Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 11:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/07/06/aehur-ska-jag-fay-barnen-att-farsarja-sig-sjalvaae/

Fråga Insidans experter

”Hur ska jag få barnen att försörja sig själva?”

Rätta artikel

Fråga:

Hur länge ska man försörja sina vuxna barn? Jag har två barn i tidiga tjugoåldern hemma, och ingen av dem vill egentligen arbeta. Den ena har haft ett jobb och har tjänat mycket pengar men vill inte betala hemma eftersom det blir orättvist när syskonet (som aldrig har orkat jobba) inte betalar.  Det spenderas mycket pengar på kläder, resor med mera, och jag måste jobba mer än 100 procent för att försörja barnen. Hur ska jag få stopp på detta? Varje försök har lett till stor osämja, ilska och aggressivitet. Men jag kan inte hålla på så här längre... jag behöver vila.

Trött mamma

Svar:

Nej, man ska inte behöva försörja sina vuxna barn, och dina barn ska i den här meningen betraktas som vuxna. Visst är det så att föräldrar ofta hjälper sina barn ekonomiskt ganska långt in i vuxenlivet. Det kan ta tid för barnen att få en hygglig och stabil ekonomi. Det tidiga vuxenlivet kan ibland också innebära både oväntade och stora utgifter, till exempel när man får sin första egna bostad. Många föräldrar finner det ganska rimligt att hjälpa till i en sådan situation, men utgångspunkten är att det är något tillfälligt. Barn och föräldrar ska ju separera, och barn ska bli vuxna och lära sig att stå på egna ben, och med ansvar för sina liv. En viktig del i ett självständigt vuxet liv är förstås att kunna försörja sig själv, när man har förutsättningar för det. Ditt brev väcker en del frågor om just detta. Ditt brev är kort, och du nämner inte så mycket om dina barn, men du skriver att ditt ena barn ”aldrig har orkat jobba”. Vad handlar detta om? Finns faktiska hinder för ditt barn att arbeta? Ibland kan bristande energi och initiativförmåga vara inslag i en depression. En obehandlad depression kan pågå under lång tid, och leda till en växande tillbakadragenhet. Hur är barnets faktiska möjligheter att få ett arbete om barnet skulle orka och vilja? Det framkommer inte heller om det barnet har någon form av bidrag. Beroende på vad som gäller kan kanske ett första steg för att du ska få en ekonomisk avlastning, och få uppleva att saker och ting förändras till det bättre, att  ditt barn ordnar endera försörjningsstöd från socialtjänsten eller hjälp från arbetsförmedlingen att komma i kontakt med arbetslivet. Det kan finnas flera orsaker till barnets osjälvständighet, men hjälp finns att få. Sedan finns ju möjlighet att ditt barn helt enkelt är omoget och har inrättat sitt liv nu utifrån förväntningen att bli försörjd av dig. Då blir det nog mer fråga om vilka gränser du måste sätta för att få ditt barn att växa upp och inse vad vuxenlivet kräver. Båda dina barn måste lära sig att förstå att det inte är rimligt att du ska stå för deras försörjning. Att älska sin mamma handlar inte bara om ord utan också om att visa det i handling. Av ditt brev är tydligt att du har försökt sätta gränser för dina barn. Du framstår som en klok mamma som inser att du gör dina barn och dig själv en otjänst om du inte ställer rimliga krav på att de ska ta ansvar när de bor hemma och ni har en gemensam ekonomi. Men självklart tröttar det ut dig att återkommande försöka få dem att förstå. Det har mest lett till stora konflikter. Det är en trist roll att ha, att vara den tjatiga mamman, och du verkar vilsen och undrande inför hur du ska kunna hitta sätt att göra detta som gör att du blir lyssnad till och förstådd. I grunden handlar det om en önskan om att dina barn ska visa dig kärlek och omsorg genom att ta ansvar.

Jag har några råd till dig om hur du kanske kan göra för att få dina barn att förstå hur besvärligt och orimligt det är för dig. Du får avgöra om råden passar dig. Det är du som känner dina barn. Jag tror att du, samtidigt som du provar ett annat sätt att kommunicera med dina barn, även behöver ett vuxenstöd. Förändringar tar tid, och ibland kommer du att få uppleva bakslag och börja tveka om huruvida du gör rätt. Det som ibland kännetecknar en förändring i en familj är återfall i det gamla, nya löften, ny kris och nytt hopp om förändring, och ett nytt bakslag. Man behöver tid att förändra sig och bygga upp ett nytt förtroende för varandra. Kontakta gärna din kommuns familjerådgivare och berätta om hur du har det, och säg att du behöver få råd och stöd under en tid framöver. När problem av det här slaget blir tydligare kan man som förälder börja undra varför man inte förstod detta ännu tidigare. Man har förstått att något var fel, men man visste inte riktigt vad och på vilket sätt. Det är lätt att få skuldkänslor i en sådan situation. Om bland annat detta kan du också behöva samtala .

Jag börjar med att be dig svara på en fråga. Vad är det värsta som skulle kunna hända om du förklarade att du från och med ett visst datum vägrar att ensam ta ansvar för att betala hyran och köpa mat och alla andra utgifter som ni har? Finns något verkligt allvarligt som kan hända? När vi ställer oss den frågan blir det nästan alltid tydligt att det vi oroar oss för inte är så skrämmande eller att det redan har hänt, som allvarliga gräl och dålig kontakt med personer som vi ändå älskar och vill väl.

Ofta börjar vi med att släppa på våra gränser i en svår situation och vi hoppas att det ska ordna det sig så småningom. Effekten blir ofta den motsatta. Vår omgivning anpassar sig till vår gränslöshet och vi mår allt sämre. Det kan i början vara ovant att säga nej, och man kan känna olust inför de reaktioner som man får. Det går ju samtidigt inte att komma förbi att du både för din egen och för barnens skulle måste hitta en långsiktigt hållbarare ordning för er ekonomi.

Kanske det här kan vara ett sätt att beskriva vilka dina gränser är på ett konkret sätt : Säg vad du vill betala för och vad du vill att de ska bidra med. Kartlägg vad som är särskilt viktigt för dig. Vilka utgifter vill du till exempel att dina barn fullt ut tar ett eget ansvar för? Berätta från vilket datum detta nya gäller. Det är första steget. Det andra steget är att ni förhandlar fram en överenskommelse, och den ska helst vara skriftlig. I den sägs vem som ansvarar för vad, vad du bidrar med i pengar och vad dina barn ska bidra med utifrån hur deras inkomster är. Socialtjänsten i din kommun kan ge dig rådgivning om hur en sådan överenskommelse kan utformas, och vilka normer som gäller för hur vuxna barn som bor hemma bör bidra ekonomiskt till hyra och mat.

Men hur ska du då komma dit? Mitt förslag är att du undviker hot och personkritik. Utgå från din uppfattning och dina egna behov, och fokusera inte på dina barns brister. Det kan lätt leda till att de slutar lyssna och går till motattack. Det är så vi försvarar vår självkänsla. Det innebär inte att du inte ska vara rak och tydlig. Här är några exempel: "Jag tycker att det är rimligt att du bidrar till vår gemensamma ekonomi genom att…" (din uppfattning). "Jag har inte råd att försörja er, mina pengar räcker inte till. Jag orkar inte fortsätta att arbeta extra. Den här situationen tär på mina krafter, jag behöver få vara ledig mer än idag…" (dina behov). "Jag vill att du… " (ge ett förslag. Be om en konkret förändring). "Jag skulle bli så lättad och glad om du… "(berätta på ett positivt sätt vad en förändring skulle innebära för dig). "Vad tänker du om det här?" (lämna över ordet. Visa att du vill samarbeta). Tänk efter vad som är viktigt att ta upp, och stanna vid det. Prioritera.

Vad händer om det inte fungerar att kommunicera på det här viset? Då kan du fundera förutsättningslöst på vilka andra alternativ som kan finnas för dig. Behöver du bo tillsammans med dina barn eller finns det ett annat alternativ? Finns det någon släkting som du kan be om hjälp och hitta lösningar tillsammans med? Skriv ner dina alternativ. Fundera i en vecka på fördelar och nackdelar med varje alternativ och ta ett beslut därefter.

I en familj där man grälat om ett problem länge är sättet att kommunicera ofta präglat av ilska och ibland undanflykter. Att sätta gränser kan underlättas om man har tydliga icke-verbala beteenden när man gör det. Säg det du vill säga men en klar, fast och övertygande röst. Ha ögonkontakt. Tänk på att du har rätt att sätta dina gränser. Acceptera dina eventuella känslor av obehag. Tala också om vad du vill att dina barn ska göra. Det minskar risken för att de bara känner sig avvisade. Trassla inte in dig i förklaringar. De kan lätt utvecklas till ursäkter och leda till utdragna gräl. Säg att detta är vad du vill, eller vad ni kommit överens om. Var konsekvent. Om du har sagt att du ska göra, eller sluta med, något, gör det också. Det brukar ta tid för andra att uppfatta att vi menar det vi säger. Det är när de ser att vi inte ändrar oss som de ”tar in” budskapet.

Bidra samtidigt så ofta du kan till ett varmare sätt er emellan genom att så ofta du kan berömma dina barn när de gör det ni kommit överens om. Ibland kan en ansträngning i rätt riktning få vara tillräckligt för att få beröm. Ni kan kanske komma överens om att ni tillsammans sparar till något, där var och en bidrar efter förmåga, till exempel en kort utflykt. Det kan vara ett sätt att vända på situationen och få uppleva både sammanhållning och stolthet i ett sammanhang som mest har handlat om besvikelser och gräl.

Jag rekommenderar också en bok som handlar om föräldrar vars nästan vuxna barn snubblat på tröskeln till vuxenvärlden och blivit liggande där. "Limbo: En bok om dem som fastnat i entrén till vuxenvärlden" av Karin Enqvist och Helene Lumholdt. Liria