Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-31 12:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2010/07/27/min-syster-vill-ta-livet-av-sig-7797/

Fråga Insidans experter

Min syster vill ta livet av sig

Fråga: Hej!

Jag är en tjej på 24 år som är orolig för min syster, 21 år. Hon har en svår depression, det är inte första gången, men hon är för första gången inlagd sedan drygt en månad. Hon har försökt ta livet av sig fyra gånger (tror jag).
 
Hon har haft lite kontakt med psykiatrin förr, ätit antidepressiva en period och haft en samtalskontakt som dock fungerat dåligt. Hon slutade medicinen tvärt och på eget bevåg den gången.
 
Hon är mycket skeptisk mot den hjälp hon erbjuds. Tabletter vill hon inte ta, de hon har försökt med nu har gett henne svåra biverkningar och har fått avbrytas. Hon säger att hon inte vill "förstöra hjärnan" med medicin. Hon är oerhört skeptisk (paranoid) mot samhället, och särskilt nu vården och läkemedelsbolagen. Hon har äntligen fått en psykolog som hon träffat ett par gånger, men jag är rädd att det inte räcker.
 
Tilläggas bör att hon har behandlas mycket dåligt och slapphänt den tid hon legat inne nu, vilket har ökat hennes frustration och hopplöshet. Hon är en intelligent och filosofiskt lagd person och får ingen bra kontakt med och respons från sköterskor och inget gehör hos läkarna för alternativ till medicinering. Man låter henne ligga och vänta vecka efter vecka. Jag vet inte vad de väntar sig ska hända. Jag ser ju tydligt att hon mår sämre av att vara passiv och instängd.
 
Min största skräck är att hon ska bli utskriven och ta livet av sig. Hon säger att hon tänker "lura" vården att hon mår bättre och sen göra det.
 
Jag försöker förklara att hennes tankar och känslor är symtom av depressionen, men hon kan inte förstå det utan ser sig som ett "specialfall" som inte kan bli hjälpt och aldrig kan "passa in". Hon har absolut ingen lust att försöka längre och tycker att vi är själviska som vill att hon försöker.
 
Jag förstår att jag inte kan argumentera bort hennes självmordsönskan, men vad ska jag göra? Hon vägrar som sagt ta mer medicin och ECT är hon extremt skeptisk emot.

Hur ska jag bemöta henne, och finns det något jag kan försöka säga till läkare eller psykologen? Har inte haft någon kontakt med dem hittills.
 
Tacksam för hjälp!
Storasyster

 

Svar: Hej Storasyster,

Du beskriver en stor oro och förtvivlan över din systers situation. Din syster har planer på att ta sitt liv. Hon berättar för dig att hon tänker ”lura” avdelningen, där hon är inskriven, att hon är frisk för att som utskriven kunna begå självmord.
 
Låt mig säga det viktigaste först. Du måste kontakta hennes psykolog och den ansvariga läkaren där hon vårdas och berätta det du vet om din systers självmordstankar! Erfarenheter av självmordsnära personer är att de menar allvar när de meddelar sin omgivning sina avsikter. Det är läkares ansvar att bedöma självmordsrisken för en patient, till exempel inför eventuell utskrivning, men som anhörig bör man, om man upplever att det finns en självmordsrisk, kontakta vården även om den anhörige inte gett sitt tillstånd. Det kan vara direkt livräddande. 
 
Din syster vill inte ta tabletter mot sin depression. Hon har besvärats av svåra biverkningar och vill pröva alternativ till medicinering, som hon inte får gehör för. Hon har fått en psykologkontakt, men du oroar för att det inte räcker. Du har nog rätt i din oro. Vid svår depression rekommenderas av SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering (se följande länk: www.sbu.se/sv/Publicerat/Ovrig/Behandling-av-depression) en kombination av läkemedel, psykoterapi och psykosocial behandling. Synsättet på depressionsbehandling i dag är att vid lätta eller medelsvåra depressioner kan man välja antingen psykoterapi eller mediciner, mycket beroende på vad personen föredrar. Men vid svåra depressioner måste alltid mediciner finnas med, bland annat då antidepressiv läkemedelsbehandling skyddar mot självmord och underlättar att ta till sig den psykologiska behandlingen. Det är förstås svårt för en person att inom ramen för en psykoterapi kunna förstå sin situation bättre och lära sig färdigheter, så länge hon känner sig fullständigt värdelös och hjälplös och är uppfylld med självmordstankar.
 
Du undrar hur du ska bemöta din syster. Läkaren och specialisten på självmord Danuta Wasserman har tillsammans med kollegor skrivit en bok som jag rekommenderar. Den heter ”Självmord och självmordsprevention om livsavgörande ögonblick”. Vid svår depression kan tankar på självmord närmast förvandlats till ett tvång. Personen tror inte att det finns någon annan väg. En huvudregel vid vård av självmordsnära patienter är därför att först hindra självmord, och sedan försöka att öka livskvaliteten. Många som varit helt övertygade om att de ville begå självmord ångrar sig efter en tid, när de har fått hjälp.
 
Man hör ibland att man inte kan hindra en person som bestämt sig för att ta sitt liv. Det är en myt. De flesta som säger att de bestämt sig är i grunden ambivalenta, de både vill och inte vill samtidigt. En annan myt är att den som försökt ta livet av sig förr eller senare kommer att göra det. Det stämmer inte heller. Det är ungefär en tiondel av dem som gjort allvarliga självmordsförsök som senare tar livet av sig.
 
Du skriver att din syster inte har någon lust att försöka längre och uppfattar er som själviska som vill att hon försöker. Kom ihåg att vid svår depression är en person tankemässigt hämmad och inskränkt. Det innebär att man ser allt i svart, nedvärderar sig själv och förstorar svårigheterna. Till sist kan även anhöriga bli osäkra och ser kanske inte heller någon väg ut. Det är en emotionellt mycket påfrestande situation att leva med en självmordsnära anhörig. Personens depressiva föreställningar och negativa syn på sina möjligheter kan smitta av sig på anhöriga, som kan drabbas av misströstan och uppgivenhet. Det är naturligt att man blir trött. Känslor av irritation, oro, ängslighet och att inte orka med är vanliga. Man grubblar kanske över om man gör rätt eller fel. Därför vill jag ge som råd att du söker stöd hos vänner och släktingar. Tala med någon om dina tankar och känslor, det hjälper att förstå situationen bättre och hitta lösningar. Det kan också vara klokt att du söker professionell hjälp för att komma till rätta med dina känslor för att orka stå kvar som en stödjande person, och samtidigt kunna ha en egen fungerande vardag.
 
Du kan när du får möjlighet och känner att du orkar vara ett viktigt psykologiskt stöd för din syster. Psykologiskt stöd som anhörig kan du ge genom att lyssna på henne, ingjuta hopp, ge praktisk hjälp och motverka den tendens till ältande och isolering, som ofta händer vid depression.
 
Du skriver att din syster har fått ett dåligt och slappt omhändertagande. Du kan också om ni kommer överens om det vara hennes ombud och hjälpa henne att framföra sina synpunkter på hur behandlingen och stödet till henne kan bli bättre. Som deprimerad kan det ibland vara svårt att formulera sina behov på grund av de kognitiva hämningar som kan finnas. Studier säger att deprimerade personer som har ett bra anhörigstöd har en påtagligt mindre risk för återfall i depression.
 
Informera dig om möjligheterna till anhörigstöd där du bor. Ibland erbjuder psykiatrin på orten både anhörigstöd och studiegrupper om depression och anhörigrollen. Den nationella hjälplinjen för människor i psykisk kris eller i andra svåra livssituationer kan också hjälpa dig med information om olika grupper för anhöriga. Tel: 020-22 00 60 Hemsida: www.hjalplinjen.se
 
Många varm a hälsningar.
Liria 

 Till Lirias hemsida