i andra mått. Den senare kanske kan passa mig bättre, men där är jag oroad över att jag helt enkelt inte kan kämpa tillräckligt hårt som det krävs för att ta mig fram i den branschen.
 
Jag skulle uppskatta tips och råd om hur jag ska bli bättre på att motivera mig själv, hur jag får någon form av självdisciplin och hur jag blir bättre helt enkelt. Jag har försökt att ordna detta själv och sätta upp realistiska mål, bara för att göra mig själv besviken. Därav insikten av att jag kanske inte klarar detta själv. Jag har haft tendenser till depression och tagit motgångar väldigt hårt innan, men jag känner inte att det är det som hindrar mig längre, utan mer personlighetsdrag som jag har svårt att komma över.

/80-talist
 

Svar: Hej 80-talist!
Du dömer dig själv hårt och utan nåd. Du kallar dig själv för lat, svag och lägger nedsättande värderingar i att du är 80-talist. Jag tror att din hårdhet mot dig själv är en central del av din problematik. Du vill vara mer självdisciplinerad och kunna motivera dig själv. Vidare skriver du ”Jag har haft tendenser till depression och tagit motgångar väldigt hårt innan, men jag känner inte att det är det som hindrar mig längre, utan mer personlighetsdrag som jag har svårt att komma över.” Det finns inte så mycket empiriskt stöd i modern forskning för att det finns några permanenta personlighetsdrag. Självklart ”är” vi på ett visst sätt under perioder av våra liv men vårt sätt att vara, våra värderingar, vårt sätt att förhålla oss till saker och ting förändras hel eller delvis över tid. 
 
Vi har en subjektiv känsla av att vara samma personer genom åren (vår känsla av jaget) men våra handlingar och känslor förändras beroende på vilka personer vi träffar, erfarenheter vi gör och de sociala miljöer vi rör oss i. Snarare är det så att våra känslor, tankar och handlingar är ett resultat av våra upplevelser i ett sammanhang. Vi kan uppleva oss som ensamma öar men allt vi känner och gör påverkas och förändras kontinuerligt av det som händer omkring oss. Vi ”ÄR” i en kontext, i ett sammanhang. Ett exempel: När vi upplever att personer eller situationer kräver vissa saker av oss anpassar vi oss till detta. Vi gör en blixtsnabb analys av situationen utifrån våra inre upplevelser och de yttre omständigheterna och blir ett ”jag” anpassad till situationen.
 
Det jag vill förmedla till dig är att så länge du dömer dig själv som lat och svag och ser på det som personlighetsdrag kommer att bli svårt för dig att kunna hjälpa dig själv och bryta den onda cirkeln. I ordet lathet ligger en moralisk värdering. Den ses ibland som ett uttryck för bristande motivation. Man säger till exempel, närmast som ett skällsord: ”Du är inte motiverad.” Dina dömande ord riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Varför? För att du riskerar att bli fast i din beskrivning av dig själv istället för att rikta din energi på att känna efter det du känner. Om jag formulerar mig annorlunda. Det är som att du bygger en mur omkring dig med orden som svag, lathet med mera. Den muren (orden) står i vägen för att du ska kunna komma i kontakt med dina känslor, exempelvis ångest och sorg för att du inte kan vara såsom du vill.
 
Vad kan du göra? Det finns ett alternativt sätt se på motivation, som ger oss ett annat mer normaliserande och mindre fördömande perspektiv på det vi ibland kallar exempelvis lathet. Kanske handlar det snarare om att vi inte har hittat vårt mål eller att det finns hinder och svårigheter på vägen som vi måste hitta lösningar på.
 
Inom motivationspsykologin (Motiverande samtal) definieras idag motivation som resultatet av 1) hur viktigt är det för oss att nå ett mål och 2) hur stor tilltro till vår egen förmåga vi har att lyckas med detta. Det är summan av detta som vi kallar för att vara motiverad för ett mål, välja något eller en förändring. Poängen är att det inte räcker med att det är viktigt att till exempel fullfölja studier utan det behövs också en stor dos av tillit till förmågan. 80-talist, prova lite på det här resonemanget och skatta på en skal
a 1-10 hur viktigt det är för dig att fullfölja dina studier respektive hur stor tilltro du har till din förmåga att klara av det. Skattar du lågt på någon av skalorna? Vad innebär det i så fall för dig? Ska du hitta ett annat mål som är viktigare? Finns det hinder på vägen, som du ska hitta lösningar på?
 
Du skriver att du prokrastinerar. Bakom prokrastinering eller beteendet att skjuta upp saker brukar finnas en mer eller mindre uttalad ångestproblematik, ibland en depression. Syftet med att skjuta upp saker är att få en tillfällig lindring av ångesten när man ska börja eller slutföra en uppgift. Ångesten har ofta sitt ursprung i mycket höga prestationskrav, så kallad perfektionism.  Jag har skrivit om vad man kan göra i ett tidigare svar, läs gärna här.
 
80-talist, du skriver att du inte är deprimerad idag. En tanke jag har är att de tendenser till depression, som du har haft, kanske visar på en känslomässig sårbarhet, till exempel för att bli mycket självkritisk. Ditt brev har sådana inslag, som jag läser det. Mitt förslag till dig är att du lär känna din sårbarhet. Fråga dig själv. Vad utlöser den? Vilka närmast automatiska negativa tankar och känslor har du? Många gånger ligger lösningen till stor del i att vi accepterar vår sårbarhet SAMTIDIGT SOM vi hittar sätt att hantera den i vardagen. Ökad kunskap ger oss vägledning i hur vi kan förhålla oss till den. Du kan till exempel träna dig i att ifrågasätta rimligheten i dina självkritiska tankar och aktivt uppmärksamma dina styrkor och framsteg. Det kan vara ett sätt bland flera du kan välja att använda för att förebygga att din källa till energi töms och att du kan få kraft och ork igen.
 
Ge dig en viss tid för att hantera problemet på egen hand, till exempel en månad. Var ärlig mot dig själv och sök professionell hjälp om du inte har kunnat hantera problemet efter den tiden. Behåll hoppet och tillåt att din känslomässiga intelligens får ta mer plats i ditt liv! Jag vill betona att det finns mycket bra professionell hjälp att få om du vill gå vidare på det sättet.
 

Varma hälsningar och lycka till
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.