Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 09:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2014/11/10/jag-far-aldrig-nagra-riktigt-nara-vanner-vad-gor-jag-for-fel/

Fråga Insidans experter

Jag får aldrig några riktigt nära vänner – vad gör jag för fel?

Hur blir man egentligen nära vän med någon som man är bekant med? Alla verkar så upptagna, de har mycket på gång och har redan många andra vänner. De säger att de gärna vill träffas men sedan blir det ändå inget, skriver veckans frågeställare. Gör hon något fel? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: Jag tycker att det är svårt att bli nära vän med vänner. Att bli bekant är inget problem, men sedan kan det av olika anledningar ta stopp.

I gymnasiet hade jag bara ett par kompisar. Den ena idrottade i samma förening som jag och någon annan gick i en annan klass. Min idrottande kompis var jag nog egentligen bara kompis med för att vi idrottade i samma förening. Annars hade vi nog inte varit kompisar. I gymnasiet gick mycket av tiden förstås åt till att plugga och tiden som blev över lade jag på idrott. Så jag hade det väl ganska bra ändå, men någon riktigt bra vän hade jag inte. Senare på universitetet läste jag enstaka kurser och hittade faktiskt några tjejer att umgås med. Men vi umgicks inte jättemycket på fritiden. Alla bodde utspridda så vi träffades ändå bara ganska sporadiskt. Idrottskompisarna hade slutat för flera år sedan och jag med i princip. Tiden gick mest åt till studier.

När jag var 26–27 började jag jobba och där hittade jag några trevliga tjejer som jag faktiskt blev lite närmare vän med skulle jag säga. Kanske var det faktiskt första gången som jag kände att några var schysta och gillade mig. Vi umgicks på fritiden och tränade tillsammans ibland. Sedan gick det tio år med småbarn och jag släppte mina vänner som jag hade, för de bodde ganska utspritt och det fanns inte så mycket tid till annat. Nu när barnen börjar bli större känner jag en längtan efter att kunna umgås med vänner utanför familjen igen. Nu har jag kanske Facebook att tacka för att jag hittat ett par av mina gamla vänner igen och även hittat några nya.

För ett par år sedan blev jag lite inblandad i en väns familjetragedi. Jag hjälpte henne sedan en del innan hon flyttade tillbaka till sin hemort.

Jag kände direkt att jag måste kolla så att hon mådde okej eftersom hon bodde så nära. Dessutom var hon en väldigt trevlig person, så det kändes inte konstigt. I ett sådant här ”krisläge” upptäckte, eller trodde i alla fall, jag att vi blev nära vänner. Vi hade intressanta diskussioner och barnen lekte tillsammans en del. Det kändes som att hon mådde ganska okej efter några månader. Jag förklarade att jag verkligen gillade henne och hon sa samma sak till mig. Då som nu var det ändå mest jag som försökte hålla kontakten och jag blir väldigt osäker på om jag ska låta bli att höra av mig. Hon verkar ha så mycket annat på gång, och andra vänner, att jag ibland känner mig helt överflödig.

I början tyckte jag att det var sorgligt, men nu har jag vant mig. Hon hälsade dock på mig i somras och då drev jag nog på det hela lite. När jag ibland driver på vänskaper så blir jag också lite osäker. Jag vill ju att det ska vara ömsesidigt och inte bara komma från mig. Men jag har lärt mig mycket genom den här vänskapen och det tycker jag är positivt. Jag känner att det nu är mycket lättare att hitta vänner än tidigare. Och jag märkte att när man är väldigt öppen så blir det mycket lättare.

Jag har även hittat andra som jag verkligen gillar, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Många verkar så himla upptagna. De säger att de gärna träffas när jag hör av mig, men det är alltid jag som får ta initiativet (känns det som). Jag bjuder in dem, jag sms:ar, jag ringer. Om de säger att de vill träffas så har de sedan sällan tid när det kommer till kritan och en del har ju uppenbarligen en massa andra vänner. Jag har egentligen inte mer tid än de, men jag säger aldrig det för jag tycker att det ger ett intryck av att man kanske inte är intresserad. Men jag kanske borde göra det?

Vad gör jag för fel? Känner ibland att någon kan vara så jätteintresserad av mig i början och säga att ”åh, vi måste träffas oftare” Sedan händer inget? Då försöker jag ta initiativet och då har personerna redan tröttnat, känns det som. Det känns som om det är en jättekonkurrens och som om man måste vara jättemycket på hugget och driftig för att hitta vänner. Är man för avvaktade blir det inget. För mig är det inte viktigt med 1000 ytliga vänner. Jag vill hellre ha två tre nära vänner som jag kan lita på och som jag inte känner att jag ”stör”. Förvirrad

Svar: Hej, och tack för din angelägna fråga. För du berättar om något som jag tror är ett dilemma för många av oss. Bristen på tid för att träffa de vänner vi har, men också för att lära känna personer vi uppskattar och vill lära känna ännu mer, kanske bli vänner med. En del hävdar att bristen på egen tid närmast är något som karakteriserar vår vardag. I det ständiga livspusslande som vi behöver ägna oss åt väljer vi bort saker trots att de är angelägna för oss, och fast vi vet att de gör oss gott – som att träffa vänner.

Du undrar om du ”gör något fel”. Nej, jag tror inte det. Det handlar snarare om att förutsättningarna som du har är en rejäl utmaning. Nära vänskap tar ju tid att utveckla, och behöver uppmärksamhet och kontinuitet som inte är så lätt att få plats för i en krävande vardag. Du fångar det så väl när du skriver att ”det känns som om det är en jättekonkurrens och man måste vara jättemycket på hugget”.

Två norska forskare, Birgitte Lange och Marit Slagsvod, har studerat hur vuxen vänskap uppstår och upplevs på gott och ont. En av deras slutsatser ligger nära din. Nära vänner kan man inte ha mer än två eller tre. Har man för många vänner är man en halvgod vän med många, och inte god vän med någon. Nära vänskap kräver tid. De resonerar vidare om detta utifrån ett fenomen som de kallar ”väntyranni”. Det målas upp en bild i offentligheten, i medier och tv-serier, av att nära vänskap uppstår enkelt och finns överallt, till exempelvis med grannar, arbetskamrater och träningskompisar. Forskarna menar att detta skapar en förväntan kring vänskap som är långt ifrån hur verkligheten ser ut för de allra flesta.

Vad kan du då göra för att underlätta för dig? Du vill ha två till tre nära vänner som du kan lita på, och som du känner att du inte stör när du hör av dig!

För det första, jag tror att du får tillämpa acceptans – för även om du gör allt rätt, så kommer ganska många att förbli bara bekanta. Inte för att du är för ”drivande” eller ointressant utan för att de inte hinner med vänskap eller behöver mera av detta. Kom ihåg det när du blir besviken. Anklaga dig inte, utan konstatera detta och leta vidare. Och här tror jag att det är viktigt att du väljer mer selektivt vilka du ska närma dig. Utifrån psykologisk forskning vet vi att vi lättare blir vänner om vi känner en likhet i vårt sätt att vara och i våra uppfattningar om saker och ting. Vänskap uppstår också lättare när vi gör saker tillsammans och detta gäller alla, inte bara män. Din första nära vänskap med kompisen som du idrottade ihop med är ett bra exempel på detta. Fundera på vilka personer i din omgivning som du kanske ska närma dig särskilt, utifrån detta resonemang om när förutsättningarna för nära vänskap verkar vara som bäst.

Vill du läsa mer om vänskap mellan kvinnor i vuxen ålder så finns en bok om detta av författaren Åsa Moberg. Den heter ”Väninnorna och jag”, och är en varm bok om kvinnlig vänskap. Hon skriver om vänskap som en relation där man får prata rakt och prestigelöst, om hur vänskap kanske är vår viktigaste relationsform och om hur den uppstår och ibland upphör. Liria