Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 11:10 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2011/09/23/mina-barn-vill-inte-traffa-mig/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Fråga Insidans experter

"Mina barn vill inte träffa mig"

FRÅGA:

Jag och min tidigare sambo separerade på mitt initiativ för fyra år sedan. Bakgrunden till att jag ville separera var att våra barn, som idag är i tonåren, och deras mamma skapat en relation som inte inbegrep mig i föräldrarollen, och som successivt urartade i en form av absurd mobbningskultur från barnens sida som tog sig uttryck i att de inte ville sitta bredvid mig vare sig i soffan framför TV:n eller i bilen eller vid matbordet, gå bredvid mig, svara när jag frågade något, med mera. Även mina föräldrar och släkt utsattes för samma sak.

När jag tog upp det här förringade mitt ex problemet framför barnen och tyckte att jag överdrev och skapade konflikter. Det blev till slut helt ohållbart och slutade med att jag tänkte att om jag ska få vara pappa åt våra barn så måste det ske genom delat umgänge där jag på egen hand hade möjlighet att vara förälder. Efter ett otal besök hos lokala familjerådgivare i utan resultat, beslutade jag mig slutgiltigt för att separera.

Nu blev det emellertid inte som jag hoppats, utan i samband med separationen stärktes barnens beteenden. Det blev ett umgänge där barnen skulle bo något mer hos sin mamma. Tiden hos mig blev fruktansvärt jobbig för mig och barnen på grund av ständiga provokationer och bråk, ständiga samtal och sms mellan barnen och mamman. Det blev även känt för mig att mamman gav instruktioner via sms till barnen när jag försökte prata med dem om problemen.

Hela familjen var på bup, men tyvärr kom de inte någon vart och avbröt efter några möten.

Jag och mamman gick på familjeterapi efter separationen. men det var på något sätt ett spel för gallerierna från mammans sida som jag ser det, med syfte att uppfylla någon form av norm. Det slutade med att familjeterapeuterna föreslog att barnen bara skulle bo hos mamma ett tag för att lugna ner det hela, mot att mamman och barnen skulle samarbeta och barnen successivt skulle bo mer hos mig igen. Barnen flyttade så till mamma men vägrade därefter att komma till mig mer. Familjeterapeuterna sa då att man inget kunde göra och avslutade vårt "ärende". Jag var nu helt utan umgänge.

Jag lever sen ett par år tillsammans med en ny kvinna och har fått styvbarn som jag fått en härligt fin relation med. Mina egna barn har däremot vägrat att komma till min bostad sen jag flyttade från min och barnens tidigare och de vägrar att träffa min sambo och hennes barn. Mina barn säger att de vill ha en relation med mig, men när jag ringer som vi gjort upp att vi ska göra så svarar de i regel inte. Ska jag träffa dem kräver de att mamma ska vara med och när jag frågar varför så vet de inte. Har föreslagit att någon annan vuxen kan vara med, men det måste vara deras mamma.

Det har för övrigt aldrig förekommit någon form av missbruk, misshandel eller annat och vi har alla hela tiden haft det gott ställt ekonomiskt, både före och efter separationen.

Jag har träffat specialister på främmandegörande av föräldrar, pappaombudsmän och andra sakkunniga, samt har ett mycket massivt förstående och stöd från min omgivning men mina älskade barn kommer bara längre och längre bort. Vad ska jag ta mig till?

SVAR:

Hej!

Du beskriver en mycket sorglig situation för dig och dina barn. Det är svårt för mig att resonera med dig om möjliga förklaringar till det som händer er. Jag har för lite underlag för det, men det du berättar låter i mina öron som att du är utsatt för en psykisk misshandel. Jag rekommenderar dig starkt att du söker professionell samtalshjälp. I mitt svar kommer jag att koncentrera mig på att ge dig några förslag på vad du skulle kunna göra här och nu och på sikt.

Som jag förstår av ditt brev så vill du veta vad ska du göra för att kunna få en bättre och mer meningsfylld kontakt med dina barn. Du vill även få hjälp att kunna hantera dina smärtsamma känslor över att de inte vill ha kontakt med dig.

När det gäller dina barn är mitt förslag att du fortsätter att tydligt och återkommande signalera till dem att du vill ha kontakt med dem, men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Säg att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Visa att du respekterar deras autonomi. Gör gärna tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som varit, du vill inte ”älta” er historia och du vill inte ha något ställningstagande från dina barn om vem som har gjort rätt eller fel. Den oron kan finnas hos barn som befinner sig mellan två föräldrar som är kritiska till varandra.

Du kan exempelvis skriva ett brev där du beskriver att situationen som den är nu känns tråkig och smärtsam för dig, att du saknar dem, att du gärna vill att ni ska ha en pappa -barn relation, och att du tycker att det som hittills har pågått leder till att ni kommer ifrån varandra mer och mer. Du kommer därför att 1. Vänta till att de tar kontakt med dig eller 2. Höra av dig då och då samt respektera om de inte hör av sig tillbaka. Välj det alternativ som passar dig. Skriv gärna ner andra alternativ som du kan tänka dig.

Jag kommer nu att skriva om något som kanske orsakar dig ytterligare smärta men det gör jag i syfte att erbjuda dig ett sätt att fundera över det du kan påverka - ditt eget beteende. Det finns en komponent i kärleksrelationer som handlar om att vi måste kunna känna en dos av självrespekt för att kunna älska andra. Om vi känner förakt för en förälder är det nästan omöjligt att samtidigt känna kärlek. Det verkar som dina barn har ”lärt sig” att behandla dig illa och att du inte har satt gränser. Därför är det viktigt att du börja sätta gränser för hur de får behandla dig, och att du visar självrespekt och omtanke om dig själv. För att kunna lära dig att göra det rekommenderar jag dig återigen att du söker professionell hjälp.

När det gäller dina smärtsamma känslor så ber jag dig fundera på detta. Ibland är det svårt att konstatera att saker och ting har blivit på ett visst sätt. Ett alternativ kan vara att du börjar i en självhjälpsgrupp för pappor med svårigheter med sina barn eller i sina familjer. Det finns andra pappor i din situation. Att prata med andra brukar hjälpa och ge en ökad förståelse för såväl andras som egna beteenden samtidigt som man kan få stöd till att påverka det man kan förändra.

Kanske ska du agera i riktning mot två mål. Det första är att finnas kvar för dina barn om de vill ha kontakt med dig. Det händer ofta att med åren att barn som inte accepterat att ha kontakt med en av föräldrarna ändrar sitt sätt att se på saken när de blir vuxna och får ett annat perspektiv. Ibland har de blivit smärtsamt uppmärksamma på att en förälder har hållit den andra borta och att skälen inte alltid avsett barnens bästa. Men det händer också att barn vidhåller även som vuxna att de inte vill ha kontakt med en förälder. Hur kommer att bli för dig och dina barn får du avvakta och se. Påminn dig om att du gör vad du kan, och framförallt att du är värd kärlek och omtanke. Mitt förslag till ditt andra mål är att du samtidigt som du lämnar dörren öppen för dina barn också väljer att visa självrespekt genom att sätta gränser, ta hand om dig själv och ditt liv, och hittar mening och glädje inom områden av ditt liv som inte handlar om din papparoll.

En kram och lycka till.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt