"Kan inte sluta sörja min katt"

FRÅGA:

Kära Insidan,

För några månader sedan blev min katt illa skadad och det blev nödvändigt att avliva honom. Jag var med honom när han försvann. Katten var då några år gammal.

De första dagarna och veckorna efteråt var jag i ett slags chocktillstånd, och grät mycket men var också full av en märklig energi: jag rensade hemma, tog bort alla hans saker, möblerade om... Sedan en dag rann all energi bara ur mig och sedan dess har jag känt mig avstängd på något sätt. Men sorgen släpper inte, den blir nästan intensivare. Mitt problem är att jag upplever att det inte är "tillåtet" att sörja ett husdjur så länge och så mycket. Man förväntas gå vidare, kanske skaffa en ny katt. Men när ingen är med, när jag så att säga får vara ifred med sorgen, kan jag ibland känna mig nästan paralyserad.

Jag anklagar mig själv för hans död - jag hade ju ändå ansvaret för hans säkerhet och det känns ofta som om det är mitt fel vad som hände. Det var längesedan någon närstående till mig gick bort, och jag vågar nog påstå att det här är den största sorg som drabbat mig.

Jag levde ensam med katten och var ganska nedstämd i perioder, han var snarare en familjemedlem än ett husdjur på många sätt. Han var också det enda stora ansvaret i mitt liv. Jag är i den åldern när många vänner bildar familj och jag, som alltid varit ensamstående, upplever det nästan som att jag "blir straffad" på något sätt som inte ens fick ha kvar min katt, som var min lilla familj.

Men mest av allt så saknar jag katten som individ, och är ledsen för att han inte fick finnas längre. För mig var han oerhört speciell, och oersättlig. Jag sörjer att han som var en så vacker och fantastisk varelse skulle råka ut för en så tråkig sak när han var ganska ung. Jag skulle vilja påstå att jag sörjer honom på samma sätt som om han vore en människa. Det är svårt för andra att ta till sig och acceptera, vilket jag på sätt och vis förstår. Därför drar jag mig undan med sorgen. Men den vill inte släppa, och jag mår i perioder mycket dåligt.

Jag saknar verktyg för att hantera sorgen på egen hand, men känner inte heller att jag kan vända mig till någon av mina nära och kära med den. Hade det varit en människa som jag förlorat hade jag kunnat leva ut och på så sätt bearbeta sorgen, men nu är den med mig och gror. Har ni några råd hur jag ska kunna komma vidare i sorgearbetet? Det som kanske framförallt är ett problem för mig är att jag har blivit väldigt rädd för att känna starkt för något eller någon igen, eftersom jag är rädd för en ny förlust. Jag är rädd att jag börjar glida in i en depression, men vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp med detta, eftersom jag inte tror att det kommer att tas på allvar om jag förklarar att det utlöstes av att förlora ett husdjur.

SVAR:

Hej,

Jag beklagar din sorg. Du har all rätt att ta din sorg på allvar. Det var min första reaktion när jag läste ditt brev. Du skriver om något viktigt och något som berör många. När vi förlorar någon som vi verkligen älskat hamnar vi en kris och det oavsett om det är en kär människa eller ett kärt husdjur. Det är vanligt att man får rådet att ersätta den man älskar men någon annan oavsett om det är ett djur eller en människa.

Många djurägare berättar att omgivningen ofta ifrågasätter att det är rimligt att sörja ett husdjur. Det som också är din oro nu. Att sörja ett djur en längre tid beskrivs av många som att ha en närmast skamfylld känsla. Det anses kunna räcka med en kort tid. Men förluster upplevs på ett unikt sätt. De behöver inte kännas mindre efter ett djur. De kan inte mätas utifrån en skala om vad som är mer eller mindre rimligt. Relationen mellan ett husdjur och en människa blir ofta mycket intensiv och stark. En hund eller en katt är helt beroende av sin matte eller husse, till ett husdjur kan man ge grundläggande saker som att få äta, sova, vara trygg, leka och känna sig älskad. Man kan uppleva som mycket svårare att motsvara kraven från människor. Vi ägnar också mycket tid och uppmärksamhet åt ett husdjur. Sorgen efter ett dött husdjur är nästan alltid en stor förlust av en nära gemenskap, som funnits där utan ord och som har gett vardagsglädje. Du skriver så väl om hur du saknar din katt som individ, och att han inte finns för dig länge.

Vi sörjer olika länge och på olika sätt. Många har en speciell relation till sitt husdjur. De kanske är i en fas i livet när de inte har familj eller inte har så många vänner. Ett sällskapsdjur kan vara den mest trygga och tillgängliga relationen. Sorgen efter ett husdjur kan försvåras om man haft rollen att som husse eller matte ha fattat beslutet att djuret skulle avlivas. Så var det för dig, du levde ensam med din katt och du var tvungen att avliva honom. Du skriver att du anklagar dig för din katts död och att hans död är ett ”straff”. Detta är ett inslag i din sorg som handlar om skuldkänslor. Sorg har ofta den dimensionen. På ett förnuftsmässigt plan inser vi ofta att det vi känner skuld och den inte är rimligt eller sant, men känslorna tränger sig ändå på oss. Mitt förslag är att du accepterar att så känns sorgen, och att dina tankar om detta bara är tankar som inte berättar något som är sant.

Du skriver att du är ensam med din sorg och att du är rädd för att du ”börjar glida in i en depression”, och du undrar var du kan få hjälp. När vi drabbas av sorg eller annat lidande behöver vi bli bekräftade av vår omgivning. Vi behöver också bli lyssnade till. Mitt råd är att du söker stöd på de forum och hemsidor som finns på nätet för djurägare som förlorat ett husdjur. Fråga gärna den veterinärklinik, som du hade kontakt med när din katt dog, om de har några råd om stödgrupper eller hemsidor. Vid depression kan man få professionell hjälp inom primärvården.

Sorgen behöver sin tid, men varuppmärksam på att du också behöver få vila från den emellanåt. För attförebygga att du blir ännu mer nedstämd, och som ett sätt att balanseramellan sorg och vardag, är att du använder det som kallas beteendeaktivering.Det kan vara ett verktyg för dig att hantera sin sorg. Tillåt dig att kännasorg samtidigt som du ger plats för saker – gärna något varje dag - somgör dig lugn eller ge dig en stunds vardagsglädje. Det är tillåtet ävennär vi sörjer! Det kan vara enkla saker, som att promenera, gå på bio ellerprata strunt med en arbetskamrat. Sköt också om dig. Sov och ät ordentligt.Det kan vara en hjälp att du skriver ner dina tankar. Det kan hjälpa digatt förstå och få proportioner på din sorg.

Precis som du skriver kan omgivningensinställning kan göra det svårare att få visa sorgen efter ett älskat djur.I boken Att förlora en hund av psykologen Mickie Gustafsson beskriverhon hur många döljer sin sorg efter en hund eller en katt som dött, ochväljer att hålla sorgen inom sig av oro för hur omgivningen ska reagera.Ibland, när sorgen inte går att dölja, ljuger man ihop en historia, somkan uppfattas som mer acceptabel för omgivningen än sorgen efter ett husdjur.Boken berättar om kärleken till djur och vad som händer djurägare när ettälskat djur dör och hur man kan hantera sorgen. Jag tror att boken kanvara till hjälp för dig men vill betona en gång till att du samtidigt börsöka professionell hjälp om du känner dig deprimerad.

En kram och ta hand om dig.
Liria