Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Fråga Insidans experter

"Vi älskar varandra - men kan inte hålla sams"

Fråga: Jag och min pojkvän har varit tillsammans i cirka ett och ett halvt år och är fortfarande väldigt kära i varandra och har haft många underbara stunder i vårt förhållande.

Tyvärr så har vårt förhållande kantats av väldigt mycket tjafs och bråk som vi båda är skyldiga till. Flera gånger har jag velat avsluta relationen under häftiga gräl men ångrat mig ganska snart efter vi har blivit sams igen. Bråken handlar ofta om petitesser men vi båda hetsar upp oss och väldigt ofta urartar tjafs där vi skriker, hånar och förolämpar varandra och vid vissa tillfällen även haft sönder den andras ägodelar.

Till skillnad från mig har min pojkvän aldrig uttryckt att han vill göra slut och blivit extremt ledsen när jag är av den åsikten. Han är mer av än romantiker, och en optimist som alltid är övertygad om att vi kan lösa våra problem och att så länge vi älskar varandra borde vi hålla ihop. När vi pratar lugnt och sansat efter bråken är vi båda väldigt insiktsfulla och kan se vad det är för fel vi gör men det dröjer inte många dagar innan samma scenario upprepar sig.

De yttre omständigheterna har naturligtis påverkat och vi båda har kämpat i uppförsbacke vad det gäller våra privata problem. Han har varit arbetslös mesta dels av tiden, haft väldigt dåligt med pengar, känt sig rastlös och oduglig etc. Jag har haft jobb och därmed kunnat ”sponsra” honom en hel del men det har ändå orsakat bråk då jag upplevt att jag behövt göra avkall på mycket jag uppskattar för att kunna hjälpa honom ekonomiskt. Själv har mina problem kretsat kring att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv, halvt misslyckats med distansstudier och tycker mitt arbete är väldigt ostimulerande (men har inte lyckats hitta ett annat jobb).

Som jag ser det kan man dock inte ”skylla på” yttre omständigheter men samtidigt hoppas jag på att saker blir bättre nu när han äntligen fått heltidsarbete och väntar på första lönen. Vi har nyligen pratat ut ordentligt och kommit fram till vissa försök till lösningar men ändå är jag osäker. Hittills har berg-o-dalbanan alltid fortsatt, trots lösningar som sett perfekta ut på pappret. Hade jag inte varit fruktansvärt kär och någonstans inte haft ett litet hopp om att vår relation kommer bli lugnare och stabilare hade jag gjort slut för längesen. Men varje gång jag tar ett steg mot att avsluta förhållander drabbas jag av enorma tvivel och det känns som jag är påväg att begå mitt livs största misstag. Borde man enbart lyssna till sitt hjärta.

Min fråga är alltså, hur många chanser kan man ge en relation när båda parter älskar varandra fruktansvärt mycket men inte kan hålla sams? Samt när bråken slutar i personangrepp som ger svallvågor långt efter bråket är över?

 /Osäker

Svar: Hej Osäker,

Det tycks som att ni är väl medvetna om vad det är i er situation som stressar er. Ni är, vad jag förstår, även överens om att det är viktigt att inte låta denna upplevda stress gå ut över den som är en närmast. Det låter således som att er utgångspunkt - detta att inte skylla på yttre omständigheter för att på så sätt friskriva sig från ansvar och möjlighet att påverka sitt beteende – på det stora hela är vettig. Trots detta fortsätter bråken och så även ert berg-och-dalbaneliknande sätt att relatera till varandra på.

Din pojkväns inställning att ni alltid kan lösa era problem så länge ni älskar varandra är onekligen härlig, men om er relation ska hålla över tid behöver ni, som du också är inne på, hitta bättre sätt att bråka på. Min uppfattning i detta sammanhang är att konflikter i sig inte behöver vara något negativt. Men om konflikterna, som i ert fall, leder till att man distanseras alltmer från varandra samt att det man gör mot varandra i affekt, som du själv uttrycker det: ”ger svallvågor långt efter att bråket är över”, då måste man göra något åt dem.

Nu framgår det inte av din text vad det är för lösningar - som sett perfekta ut på pappret och som sedan misslyckats i praktiken - ni redan provat. Men oavsett om ni redan provat och misslyckats eller inte, är det ni behöver göra att förhindra att överhuvudtaget hamna på de nivåer där ni så fullständigt tappar respekten för varandra. Ni måste båda ansvara för att bryta den successiva upptrappning som karaktäriserar era bråk - och som i slutändan leder till att ni tappar kontrollen över vad ni säger till och gör mot varandra. Jag tror att det är möjligt för er att känna ungefär var denna gräns går, och att ni när denna gräns närmar sig helt enkelt lägger ner diskussionen tills ni, var och en på sitt håll, lugnat ner er. Senare kan ni återvända till frågan, förutsatt att båda känner sig redo för att göra det.

Insikten om att alternativet till detta är att ni långsamt urholkar det fina ni har tillsammans borde vara tillräcklig för att ni ska lova varandra att stoppa er själva i tid, så att ni inte hamnar på dessa destruktiva nivåer igen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.