Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-15 09:32 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/09/24/vi-vagar-inte-halsa-p/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Fråga Insidans experter

”Vi vågar inte hälsa på”

Fråga:

Hej Liria! Vår arbetskollega har insjuknat i cancer. Hon ligger på sjukhus och det ryktas att hon riskerar att dö. Några av mina kolleger och jag skulle vilja trösta henne men vi har inte vågat hälsa på eller ringa till henne. Vi vet inte vad vi ska säga! Vi vet inte hur mycket hon orkar med att känslomässigt prata om sitt allvarliga tillstånd. Vi känner skuld för att vi inte har tagit kontakt med henne. Vad ska vi säga? Hur ska vi göra? På jobbet pratar vi mycket om hennes sjukdom men ingen uttalar ordet döden, vi går runt ämnet och det blir en konstig stämning i fikarummet. Vad gör vi om hon avlider? Vår kollega har familj som vi träffat här på arbetet. Lite sporadiskt ­visserligen, de har kommit förbi ibland, men vi tycker att vi känner dem. Det gör ont i oss när vi tänker på dem. Mina kolleger och jag är så tacksamma för ett svar. Sofie – från en arbetsplats i Sverige

Svar:

Hej Sofie, och tack för ditt brev. Vad modiga ni är som vågar fråga om ett så svårt ämne! Ni framstår för mig som lojala och engagerade personer, som verkligen vill er kollega väl.

Någon gång händer det oss alla att en arbetskamrat blir allvarligt sjuk, hamnar på sjukhus eller dör. Vi är nästan aldrig förberedda inför det. Frågor om hur vi ska hantera de situationerna ramlar över oss. Hur ska vi göra? Vad är rätt och fel? Hur ska vi visa att vi bryr oss? Vad är privat i det som händer och vad kan vi på arbetsplatsen göra?

När någon i omgivningen får ett cancerbesked kan det bli särskilt svårt. Cancer är ett ord som fortfarande skrämmer. Det kan kännas som om hela tillvaron skakas om. Nästan som om det blir lite overkligt. Vardagen och våra relationer till varandra förändras och det ställer oss inför nya utmanande situationer och känslor. I det kan vi känna oss ganska vilsna. Ganska skrämmande frågor infinner sig. Du nämner några. Jag tänker mig att er emellan finns också frågor som: Är hennes sjukdom verkligen dödlig? Kommer hon kanske att bli frisk igen? Har hennes barn det stöd som de behöver, eller borde vi också göra något? Det är normalt att ha skuldkänslor för det man känner av rädsla och olust. Era känslor är inte fel utan ett svar på den omtumlande situation som ni hamnat i.

Att gå igenom en cancersjukdom är en svår upplevelse där den som drabbas kan känna sig mycket ensam. Familj, vänner och arbetskamrater kan vara mycket viktiga i den situationen.

Så här är mitt första råd till er. Hör av er till henne! Hitta ett sätt som passar er. Sänd blommor. Ring eller skriv. Det är normalt att man bekymrar sig för att uttrycka sig fel eller säga något olämpligt. Låt inte det bli ett hinder. Ni behöver inte skriva eller säga kloka saker. Det kan hjälpa med något i stil med: ”Vi är oroliga för dig, vi vill ge dig vårt stöd men vi vet inte riktigt hur. På vilket sätt skulle vi kunna hjälpa till just nu?” Var ärliga med att ni inte vet vad ni ska säga eller göra. Det viktigaste är att ni hör av er och visar er omsorg. Det är detta som er arbetskamrat kommer att märka och uppskatta. Människor som har haft en cancersjukdom berättar ofta om hur mycket stödet från omgivningen betydde. Och om besvikelsen på de vänner, arbetskamrater och chefer som drog sig undan.

Om ni är tydliga med vad ni vill hjälpa till med och med att ni faktiskt har tid för detta så blir det lättare för er kollega att acceptera er hjälp. Resonera gärna innan om vilken hjälp ni vill ge henne och vem som ska göra vad. Kom överens om att säga till exempel ”någon av oss skulle komma med mat till barnen en gång i veckan, vi kan turas om”. Eller ”vi kan göra dig sällskap efter jobbet cirka en timme. Och vad skulle du säga om att …”. Hur mycket och hur ofta var och en vill göra något för er kollega är förstås en fråga om hur det egna livet gestaltar sig, och hur relationen med kollegan ser ut, och andra personliga omständigheter. Hitta gärna en möjlighet att få veta mer om hur hon ser på besök. Eller om det finns andra sätt som hon kanske vill hålla kontakt med er på. Vid cancerbehandling är trötthet ett vanligt symtom, och besök kan ibland kännas som att de blir för tröttande. Att hålla kontakt genom mejl och sms kan vara ett alternativ.

Jag tror att det också är viktigt för er egen del att ni har en regelbunden kontakt med er arbetskamrat eller hennes familj, beroende på hur hon mår. Ett sätt att hantera er oro och osäkerhet är att ni vet vad som händer henne. Vilken behandling får hon? Kommer hon att dö? Blir hon kanske frisk och kommer tillbaka till arbetet? Det är exempel på frågor som ni förstås vill få svar på. Att ha en respektfull öppenhet på arbetsplatsen när något allvarligt hänt en kollega är ofta hjälpsamt för alla. Annars spekuleras det alltmer, och det blir allt svårare att samtala på ett sakligt sätt om vad som händer, och vad arbetsplatsen kan hjälpa till med. Får ni veta vad som händer och vad ni ska förvänta er kommer alla att må bättre av det. Ni kommer också att hitta sätt att hjälpa till utifrån att ni har en verklig bild av hur det är. Ibland kan till exempel familjen till och från behöva avlastning i hemmet och hjälp med att följa med till läkarbesök och behandling.

Ni kan läsa mer om vad det kan innebära när en arbetskamrat får cancer på Cancerfondens hemsida, www.cancerfonden.se. Ett påpekande där är att man ska komma ihåg att arbetskamraten trots sjukdomen fortfarande är samma person som tidigare. För de flesta är det viktigt med en regelbunden kontakt med arbetsplatsen, och att få veta vad som händer där. Ofta längtar man efter att få prata om något annat än sjukdomen. Och efter att samtala om saker och ting som gör att det känns nästan precis som vanligt, att ha sin gamla roll.

Präster som arbetar på sjukhus har stor erfarenhet av sjukdom och död och kan vara till stor hjälp som samtalsstöd även för arbetskamrater. Läs gärna också boken ”När en anhörig eller vän blir svårt sjuk” av Marie Henschen.

En fråga som du ställer i ditt brev är vad ni ska göra om er arbetskamrat dör. Ska ni till exempel gå på begravningen? Att gå på begravning kan vara svårt för många. Det kan väcka tankar om vår egen och våra näras dödlighet som vi inte vill konfronteras med. Att inte gå på en arbetskamrats begravning kan samtidigt väcka starka skuldkänslor. Vad är rätt eller fel? Det finns inte något enkelt svar på det. Det är lätt att man hamnar i ett svartvitt förhållningssätt. Känn efter vad var och en av er vill göra och tillåt er att agera utifrån det. Våra känslor inför begravningar är unikt privata och ska få vara det. Det finns också andra sätt att visa sin aktning och sin sorg på. Att skriva ett brev till familjen eller att skicka blommor till begravningen är också ett uttryck för det. På en del arbetsplatser har man minnesstunder för den kollega som dött, och där ibland även familjen kan få delta.

Fundera också på att över hälften av alla som får en cancerdiagnos blir botade. Tiden efter en avslutad behandling innebär nya utmaningar för den som tillfrisknat. Ofta står man då utan det stöd som sjukvården hittills har gett. Om det är så att er arbetskamrat blir frisk igen kan ni även då ha en fortsatt viktig roll för henne. Hon kommer att behöva mycket stöd från er med att komma tillbaka till ett ”vanligt” fungerande på arbetsplatsen.

Liria

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt