Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-24 18:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2015/04/27/hur-ska-jag-fa-pappa-att-acceptera-min-homosexualitet/

Fråga Insidans experter

Hur ska jag få pappa att acceptera min homosexualitet?

Hennes föräldrar hade svårt att acceptera hennes homosexualitet. Men nu har hon fin kontakt med hela familjen utom med sin pappa. Han tycker att homosexualitet är en ”sjukdom” och vägrar träffa sin dotters partner. Dessutom bestämmer han enväldigt att partnern inte får vara med på familjesammankomster. Hur ska hon hantera detta? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: När jag berättade om min homosexualitet tog det fyra år innan jag var välkommen hem igen. Numera har jag fin kontakt med alla i familjen utom pappa. Han har inte träffat min fru och tycker att homosexualitet är en sjukdom som går att bota. Egentligen bryr jag mig inte om hans åsikter, alla har rätt att tycka vad man vill. Problemet är att han bestämmer å hela familjens vägnar att min fru inte får vara med på familjeaktiviteter, var vi än är någonstans. Detta trots att resten av familjen faktiskt vill umgås. Mina syskon är hemma relativt ofta och ett par gånger har jag åkt ensam bara för att få träffa hela familjen på en och samma gång. Andra gånger har jag valt bort festligheterna i protest.

När jag frågar hur de ser på situationen mumlar de om att jag vet hur pappa är, att han bestämmer i sitt eget hem och att vi andra får umgås på annat sätt i stället. Men han kontrollerar även saker som han i rimlighetens namn inte borde ha rätt till, som nu senast att min fru inte fick följa med på en utlandsresa. Dumheter, tyckte jag och bokade in oss båda med resultatet att pappa avbokade sin biljett och stannade hemma i tre veckor.

Jag älskar min fru mer än livet självt och vill inte vara utan henne under semesterveckor och högtider. Samtidigt vill jag återfå den fina relationen jag en gång hade med pappa. Han börjar närma sig 75-årsåldern och jag vet ärligt talat inte hur många år han har kvar i livet. Vad kan jag göra? Ska jag acceptera pappas krav och inte åka i sällskap med min fru? Är jag löjlig som blir ledsen över situationen? Är det fånigt, som mina syskon tycker, att jag tar illa upp? Jag förstår ju att det här med homosexualitet är en het potatis som alla inte tycker är okej, men det är trots allt min familj det handlar om. Fru och dotter

Svar: Hej! Det är en sorglig berättelse som du delar med oss. Som påminner oss om att toleransen för homosexualitet i familjer ibland är lägre än vad vi gärna vill tro. Det är en sak att acceptera homosexualitet på håll. När det kommer till den egna familjen så blir det ofta svårare. Vilket kärleksfullt tålamod du har visat din familj under de här åren! Det värmer att läsa att du och din fru numera är accepterade av dina syskon, och att ni umgås. Men din pappa vägrar tyvärr fortfarande att acceptera din homosexualitet. Nej, du är inte löjlig som blir ledsen över din pappas beteende. För mig framstår du som en generös person som tålmodigt försöker få honom att förstå dig och acceptera dig som den person som du faktiskt är.

Tyvärr är din erfarenhet inte så ovanlig. Det är ganska vanligt i dag med tolerans för homosexualitet när det finns utanför familjen. Men det kan vara väsentligt svårare som förälder att acceptera att ens barn är homosexuell. Det är så mycket som föräldrar tar för givet när det handlar om deras barn, och de har drömmar och förhoppningar. Att få veta att ens barn är homosexuellt väcker ofta starka reaktioner – av oro för hur ens barns liv ska bli, men också av olust inför en livsstil som man känner sig främmande för. Sanningen är att de flesta föräldrar som befinner sig i den här situationen tvingas inse att de är mindre bekväma med det som händer än vad de trodde att de skulle vara. Ofta väcks starka känslor av oro för att ens barn kan bli trakasserat och få ett olyckligt liv. Det brukar också finnas osäkerhet om hur omgivningen ska reagera. Ofta tar det lång tid för en förälder att acceptera barnets homosexualitet. Föräldrar i föreningen ”Stolta föräldrar till homosexuella barn” berättar om den första chocken, och att det var en lång process – ofta under flera år – av besvikelse, sorg och ibland skam, innan de accepterade och blev stolta föräldrar igen.

Din pappas dilemma kanske är att saker och ting inte blivit som han tänkt sig. En del föräldrar har föreställningen att deras barn ska vara mer eller mindre en kopia av dem själva. För många raseras den föreställningen när det visar sig att deras barn har en annorlunda personlighet, eller sexuell läggning, än de själva. För det är inte bara ett homosexuellt barn som behöver kämpa med att få ihop sin självbild. Även barnets föräldrar kastas in i en ny livssituation och blir en avvikande minoritet, som ”föräldrar till ett homosexuellt barn”. Beroende på de värderingar och den livsstil som man har kan det ibland vara en svår situation att acceptera, som det verkar vara för din pappa. Du skriver att dina syskon tycker att det är fånigt att du tar illa upp. Men jag vill ändå undra om de kan bli till hjälp för dig. Kan något av dina syskon bli din allierade och säga att det är dags att hela familjen får umgås? På ett respektfullt och undrande sätt, som ändå gör tydligt att dina syskon börjar tycka att det inte är rimligt som det är. För mig framstår du som ganska ensam i dina försök att få din pappa att ändra sig. Behöver det verkligen fortsätta så? Som du så klokt skriver så är det trots allt er familj som det handlar om, och resten av familjen umgås med er.

Visst är det så att vägen till acceptans är lång för vissa föräldrar. Ganska lite är känt om vad som gör att vissa föräldrar har lättare att acceptera homosexualitet hos sina barn än andra. Psykologen Anna Danielsson har skrivit en examensuppsats vid Stockholms universitet med titeln ”Mattias är bög” om föräldrars upplevelser av att ha ett barn som är homosexuellt. Läs den gärna. Det finns alltså ganska lite forskning om hur föräldrar reagerar, men det verkar finnas några typiska mönster. Få föräldrar ”förskjuter” sina barn eller vägrar att träffa dem. Men vägen till acceptans är ändå ofta lång, och man når dit via stadier som ilska, sorg och undvikande. Den första reaktionen verkar nästan alltid vara en oro för hur barnets liv ska bli. Att barnet ska stöta på mycket fördomar och få ett ensamt och utsatt liv.

För några av föräldrarna i Anna Danielssons intervjustudie tog det flera år innan de kunde börja prata om det i familjen, och känna sig bekväma med det. Många föräldrar berättade om en känsla av förändring över tid i sin förmåga och vilja att acceptera sitt barns homosexualitet. De märkte gradvis att det inte längre kändes så komplicerat, och att det efter hand blev möjligt acceptera och bli bekväm med barnets sexuella läggning – trots att de hade reagerat med starka känslor av ilska och frustration när de först fick veta. En del forskare beskriver ett förlopp hos föräldrar som en parallell till den komma ut-process som den homosexuella ofta genomgått. Så utifrån de här erfarenheterna kanske det finns en möjlighet att din pappa med tiden kan bli mer accepterande och börja närma sig dig igen. Lite beroende förstås på hur han är som människa. Visst är det ett dilemma att tiden går och din pappa redan är 75 år. Och det är tydligt i ditt brev att du saknar honom.

Så känn efter och fundera på vad som kan vara det bästa för dig på kort och lång sikt. Är det att acceptera att det är som det är? Eller är det att inte acceptera att du inte ska få umgås med familjen tillsammans med din fru? Se då gärna till att dina syskon är införstådda med det, och kanske kan vara till stöd. Ett tredje alternativ kan vara att du pratar med honom om hur det känns för dig, och att du skulle vilja bli accepterad som du är, att du saknar honom. Ni har ju haft en fin relation, så kanske även han bakom sin avvisande uppfattning faktiskt saknar dig. Välj det alternativ som passar dig bäst. Liria