Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-03 10:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/03/23/min-vuxna-dotter-ser-inte-sina-egna-problem/

Fråga Insidans experter

”Min vuxna dotter ser inte sina egna problem”

Fråga:

Hej Liria, jag bär på en mycket stor oro som rör min äldsta dotter, nu i ung medelålder. Hon var ett riktigt älskat ”praktbarn” från födseln och uppåt. När hon  började skolan lämnade min man oss för en annan kvinna. Efter ett par år träffade jag en man som ganska snart flyttade in hos mig och barnen. Han visade sig ha alkoholproblem. Jag utvecklade under de åren ett medberoende, dock inte så att jag själv drack, men där jag ägnade mycket kraft åt att hantera situationen. Först efter fyra år bröt jag med mannen. Min dotter var då i tidiga tonår och hade en tid signalerat hur illa hon tyckte om honom. Nästan omgående blev jag våldsamt förälskad i en annan man. Trots att min dotter, om än vagt, signalerade sin ovilja flyttade vi ihop. Vi gifte oss, och är  fortfarande lyckligt gifta.

Min dotters kontakt med sin pappa blev med tiden allt sämre. De problem jag nu vill beskriva började i allt detta. Idag kan jag se att det var början till det som sedan övergick i oresonliga vredesutbrott mot mig när vi var ensamma. Hon flyttade hemifrån, utbildade sig på olika håll, och jag hälsade på henne och ville upprätthålla kontakten, visa hur mycket jag brydde mig om henne. Hon uppskattade det, men vredesutbrotten kom utan förvarning och utan hänsyn till omgivningen. Jag kunde bli utskälld när och var som helst. Vi har genom åren haft mycket kontakt, men det har också funnits längre avbrott som hon tagit till som ”straff” efter situationer där jag gått emot henne. Ibland, men inte ofta, har mitt tålamod brustit och jag har reagerat. Hon har då svarat med att hota med att klippa kontakten. Idag är hon ensam mamma till ett barn i lågstadieåldern.

För några år sedan märkte jag att hennes mående övergick i ett allvarligare stadium. Jag kände att hon plötsligt inte gick att nå. Jag övervägde att kontakta socialtjänsten utifrån oro för mitt barnbarn, men valde att avvakta. Jag litade på att daghemspersonalen skulle märka om barnbarnet betedde sig konstigt.

I dag fortsätter allt på detta sätt. Hon är ibland vid gott mod och jag besöker henne och mitt älskade barnbarn så ofta jag kan. Hon vill däremot inte komma och besöka vårt hem. När vi ses kan hon vara varm och glad, men plötsligt, utan att jag förstått varför, kan hennes humör skifta och hon anklagar mig, hotar med att klippa kontakten, och kan säga förfärliga saker till mig. Jag har lärt mig att låta det passera för att invänta en annan sinnestämning, som sedan infinner sig.

Hela tiden finns oron för hur barnbarnet har det. Jag ser att hon är en kärleksfull mor, men hennes utbrott kan komma även när barnet är närvarande. Mitt problem är att jag känner mig så ensam i detta. Min man menar att jag ska släppa oron, eller göra en orosanmälan till socialtjänsten. Men jag törs inte göra det. Hon skulle klippa all kontakt och inte låta mig träffa mitt barnbarn. Hennes syskon ser allvaret i hennes beteende, men väljer att inte ha så mycket kontakt.

Min fråga till dig är hur jag ska fortsätta att hantera detta. Jag älskar henne, allt som är hennes fina sidor, men känner förtvivlan över hur det har blivit. Jag vet varken ut eller in. Bästa Liria, jag undrar om du kan vägleda mig i hur jag ska hantera vår relation. Särskilt med tanke på barnbarnet, som jag betyder mycket för, och vice versa.

Jag tänker att min dotter behöver hjälp, men hon vill inte se att hon har ett problem.

Varma hälsningar Margareta

Svar:

Hej bästa Margareta!

Tack för ditt brev. Du är en mycket bekymrad och engagerad mamma och mormor. Du oroar dig för din dotters psykiska hälsa, hur hon mår, och för hur hon fungerar som mamma, och vad det innebär för ditt  barnbarns trygghet och uppväxt.

Låt oss börja resonera om den första frågan du ställer, om hur din dotter mår, och vad du kanske kan göra för att hjälpa henne. Du skriver att hon själv inte anser att hon har något problem. Jag tolkar din formulering som att din dotter anser att du har fel om detta. Varför är det så svårt att få henne att lyssna? frågar du dig förmodligen. Kanske handlar det till del om den glesa och sköra kontakt som ni har, men det finns också något allmängiltigt i din svårighet med detta. Att acceptera att man har ett problem och att man ska göra något åt det måste komma inifrån. Påtryckningar utifrån skapar ofta motstånd hos den som har ett problem. En anhörigs försök att påverka, eller kontrollera, leder ofta till en maktkamp, trots och låsta positioner. Bråk, anklagelser och osämja är det som allt oftare kommer att prägla försöken att göra något. Jag tror att det klokaste du kan göra är att respektera din dotters autonomi som det vuxna barn hon är nu. Hon har ett annat sätt att se på saken. Vi kan älska våra barn, våra föräldrar eller våra syskon och på alla sätt försöka hjälpa dem. Vi kan sörja för deras skull, men vi kan inte ta ansvar för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Det är nog som svårast att acceptera när det gäller ett barn, även om barnet är vuxet. Men tillvaron är nu en gång sådan att föräldrar och barn ska separera. Även om de känslomässiga banden är starka ska barn bli vuxna och lära sig stå på egna ben, med eget ansvar för sina liv. Insikten om att det är så är smärtsam, men den kan också minska skuldkänslor och göra det lättare att träffas och umgås.

Vad kan du då som mamma ändå göra? Skriv ett brev till din dotter där du berättar att du vill att ni hittar ett bättre sätt att kommunicera och umgås. Säg som det är, att du vill ha en bättre kontakt men vet inte hur du ska göra. Föreslå att ni tillsammans går till en familjerådgivare för att försöka reparera er relation.

För egen del kan du återknyta till dig själv, och dina egna behov. Att flytta fokus från din dotter till dig själv kan kännas svårt, men är kanske ändå möjligt. Vad innebär det? Du kan börja ställa frågor till dig själv: Vad vill jag med livet? Var det detta jag hade tänkt mig? Vilka fördelar och nackdelar finns det med att ha det så här för mig? Behöver jag kanske rådgöra med någon utomstående för att se klarare? Vänner och släktingar kan vara stödjande och det finns annan hjälp att få. Du kan välja att gå i familjerådgivning för att få hjälp att svara på de här frågorna. Där ges ofta möjligheten även till individuella samtal. Andra alternativ är att samtala med en psykolog eller en psykoterapeut. Låt oss nu övergå till din andra fråga, om hur du ska hantera din oro för hur din dotter fungerar som mamma och om ditt barnbarn far illa. Ditt brev är på den punkten något vagt. Du skriver att din dotter får utbrott i barnets närvaro, även om utbrotten som det framstår i ditt brev inte riktar sig mot barnet. Någon annan särskild händelse som tyder på att ditt barnbarn är utsatt för risk eller farit illa nämner du inte. Din oro framstår samtidigt som rimlig. En vuxen som har ett instabilt sätt att fungera med tvära kast i sitt humör i möten kan ha detta sätt att fungera även i rollen som förälder, och det kan vara stressfyllt och otryggt för ett barn. Mitt råd är att du tar reda på mer så diskret och respektfullt som du kan om hur din dotter är som mamma och hur ditt barnbarn mår. Kanske släktingar till er vet mer. Lyssna på ett genuint sätt. Var inte fast i dina uppfattningar om hur det är. Var beredd att du kan få höra saker som överraskar dig till det bättre.

Bekräftas att du har skäl till oro, så ska du anmäla. Det kan du göra anonymt och enbart utifrån misstanke om att ditt barnbarn far illa. Det är socialtjänsten som i nästa steg utreder om misstankarna stämmer eller inte.

Liria