Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 12:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/06/22/min-mamma-fornekar-sitt-alkoholproblem/

Fråga Insidans experter

”Min mamma förnekar sitt alkoholproblem ”

Rätta artikel

Fråga:

Hej, för 15 år sedan skiljdes mina föräldrar, det var en mycket uppslitande skiljsmässa med flera polisanmälningar och rättsprocesser om pengar och vårdnad, och min mamma förändrades väldigt mycket psykiskt. Hon blev ytterst paranoid, allt var svart eller vitt, och hon fick som vi upplevde det schizofrena drag där hon bytte mellan att vara en kärleksfull och snäll mamma, till att vara hotfull, hatisk, "bytte röst" och blev även aggressiv ibland - men hon verkade aldrig minnas något av det efteråt, det blev som två extremfall. Trots att hon till och med slog mig en kväll, så fanns det inte ett spår av det morgonen därpå, och jag och mina 2 yngre syskon har lärt oss läsa henne väldigt bra. När hon inte var sådan betedde hon sig som världens bästa mamma, och kunde och kan lätt få vem som helst att tycka om henne. Men går man emot henne så byter hon tvärtom.

Hon ringde personer som hon ansåg vara emot henne oavsett tid på dygnet, var hotfull och fick flera polisanmälningar mot sig. Det verkade även vara incidenter på hennes jobb, och hon blev därför arbetslös och är det fortfarande. Hon har inte legat på latsidan för det, utan byggde om huset mycket i början och pluggade sedan ett par år. Hennes beteende blev då bättre, och man kunde till och med nämna min pappas namn i hennes närhet och hon kunde se honom på håll. Efter kursen var hon arbetslös igen, och har "roat" sig med att dokumentera allt runt jobbsökandet till absurdum eftersom de är emot henne, arbetsförmedling får verkligen det som de vill ha och mer - extrema rapporter ofta på över 15 sidor med all dokumentation.

Någonstans där började hon även få problem med alkoholen, vilket verkar trigga hennes gamla beteende. Hon gör det "snyggt" och bara från middagstid och visar det aldrig utåt och skulle aldrig erkänna det, men jag skulle klart kalla henne alkoholist. Hon har börjat ringa hotfulla samtal till bekanta som hon inte pratat med på tio år mitt i natten, men kommer inte

ihåg det utan tror att telefonbolaget är emot henne eftersom de har skickat telefonräkningar på tusentals kronor, och hon tänker ta det upp i rätten om hon behöver. Det hade kunnat vara alkoholen, men det liknar alltför väl hennes gamla mönster.

Hennes familj har mer eller mindre förskjutit henne på grund av hennes beteende, och hon är väldigt arg på dem. Mormor och morfar är gamla och sjuka nu, men enligt pappa så verkar det finnas någon form av psykisk instabilitet även hos dem. Hon är mycket ensam.

Vi försökte tidigt prata med henne som att söka någon att prata med, men detta gör henne ytterst arg. Till slut har vi gett upp för att kunna få ha kvar vår mamma som mamma. Jag är vuxen nu och bor 3 timmars bilfärd bort och studerar, mina syskon bor ännu längre bort, och det går att ha en (mycket) bra relation med henne om man inte går emot hennes resonemang och inte svarar i telefon efter klockan 17. Men hon mår verkligen inte bra, och jag vet inte hur hon ska kunna få hjälp när hon inte själv vet hur hon handlar eller vill veta av någon form av samtalshjälp. Jag har en förhoppning om att det ska bli bättre om hon lyckas hitta ett arbete (hon identifierar sig mycket med sin profession och skulle aldrig kunna tänka sig något annat), men åren går. Hur kan hon få hjälp?

Bekymrad dotter

Svar:

Hej Bekymrad dotter, du har en mamma som verkar ha psykiska problem, och som under de senaste åren även har fått problem med alkohol. Troligen finns det ett samband. Jag vill först säga att du imponerar med det tålamod och den omsorg du visar din mamma.

Det är knepigt på många sätt att vara anhörig till en förälder, ett barn eller ett syskon som dricker för mycket eller har psykiska besvär. Våra känslor är så ambivalenta. Vi kan både älska personen samtidigt som vi blir så besvikna och arga på det som personen ställer till med och utsätter oss för. Ofta känner vi oss maktlösa inför alla svårigheter som personen konfronteras med. Jag förmodar att du känner igen i de här erfarenheterna. Ditt brev väcker många grundläggande frågor om vilket ansvar vi har för varandra, vem som är skyldig till vad, och vad en anhörig kan och behöver göra.

Din mamma är en sårbar person, och det verkar som hon kanske alltid har varit det. Det finns drag hos din mamma, som hon träder fram i ditt brev, som har som särdrag att de är oberättigat misstänksamma. De upplever omgivningen som fientlig och svekfull, och de är lättkränkta. De kan ha relationer till andra, men på sina villkor. Misstänksamheten leder till ständiga konflikter med omgivningen. De här är personer som uppfattas som besvärliga av andra, och som ofta misslyckas i arbetslivet, och de blir allt ensammare med tiden. Omgivningen orkar inte med dem. I detta som händer finns samtidigt ett stort lidande hos dessa personer men de kan oftast inte se sin roll i det som händer dem. Psykoterapi med inriktning på stöd och social färdighetsträning, kan hjälpa om personen är motiverad till en förändring för sin egen del. Det är förmodligen svårt, och det kanske överhuvudtaget inte är möjligt, att göra din mamma intresserad av hjälp. Det kommer under alla omständigheter att bli rejält påfrestande för dig att ta upp frågan, men jag ska ändå ge dig ett förslag om hur du skulle kunna göra. Jag gör det lite längre fram i mitt svar till dig.

Din mammas alkoholproblem kan nog förstås utifrån hennes sårbarhet och den utsatta situation som hon befann och befinner sig idag. Bakom den aggressivitet och avvisande, som ni möter hos henne, finns förmodligen mycket upplevd ensamhet och livsångest. Att dricka alkohol kan ha blivit hennes sätt att få distans till de känslorna. För alkoholproblem finns idag både stor tillgång till hjälp och bra sådan. Dilemmat återigen är väl att göra din mamma intresserad. Ett sätt att bli mer motiverad kan vara att ringa anonym till Alkohollinjen,

020 84 44 48, och resonera med rådgivarna där. De använder metoden motiverande samtal. Ett annat sätt är att ta upp frågan med sin husläkare. På www.alkoholhjälpen finns råd och tips för både anhöriga och den som dricker.

Hur kan du hitta ett sätt att ta upp problemen med din mamma? Var rak men inte menande, antydande eller omskrivande. Det kommer att fungera dåligt med din mamma och hennes misstänksamhet. Undvik uttryck som ”Du måste” och ”Du borde” de brukar väcka motstånd.

Ett sätt att prata om hennes problem är att du använder dig av det som kallas jag-budskap. Det innebär att du utgår från dina egna känslor, tankar och behov, istället för att säga något om din mammas brister. Med ett jag-budskap behöver du inte utlösa din mammas motstånd, och det är bra, då ett uttalat inslag hos din mamma verkar vara hennes lättkränkthet. Du kan på det sättet kanske undvika hennes motattacker. Så här kan du prova att uttrycka dig istället: - Jag blir ledsen/ besviken/bekymrad när du… (Beskriv dina känslor) - Jag skulle vilja att du… (Be om en konkret förändring) - Jag skulle bli glad/lugn/trygg om du… (Beskriv på ett positivt sätt hur du skulle känna om din mamma gjorde en förändring) - Vad tänker du om det här? (Lämna över ordet till din mamma)

Du kan läsa mer om detta och andra handfasta råd till anhöriga i manualen Anhörig till spelberoende. Författare är psykologen Maria Nordell. Du kan ladda ner manualen kostnadsfritt på https://www.fhi.se/PageFiles/3327/r200536spelberoendemanual0510.pdf Manualen är mycket läsvärd även för de som har anhöriga som ha andra problem än problem med spel om pengar.

Låt mig avsluta med att säga även detta till dig. Vi kan älska våra anhöriga och försöka hjälpa dem med deras problem. Vi kan känna sorg när de inte vill ta emot vår hjälp. Självklart ska vi ta ansvar för varandra men vi måste också acceptera att det finns gränser för vad vi orkar med och vad som är rimligt att kräva av en anhörig. Var går dina gränser när det gäller din mamma? Det kan smärtsamt att behöva inse att en sådan gräns finns men ibland kan sorgen över detta lindras om man får prata om detta, och dela de tankarna med någon annan. Ett alternativ för dig ska kanske vara att du träffar en familjerådgivare för egen del eller att du deltar i en grupp för anhöriga. Du behöver ta hand om dig själv och dina känslor.

En kram.

Liria