Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 19:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2014/11/24/min-man-klagar-pa-allt-men-jag-vill-anda-inte-lamna-honom/

Fråga Insidans experter

Min man klagar på allt – men jag vill ändå inte lämna honom

De har det ofta rätt bra tillsammans, men mannens negativa inställning till allt är ett stort problem. Han klagar på det mesta och kan skälla ut henne inför barn­en för att hon ”uppfostrat dem dåligt”. Hon har föreslagit familjeterapi, men han vill inte. Trots allt vill hon inte att de separerar. Vad kan hon göra? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag och min man har varit gifta i tolv år och har tre barn tillsammans. Vi har det rätt bra för det mesta, vi är väldigt olika till vår läggning, vilket kan vara bra, vi kompletterar varandra, jag är obotligt positiv och han säger i princip alltid ”nej, det går inte” om man föreslår något. Det leder till argumentation ibland, men när vi träffades tyckte jag att vi har något slags gemensam grundsyn på livet och det var vad jag fastnade för bland annat. Och det tycker jag väl än i dag, när han är okej och mår bra.

Men den här negativa inställningen till allt kan bli lite mycket ibland. Konkret, ett exempel:

Han kommer hem fredag kväll, kliver in sur genom dörren efter att ha haft en jobbig dag på jobbet, börjar klaga på allt. ”Varför ligger den här där? Varför har hon använt de här skorna i skolan? De blir skitiga.” Det eskalerar till: ”Du är inte rädd om dina saker, man kan aldrig köpa något fint till er, ni är inte rädda om era grejer!”

Jag står och fixar maten, och säger inte så mycket för erfarenheten har visat att det blir bara värre (vi slåss inte, dock). Han lugnar ofta ned sig om man inte säger så mycket, kommer då till sans och säger till och med förlåt ibland.

Men ibland hjälper inte det, vi bråkar mycket om barnen, han kan stå och skrika till mig inför dem att de är så dåligt uppfostrade och att det är mitt fel.

Jag skäms lite inför barnen över att bli behandlad så här, ibland kan han säga att allt är mitt fel. Vi separerade för några år sedan, men det blev i princip ännu värre. Jag bestämde mig för att försöka reda ut våra problem och gå vidare tillsammans, för jag klarade inte av att bara ha några veckor med barnen då och då. Ville inte heller ge barnen det livet. Jag har valt honom, jag har valt att skaffa tre barn med honom, allt jag vill är att vi försöker hjälpa varandra till en roligare vardag!

Barnen och jag gör ibland saker i smyg som vi vet att han skulle protestera mot. Han hatar när det blir kladdigt, stökigt med mera, så vi bakar helst när han inte är hemma. Häromveckan stod han och skrek i köket att han inte kunde ”leva med den här familjen” och att jag inte förstod hur dåligt han mår. Då tog jag kontakt med en psykolog och bokade en tid. ”Avboka den, vi har inte råd.”

Vi gick i terapi ett tag innan vi separerade men han betedde sig som en barnunge, det var noll samarbetsvilja. Kanske skulle vara annorlunda nu, men jag får till svar att vi inte har råd och tid.

Om jag kunde få några som helst goda råd om vad jag kan göra så är jag så tacksam! Känner mig som i en film eller bok ibland och jag skulle bli galen på tjejen som inte bara drar! Eller gör något. L

Svar: Hej L! Det jag slås av när jag läser ditt brev är din uttalade ambivalens till din man. Du är mycket arg och besviken på honom för hans självupptagenhet och klagande sätt. Samtidigt verkar du känna en värme för honom, och ett behov av honom.

”Än i dag”, när han mår bättre, har ni det gemensamt som gjorde dig förälskad i honom. Du känner också att du har ”valt honom”, och det verkar vara en viktig känsla för dig. Men, och här uppstår ambivalensen, er relation har de senaste åren utvecklats på ett sätt som gör att er vardag inte är särskilt rolig längre, för att använda dina egna ord.

Visst, du har tankar om att ”bara dra”, men er förra separation avskräcker. Så att göra något handlar för dig om att du genuint vill hitta sätt att få det bra er emellan igen, och rädda äktenskapet.

Jag anar att personer i din omgivning har gett dig rådet att skiljas, men jag vill i mitt svar utgå ifrån hur du ser på situationen. Så låt oss resonera om vad du kan göra för att ni ska kunna hitta tillbaka till varandra eller separera. Som jag läser ditt brev verkar separation inte vara ett alternativ som du överväger just nu. Det är dock mitt råd att du funderar på det om du provar andra vägar att gå och det inte fungerar.

Mitt första råd är att du går i parterapi och förmodligen får du gå för egen del nu. Åtminstone till en början, utifrån vad du berättar om din man är det väl troligast att han kommer att säga nej.

Det är fullt möjligt att gå i parterapi eller familjeterapi för egen del. Målet kan då vara att du ska upptäcka och lära dig sätt som gör att ni kan börja prata med varandra igen, separera eller något annat …

Du berättar, som jag uppfattar det, att ni har fastnat i ett mönster av påtryckningar och anklagelser. I parterapi som psykologisk metod beskriver man hur detta mönster, när det väl fått fäste, blir till en fälla. Oavsett vem som har gjort rätt eller fel känner båda sig hjälplösa, och ensamma med sin upplevelse av att det bara är man själv som är låst och övergiven.

Möjligen är det så att det är du som får ta initiativet till att ni ska börja samtala på ett respektfullt och ärligt sätt med varandra igen – vilket jag också har intrycket av att du vill försöka med, åtminstone en gång till. Men du behöver nog skaffa dig en del färdigheter för detta, och det är vad du kan få i par- eller familjeterapi. Liksom uppmuntran och coachning när du börjar använda dig av det ni resonerat om i terapin för att minska avståndet er emellan.

Jag tror också att en par- eller familjeterapi är en viktig möjlighet för dig att ”få prata av dig” när det känns tungt, och bli förstådd och bekräftad.

På sikt är förstås målet att även din man ska vilja förändra sig. För att man ska växa tillsammans behöver det finnas en vilja från båda att förstå sin partner, och att se närmare på sig själv och sin roll i det som händer. Jag vill understryka det.

Du kan ta initiativet, och du kan visa din goda vilja och omsorg om ert äktenskap, men det är förstås så att din man också måste svara på det du gör för att det ska vara meningsfullt för dig att fortsätta. Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går, när får det vara nog för dig? Vilket känslomässigt pris är du beredd att betala för att stanna tillsammans med din man? Självklart är du den som vet detta bäst, men fundera gärna, och, om det är möjligt, prata med dina barn om det. Det finns en risk att ni vänjer er och accepterar din mans beteende som normalt, när det inte är det. Professorn Eva Lundgren har myntat begreppet våldets normaliseringsprocess som är beskriven bland annat i min bok ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer”.

Det finns olika former av par- och familjeterapi. Den jag känner till, och gärna rekommenderar utifrån det du berättar i ditt brev, är parterapi på beteendeterapeutisk grund. En sådan har fokus på framtiden, och arbetar med ett lösningsfokuserat förhållningssätt med tydliga mål för terapin. Du kan läsa mer om denna variant av parterapi i boken ”Par i beteendeterapi” av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky.

För att ha kraft att börja en förändringsprocess behöver du också ta hand om dig själv. Jag anar att situationen som den är sliter en hel del på dig, och det kommer ju att dröja ett tag innan det blir bättre. Här är några råd:

Fortsätt att prata med dina vänner, och skriv gärna dagbok. Det hjälper dig att få perspektiv och bearbeta det som händer. Det är också ett bra sätt att förbereda dig för den terapi som du kanske väljer att gå i.

Ge dig egen tid. Jag inser att i en trebarnsfamilj är det inte så lätt. Men prova gärna att schemalägga tid som du fullt ut äger för egen del, och gör något som gör dig glad eller avkopplad på den tiden. Det kan räcka med en timme två gånger i veckan för att göra skillnad för ditt mående.

Använd avslappning. Det finns många appar i dag, som har ett bra innehåll. En sådan är ”Dagliga droppar mindfulness”. Liria