Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 09:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/06/29/en-bekant-mar-daligt-ska-jag-lagga-mig-i/

Fråga Insidans experter

En bekant mår dåligt. Ska jag lägga mig i?

Rätta artikel

Fråga:

Hej Liria!

Jag läser på universitetet och i årskursen över mig går en bekant som är minst sagt svår att ha att göra med. Det är svårt att föra en konversation med honom, han beter sig allmänt osäkert och när han blir full så kan han bli oerhört påträngande. Han har helt enkelt ingen koll på hur man beter sig socialt eller hur man läser av andras känslor. Till mig kan han ibland skicka "tycka synd om"-sms. Om något tråkigt har hänt så hör han alltså av sig till mig.

Jag tar det väl på sätt och vis som en komplimang att han tycker att jag är någon som man kan vända sig till när han har det svårt (kan dock påpeka att detta händer väldigt sällan), men eftersom han inte hör av sig annars så blir det bara en konstig situation. Han har heller, så vitt jag vet, inga nära vänner. Stämningen på mitt program är god, och ingen mobbar honom, men på grund av hans personlighet har hans klasskompisar dragit sig undan honom. Om han gör något avvikande blir reaktionen "Ja, det är ju X. Han är… speciell", följt av en irriterad suck.

Jag ser att han mår dåligt, och har befunnit mig i en liknande situation själv, även om jag då hade turen att ha vissa i min omgivning som kunde hjälpa mig att förstå och läsa andra människor. Den här människan har ingen i sin närhet, och jag känner att han inte står mig så pass nära att jag vill lägga ned tid på honom. Det kan tyckas hårt, jag vet, men jag har egna problem och ett eget liv som jag försöker att balansera. Dessutom har jag inte den kompetens som krävs för att hjälpa honom.

Frågan blir alltså hur jag ska kunna ge honom en knuff i rätt riktning? Jag känner honom som sagt knappt, så det skulle kännas konstigt att fråga honom rätt ut hur han mår. Och jag är rädd att om jag gör det så tar han det som en inbjudan till att han kan höra av sig till mig ännu mer än vad han redan gör. Samtidigt så mår han dåligt…Ja, det är en knivig sits han sitter i, och jag vill trots allt att han ska kunna ta sig ur den. Har du några förslag?

/ Student

Svar:

Hej Student! Tack för ditt brev. Du frågar om ett dilemma som nog många igenkänner och som vi möter i många sammanhang i livet och på olika sätt. Ska vi agera när vi anar att någon i vår omgivning far illa eller mår dåligt även när personen inte är nära oss som en vän eller släkting? Ska vi hjälpa till även när personen inte ber oss hjälp, eller ska vi vänta till att det händer något? Riskerar vi att genera personen och att det kan uppfattas som att vi ”lägger oss i”? När är det rätt att agera? Den kanske svåraste frågan är hur vi gör för att hjälpa i en situation när en person i vår omgivning förmodligen far illa men inte ber om hjälp.

Jag tycker att det är rätt att erbjuda hjälp när det är tydligt att någon i vår omgivning har det besvärligt även om det inte är en nära och kära, och personen själv inte ber om hjälp. Den det gäller kan avvisa vår hjälp och tacka nej, men vi har ändå uppträtt på ett medmänskligt sätt utifrån våra värderingar om vad som är rätt att göra. Det vi bör vara uppmärksamma på är att vi måste ha sätt att ta hand om våra egna känslor om personen avvisar vår hjälp eller till och med blir kränkt. När vi erbjuder oss att göra något för någon annan förväntar vi oss nog trots allt att få uppskattning. Men den kan utebli och då kan vi nog bli rejält frustrerade över den andres ”otacksamma” hållning. Anledningarna till att det händer kan vara komplicerade och de psykologiska mekanismerna kan vara svåra att få grepp om. Det kan nog lätt bli så att man känner sig i underläge när man, utan att ha bett om det, får ett råd i en situation, där man har det besvärligt. Det kan uppfattas som kritik eller att man inte anses kunna ta hand om sig själv.  Att vara tacksam i en sådan situation innebär att man faktiskt måste kunna acceptera att man behöver andras hjälp. Man blir i det läget påmind om att man har ett problem som man inte har kunnat hantera på egen hand. Man kan oroa sig för att hamna i skuld till de som vill hjälpa till. Det kan som sagt finnas flera anledningar till att en person reagerar negativt när vi försöker hjälpa.

Jag anser ändå att vi alltid ska erbjuda hjälp i de här situationerna samtidigt som vi måste vara beredda att använda vår vuxna och mogna sida om en person inte tar emot det vi vill ge. Vi får helt enkelt erbjuda hjälpen med en öppen hållning och vara beredda på att den andre kanske tackar nej, säger att vi inbillar oss eller till och med kritiserar oss. Ibland får vi vara nöjda med att vi gjorde det vi ansåg var rätt och riktigt att göra. Undantag finns. Om det till exempel handlar om barn som vi misstänker far illa är det vår moraliska skyldighet att gå vidare ibland och göra en anmälan till exempelvis socialtjänsten.

Du har beslutat dig för att hjälpa till och du vill samtidigt göra tydligt att det är ”en knuff i rätt riktning” som du vill ge din studentkamrat, och att du vill stanna vid det. Det är förstås rimligt. För mig framstår du som en person med stor förmåga till empati. Du stannar inte vid att vara irriterad på din studentkamrat utan du har förmåga att se att det förmodligen finns en svårighet och ett lidande bakom hans sätt att vara.

Hur ska du då ge honom ”knuffen i rätt riktning”?  Det är viktigt för dig att han inte uppfattar det som en ”inbjudan att höra av sig ännu mer”.  Mitt råd är att du skriver ett sms till honom. Han har tidigare sms:at dig, och med de svårigheter som han har att samtala på ett obesvärat sätt kan det kanske vara det sätt att kommunicera som fungerar bäst för honom. Skriv kort och precis som det är, att du vill ge ett råd utifrån de svårigheter som han berättat om i sina sms till dig, och stanna just vid att använda ordet ”svårigheter”. Undvik helt att sätta etiketter på hans problem, även med vardagliga ord som till exempel blyghet.  Berätta gärna om något hos honom som du uppskattar. Det balanserar bilden och kan minska den oro som ditt sms kan väcka, och på det sättet göra det lättare för honom att läsa och förstå ditt sms. Var samtidigt rak. Skriv att det är en ”knuff i rätt riktning” som du vill ge, men inte mer. Förklara att du skriver ditt sms utifrån att du tycker att det är rätt ”lägga sig i”, när du ser någon i din omgivning som kan behöva hjälp, och att du uppfattat hans sms som att han vill få ett råd. Tydliggör din respekt för hans autonomi. Skriv till exempel: ”Jag vet inte om du alls håller med om det jag kommer att föreslå dig, och självklart får du göra som du vill med mitt råd. Jag tror att du skulle kunna bli hjälpt av att prata med en professionell person som en psykolog eller psykoterapeut om de svårigheter som du har skrivit om i dina sms till mig. Jag tycker att det är rätt att ”lägga sig i, när någon signalerar att det är svårt. Jag har själv blivit hjälpt på det sättet.” Stanna här. Om han senare hör av sig i en omfattning som du inte vill och vill ha fortsatta råd, så är det viktigt att du är konsekvent med att säga nej till detta, så att du tidigt släcker ut det beteendet.

Med största trolighet finns hjälp att få för din studentkamrat. Det är också viktigt att känna till att för att få professionell hjälp när man mår psykiskt dåligt så behöver man inte veta vad man har för problem. Men behöver inte ha någon ”etikett” med sig. Det räcker att man känner att man mår psykiskt dåligt och att man har svårigheter att leva det liv man själv vill. Det är den professionella som ska lyssna, göra en noggrann analys av hur livet ser ut och tillsammans med personen som söker hjälp försöka hitta orsakerna till detta. Nästa steg är att utifrån analysen komma överens om vilken behandling eller förändring som kan vara rimligt och möjligt att göra

En kram!

Liria