Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 14:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/06/15/min-pojkvan-ar-sa-deprimerad/

Fråga Insidans experter

"Min pojkvän är så deprimerad"

Rätta artikel

Fråga:

Jag har ett problem som rör relationen till min pojkvän. Vi har träffats sedan i höstas och jag vet att jag älskar honom och att det är honom jag vill leva mitt liv med. Problemet är att han just nu är väldigt deprimerad och att jag inte vet hur jag ska hantera det. Vi inledde en passionerad relation som var helt underbar i flera månader. Jag har aldrig varit så förälskad och beroende av en annan människa förut. Hans lukt, hans sätt att röra sig runt mig, hans sätt att tala till mig och hans sätt att röra vid mig, gör att jag ryser av lycka bara vid tanken på det. Men en dag började allt vara annorlunda. Han slutade titta på mig och ta på mig och hade nästan inget att säga till mig. Jag tog upp detta och vi pratade om det och kom framtill att han skulle försöka vara lite mer positiv och att jag skulle ta mindre för givet och förvänta mig mindre. Det blev lite bättre, men hans lätta och självsäkra sätt och hans försvunna sexlust kom inte tillbaka.

Nu har det blivit värre igen och han känns otroligt deppig. Han vill inte göra något, knappt prata och knappt se på mig. Problemet är väl att jag inte vet var jag har honom och är rädd för att han ska lämna mig vilken sekund som helst, då det är så han reagerat i tidigare förhållanden.

Jag har försökt att prata med honom och frågat hur han mår och varför han mår dåligt, men får bara svaret att det bli värre när jag frågar. Jag själv har också väldigt lätt för att bli deprimerad, men har lärt mig hur jag kan göra för att lättare ta mig ur dessa situationer. Jag ser så mycket av mig själv i hans beteende och tror verkligen att jag har knep som kan hjälpa honom också, om han bara släppte in mig. Hur ska jag hantera denna situation utan att förlora honom och behålla mitt eget fokus? (Så att jag inte förlorar mig själv i en förälskelse som i värsta fall inte är besvarad?) Ska jag dra mig tillbaka och låta honom ta sig ur sin depression själv eller ska jag fortsätta att försöka nå fram till honom?

Tacksam för hjälp

Svar:

Du skriver på ett konkret och engagerat sätt om hur svårt det blir när en nära och kär person mår psykiskt dåligt, och det dilemma som man hamnar i som anhörig eller vän, eller som i ditt fall, som flickvän. Jag imponeras av hur mycket omsorg och tålamod som du visar din pojkvän.

Du har samtidigt insett att det inte kan fortsätta som hittills. Du vill inte förlora din pojkvän, men du vill inte heller förlora dig själv. Du kämpar med frågor om vad som är rätt och riktigt att göra, men också i vilken omfattning du ska se till dina egna behov, och inte minst om vad du orkar med. Jag kommer att resonera med dig om detta på några olika sätt. Jag hoppas att det ska hjälpa dig att få perspektiv på din situation och underlätta för dig att hitta lösningar på det dilemma som du är i.

Att du skaffar dig ett professionellt samtalsstöd ser jag som prioritet nummer ett. Du är i en utsatt situation och du är sårbar för depression. Hitta någon att samtala med där dina tankar och känslor får vara i centrum, inte din pojkväns. Du kan vända dig till den kommunala familjerådgivningen som erbjuder även individuella samtal om relationsproblem. De har stor erfarenhet av att samtala om kriser i relationer, och om gränser för vårt ansvar för andra. Du kan också ringa till den nationella hjälplinjen,020-22 00 60, www.hjalplinjen.se. På nationella hjälplinjen kan man vara anonym. Du kanske också kan prata med vänner och familj om det som händer. Sök råd och hjälp!

Jag tror att det kan vara viktigt att du väljer att vara för dig själv under en tid. Ge dig en paus i ditt förhållande. Vila från all din oro och frustration ett tag. Träffa dina vänner. Gör det som roar dig. När vi är mitt inne i en besvärlig situation kan det vara bra att få komma bort från ”stormens centrum” och få möjlighet att återhämta oss. Det är ett sätt att också få en kritisk distans till det som händer och börja kunna tänka klarare.

Utifrån det du beskriver framstår det för mig som att din pojkvän har ganska allvarliga psykiska besvär, och att han endera inte får, eller väljer bort, den psykiatriska behandling som han skulle behöva. Psykisk sjukdom är något som man drabbas av utifrån genetisk sårbarhet och livshistoria, och visst är det svårt för din pojkvän nu, men det som händer honom är svårt även för dig och förmodligen andra i hans omgivning som bekymrar sig om honom. Jag tror att det är viktigt att du berättar om detta för din pojkvän och gör honom uppmärksammare på detta. Be honom att lyssna ett tag på hur besvärligt det är för dig att utsättas för det som händer. Om det underlättar kan du erbjuda dig att följa med till ett besök inom psykiatrin, eller där det kan vara aktuellt. Vill han inte lyssna på dig, eller göra något för att hjälpa sig själv så kan du nog behöva inse att han väljer bort din hjälp och inte kan se dina behov. Ett sätt att se på saken är att det inte bara är du som ska visa omsorg utan att även du ska kunna få det av honom. Ska man förvänta sig att den som är psykiskt sjuk söker hjälp och deltar i en behandling som villkor för att stanna kvar och hjälpa till? Det är ett mycket svårt dilemma som anhöriga förhåller sig till på olika sätt. Några menar att man alltid och ovillkorligt ska finnas till hands och hjälpa till. Andra menar att det är rimligt att den anhörige ska söka hjälp och gärna redan när sjukdomen börjar märkas. Vid depression finns till exempel ofta typiska tidiga varningstecken som man kan lära sig att vara uppmärksam på. Man kan fråga sig varför din pojkvän inte vill tala med dig om sina psykiska besvär, och varför han undviker att söka hjälp trots att han har det svårt. För personer som mått dåligt under lång tid kan det ibland bli så att den psykiska ohälsan och den livsstil som hänger ihop med den är en del av deras identitet. På ett paradoxalt sätt upplever man en trygghet i situationen. En person med psykisk ohälsa kan ha genuint svårt att tala om sina besvär. Det kan vara svårt att hitta ord för det svåra som man känner och tänker. Ibland finns inte energin för att orka formulera sig, och man kan vara generad för att berätta om det ”bisarra” som man upplever. Att tystna och avvisa samtal kan vara en försvarsreaktion för att freda sig. Detta verkar samtidigt vara ert svåraste problem, att er dialog har upphört. Ett sätt för dig att hantera situationen kan vara att du försöker bortse från hans ovilja att berätta för dig hur han mår och i stället erbjuder honom praktisk hjälp, men också berättar vad du behöver att han gör för att du ska orka finnas kvar. Om du vill läsa mer om manlig depression kan du läsa mitt svar till "Jag orkar inte vara klagomur längre" i DN.se på länken: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2009/06/08/jag-orkar-inte-vara-klagomur-langre-3669/

Orsaken till att man inte söker hjälp är många gånger att man har förlorat hoppet om ett tillfrisknande. Man har en uppgivenhet utifrån att en psykologisk behandling eller ett läkemedel, som man fick, inte hjälpte. Som anhörig kan man också behöva vara uppmärksam på att de psykiska symtomen som till exempel nedstämdhet och ångest kan vara ett hinder för att orka söka hjälp. Jag hör ibland påståenden som att ”Han vill inte söka hjälp”. När man är psykiskt sjuk kan man inte se de möjligheter som för oss andra är så självklara. När det gäller ditt dilemma om i vilken omfattning du ska hjälpa din pojkvän så tror jag att det är nödvändigt att du är helt ärlig mot dig själv och honom. Mitt intryck är att en alltför vårdande roll från din sida kan innebära en risk för att du själv blir deprimerad, då du har en sårbarhet för detta, och det kan förstärka att din pojkvän inte tar ett rimligt ansvar för att hjälpa sig själv. Det är viktigt att man som anhörig tar hand om sig själv för att kunna hjälpa sin närstående.

Liria