Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 07:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/04/20/vi-vagar-inte-gora-det-vi-vill/

Fråga Insidans experter

”Vi vågar inte göra det vi vill”

Fråga:

Hej!

Vi är två systrar i 20-årsåldern som har ett problem. Vi är fruktansvärt självkritiska och det hindrar oss från att göra saker i vardagen. Det känns till och med jobbigt att skriva detta mail då vi vill ha det perfekt. Här är några exempel på situationer som uppstår:

• Under gymnasietiden var det jobbigt att skriva till exempel inlämningsuppgifter då vi vill ha ett varierat och spännande språk och dessutom vara en av de bästa.

• Vi båda vill men vågar inte starta en blogg då vi är rädda för vad folk kommer att tycka. Dessutom känner vi att vi själva måste tycka att bloggen är i princip perfekt.

• Vi tackar ofta nej till sociala aktiviteter såsom spel, frågesport, rita och pyssla eftersom den kreativa pressen är för stor.

Detta kanske låter som ett litet problem men vi upplever dagligen att det uppstår situationer där vi har för höga krav på oss själva för att göra det vi vill. Vi har båda tankar om att vi vill göra olika kreativa saker såsom måla, spela instrument eller sjunga men vi är för hämmade. Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.

Två systrar

Svar:

Hej! Tack för ert brev. Ni skriver insiktsfullt om er perfektionism och hur den har blivit ett hinder för er. Det sorgliga är att perfektionisten ofta är en person som presterar mycket, och som är uppskattad, ibland beundrad av omgivningen för detta, samtidigt som perfektionisten själv nästan aldrig är nöjd. Ängslan att göra fel, och de höga närmast orimliga kraven, blir också ett hinder för att våga göra saker. Perfektionism förstärks i situationer där man observeras och värderas av andra. Mitt intryck är att perfektionism har blivit ett allt vanligare problem, främst för unga vuxna, och kanske det är ett resultat av de ”offentliga roller”, som många unga har idag, till exempel på nätet och i sociala medier.

Hur uttrycker sig perfektionismen? Perfektionism är ett personlighetsdrag som också kan vara utvecklande. Framgång är nästan alltid ett resultat av att vi ställer höga krav på oss, och siktar högt, men det förutsätter att vi tillåter oss att göra misstag och lär oss att hantera kritik.

Det finns förstås nackdelar med perfektionism men också fördelar. Fördelarna är att man strävar efter att göra sin bästa, att utveckla sin potential. Nackdelar är att man inte kommer igång på grund av man redan från början vill att det man gör ska vara ”perfekt”. Man njuter inte av att skriva, spela eller vad det än handlar om. Man är i framtiden och oroar sig för vad som kan hända där, och inte i nuet.

Vad kan man då göra? Det som brukar hjälpa är att göra det man vill trots rädslan för kritik samtidigt som man gör lärosituationer av sina misstag. Utifrån mina erfarenheter kan jag säga att om ni väljer att göra något kommer ni att få kritik. De som aldrig blir kritiserade är de som inte gör något. I bloggvärlden är det vanligaste att man får mer kritik än beröm i kommentarfälten. Om ni inte startar en blogg av rädsla för kritik så innebär det förstås att ni slipper risken för att bli kritiserade men ni väljer samtidigt undan en möjlighet att göra något ni verkligen vill.

Hur kan ni då göra för att våga mera? Ett sätt är att ompröva den ”katastroftanke” som förmodligen finns inbyggd i er perfektionism. Tänk efter vad som hände vid ett tillfälle när ni inte gjorde helt perfekta insatser. Hitta ett sådant tillfälle. Hjälp varandra att minnas. Förmodligen kommer ni att kunna konstatera att i verkligheten inträffade inte en katastrof utan snarare inget särskilt. Hitta fler sådana här tillfällen och använd dem för att lära er att även den medelmåttiga prestationen har uppskattats och visat sig möjlig för er att leva med.

En övning som jag föreslår är att ni aktivt och medvetet exponerar er för att inte vara perfekta, och på det sättet fortsätter att utmana ”katastroftanken”. Det handlar om att starta er blogg och publicera texter som enligt er inte är perfekta. Något som har hjälpt mig i min egen skrivande är att som första steg skriva allt som jag kommer på kring ett ämne utan att censurera något och inte heller ta hänsyn till språket. Startar man med kravet att texten ska vara ”bra” eller ”perfekt” förlorar man flödet i skrivandet. Först i nästa steg ska ni börja finslipa texten och idéerna. Ha en deadline och publicera texten oavsett hur nöjda ni är. Träning ger färdighet. Man blir bättre ju oftare man skriver.

Förbered er för att några kommer att kritisera er och lär er att hantera den kritiken. Hur? När ni läser varje kommentar kan ni som hjälpmedel granska dem på följande sätt. Är det konstruktiv kritik eller handlar om påhopp? I det första fallet brukar det vara så att kommentatorn ger sin syn på saken i en saklig och respektfull ton eller kommer med nya idéer eller infallsvinklar. Man vill bidra med något. När det handlar om påhopp brukar personen betona hur obegåvad skribenten är och på annat sätt ägna sig åt personangrepp men ger inga konstruktiva förslag. Av de första kan man lära sig väldigt mycket, läs noga och tacka för deras bidrag. När det handlar om påhopp handlar det om att acceptera att det är en del av livet. De allra flesta bloggare har lärt sig att det inte är värt att svara på sådana kommentarer. En huvudprincip kan vara att svara på de kommentarer där man kan identifiera avsändaren men inte på de som är anonyma.

Perfektionister har ofta svårt att be om hjälp av andra. Det kan uppfattas som att erkänna en svaghet, vilket känns otillåtet. Om detta stämmer på någon av er, lägg då gärna till i ert träningsprogram, där ni utmanar er perfektionism, att göra tvärtom, och be om hjälp i olika situationer.

En hjälp kan också vara att tydliggöra era värderingar om vad som är viktigt för er, och vilka era mål är. Skriv ner vad ni vill göra var och en inom till exempel de närmaste sex månaderna utifrån era värderingar om vad som är ett rätt och bra liv. Besluta er sedan för att leva efter den agendan, och att det är värt att ta risker för att lyckas med det. Välj att acceptera den oro ni förmodligen kommer att känna ibland, samtidigt som ni väljer att göra det ni värdesätter. Påminn er om att det är det här ni vill göra och det ni vill få uppleva, när rädslorna och tveksamheten tränger sig på. Vänta inte tills oron försvinner utan gör det ni vill trots att oron är som en tung ryggsäck att bära.

Ni skriver att ”Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.” Det här är en vanlig uppfattning hos perfektionister. Man upplever sig själv bättre än andra. På vilket sätt kan det här vara ett problem för er? Det jag har sett många gånger är att här ligger kärnan i att man inte gör det man vill. Det finns en underliggande rädsla för att konfronteras med verkligheten. Tänk om det inte stämmer att jag är så bra som jag tror? Gör man inte det man tror att man är bra på, så riskerar man inte heller sin självbild om att vara bättre än andra.  Jag vet att det här kan låta hårt men jag skriver detta för att ni ska kunna ta steget att göra det ni vill, och inte fortsätta att vara hindrade av era rädslor. Mitt förslag är att ni funderar på och skriver ner – var för sig – hur det jag har skrivit om stämmer på er. Nästa steg är att ni berättar för varandra vad ni har kommit fram till och hur ni kan hjälpa varandra att hantera era rädslor. Jag vill betona att syftet inte är att rädslorna ska försvinna utan att ni kan lära er att leva med dem. Ni har säkert styrkor och svagheter, precis som alla andra. Var ärliga mot er själva. De starkaste personerna är de som kan tillåta sig att leva med det som orsakar rädsla och obehag. När vi kan acceptera det blir vi öppnare för livets möjligheter och mer tillåtande och generösa mot oss själva.

Kram! Liria