Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 00:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2015/04/13/att-ingen-har-velat-fa-barn-med-mig-har-urholkat-min-sjalvkansla/

Fråga Insidans experter

Att ingen har velat få barn med mig har urholkat min självkänsla

Det tog lång tid för henne att hitta kärleken. Han hade redan barn, och ville inte ha fler. Hon accepterade, men det kändes länge svårt. Nu, åtta år senare, väcks tvivlet fortfarande ibland – särskilt när hon hör om andra som får barn och barnbarn. Borde hon försöka hitta en man som vill få barn med henne innan det definitivt är för sent? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: Först när jag var 39 år träffade jag någon jag tyckte om, som tyckte om mig tillbaka. Aldrig tidigare hade jag haft en partner. När det nu äntligen hände var det ett stort beslut för mig att ta när det visade sig att han, som hade två tonårssöner, inte ville ha fler barn. Han var väldigt tydlig med det hela tiden och det blev upp till mig att fatta beslutet: stanna eller gå. Jag stannade och efter de första två, tre åren har det blivit lättare, men det är fortfarande svårt.

I dag, till exempel, har jag fått reda på att en kollega, lika gammal som jag, ska bli pappa igen.

Samtidigt hatar jag när tvivlet väcks igen. Varje gång jag något så när kommer till ro med mitt beslut att stanna i och vara tacksam för relationen, händer något som får mig att undra. Varje gång undrar jag vad det gör för självkänslan att ge upp drömmen om barn. Jag undrar om jag sviker mig själv som inte lämnade/lämnar den här mannen och åtminstone försöker finna någon som ändå skulle vilja försöka. Nu är jag snart 47. Det är egentligen för sent. Ändå undrar jag om jag för att inte svika mig själv helt borde … ja, göra något annat än att bara ge upp. Men har man varit singel större delen av livet vet man att det inte är alla förunnat att finna kärleken. Jag tror inte att det kommer att hända mig igen.

Alltså är det någon typ av provrörs-historia som ska till om jag skulle ha en chans till barn och då är vi tillbaka i det som gjorde att jag inte försökte det under alla år innan jag äntligen träffade min partner: jag hade inte självförtroende nog. Om jag inte ens kunde träffa någon som jag tyckte om som tyckte om mig, skulle jag då utsätta ett barn för mig? Och när mannen som nu äntligen säger sig älska mig inte vill försöka få barn med mig trots att han vet hur mycket jag vill det, ja, inte stärker det självkänslan.

Ska jag ens stanna i relationen? Jag blir inte klok på vad jag ska göra, hur jag ska komma loss ur det här, hur jag ska kunna må bättre. Oftast är jag så tacksam för kärleken jag äntligen fick. Och jag kan leva med att jag inte har barn. Alla har sitt, sorger drabbar, ingen får allt. Men samtidigt mår jag så dåligt. Kanske mer för att jag inte försökt nog än för att jag inga barn har. Eller, mest är det nog för att jag känner mig mindre älskad och värd för att ingen någonsin velat försöka få barn med mig.

Jag blir också en väldigt otrevlig person av det här. Jag ser på föräldrarna i ”Lyxfällan”, eller i riktiga livet, de som härjar, svär, super, röker, verkar korkade, slösar sina pengar … och undrar varför de blev valda av någon till att ha barn och inte jag – och hur trevlig är jag då, som tänker och dömer så? Jag är rädd för om min partner får barnbarn. Jag har sagt till honom att den dagen blir vi särbo igen, jag skaffar en husbil och ger mig ut i världen. Samtidigt vill jag ju inte vara ogin och missunna honom den lyckan. Jag försöker trösta mig med att världen inte behöver fler människor och försöker låtsas att jag valt detta av en massa goda skäl. Eftersom jag inte kämpade mer valde jag väl?

Jag skulle må fint om jag slapp höra om och se människor få barn och barnbarn … Jag blir generad och vill gömma mig, eftersom jag står utanför det som alla tar så för givet, min självkänsla får plats i en fingerborg. Men jag kan ju inte leva i en bubbla. Jag måste lära mig hantera detta, men hur? Egentligen mår jag bra, det är bara när något händer, som det här barnbeskedet i dag, som det blir jobbigt ett tag.

Svar: När något inträffar som påminner dig om din ofrivilliga barnlöshet väcks mycket starka känslor hos dig. Av sorg alldeles tydligt. Men som jag läser ditt brev även av en vilsenhet. Om vad du ska göra av ditt liv. När du påminns om att din barnlöshet verkar du närmast invaderas av motstridiga känslor och tankar. Du skriver ärligt och insiktsfullt om detta: ”Nu är jag snart 47. Det är egentligen för sent. Ändå undrar jag om jag inte för att svika mig själv borde … Jag är rädd för att min partner får barnbarn … samtidigt vill jag inte vara ogin.” . Att vara ambivalent på det sättet är att hamna i ett utsatt läge. Det innebär ofta ett utdraget grubblande och ältande, i försöken att lösa upp den inre konflikt som pågår. Jag vet inte om det gäller för dig, men inte sällan blir det också en ensam kamp. Partner och vänner har ofta tröttnat på att lyssna, och ibland skäms man för sina tankar och känslor.

Du skriver inte om hur ofta detta händer dig, men jag kan ana att det är ganska ofta. Normen att skaffa barn är stark i vårt samhälle. Du skriver om hur en dålig självkänsla också tränger sig på när du påminns om din barnlöshet: ingen ville ha en relation med mig förrän jag var 39 år. Det gör det förstås ännu svårare för dig. Känslor av otillräcklighet, närmast skam, är svåra att ha, och kan också göra oss ogenerösa mot andra, och ganska självupptagna. Kanske är det som händer dig när du skriver att du blir ”en väldigt otrevlig person av det här”.

Mitt råd till dig är att börja gå i psyko­terapi. Jag tror att det är dags. Skälen kan vara flera. Du får fundera på vilka du känner igen dig i. Ett skäl kan vara att man har ett bekymmer som begränsar tillvaron, och som gör att man undviker situationer som man tycker att man borde delta i eller klara av. Eller att man under lång tid besvärats av något, som man inte blir fri ifrån. Ofta ett tecken på att man behöver professionell hjälp. Ett annat skäl kan vara att man oroar sig för att göra destruktiva saker för att döva sin olust eller ångest. Eller att man bara har tröttnat på problematiska tankar och känslor som funnits under en lång tid. Man vill förstå sina reaktioner bättre, och förändra dem, så att man inte återkommande behöver hamna i situationer när man inte mår så bra.

Om du väljer att börja gå i psykoterapi, så är det viktigt att det är en kompetent terapeut som du hamnar hos. Enklaste sättet att garantera dig detta är att du väljer att gå hos en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut. Det finns många olika inriktningar av psykoterapier. Ett tips är att du läser boken ”Jag tror att jag måste prata med någon” av psykologen Jenny Rickardsson. Vad kan du då göra på egen hand för att må bättre? Jag tror att det här kan hjälpa dig:

Informera dig om hur det kan gå till att bli mamma i din ålder. Är det för sent eller inte? Vilka är riskerna? Vad kommer det att kräva av dig? Vad innebär det att vara tonårsmamma i 60-årsåldern? Skaffa dig fakta. Det kan nog göra att du kan resonera lite lugnare med dig själv i lägen när frågan tränger sig på. Eller lägga frågan åt sidan.

Av samma skäl tror jag att det är klokt om du sorterar och gör tydligt för dig de fördelar och nackdelar som du ser med att stanna i din relation, även när det innebär att ni inte får barn ihop. Du skriver till exempel att du oftast är så tacksam för kärleken du äntligen fick. Skriv gärna ned hur du tänker och känner. Det gör det lättare att få en överblick.

Och med det här rådet kommer jag kanske att utmana dig en del: Kanske du ska fråga dig så förutsättningslöst du kan på vilket sätt det är viktigt för dig att föda ett barn. Vad kommer det att förändra, vad kommer du att få som inte finns i dag, och finns det kanske andra vägar att få det? Och är det möjligt för dig att vända på perspektivet och betrakta de barnbarn som kanske kommer som era gemensamma trots allt? Som dina bonusbarnbarn?

Träna gärna på att vara ännu mer medvetet närvarande i det som är bra i ditt liv. Som vänner, arbete och intressen. Och vad du gör, och är, som du är nöjd med. Det kan hjälpa dig att bromsa dina självkritiska tankar när de tränger sig på, och få en mer balanserad bild av vad livet erbjuder dig i dag.

Liria