Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-24 11:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2015/09/21/jag-har-valt-bort-social-samvaro-nu-ar-jag-radd-for-att-bli-ensam/

Fråga Insidans experter

Jag har valt bort social samvaro – nu är jag rädd för att bli ensam

Hon har trivts ganska bra med att vara för sig själv och med familjen. Men nu när barnen snart är vuxna, föräldrarna gamla och äkten­skapet skört känner hon ångest vid tanken på att bli helt ensam, och känner även skam över att inte ha vänner.

Fråga:

Jag är en vuxen kvinna, med utvecklande jobb som kräver mycket av mig, med man och tre barn som är på väg in i vuxenlivet. Jag drabbas allt oftare på senare tid av svåra tankar kring min brist på nära vänner, eller vänner överlag. Jag känner mig mycket ensam i detta men tänker att det nog snarare är ett allmänt problem som är ganska tabu i dag. Jag har till och från under min vuxentillvaro känt mig ensam men också insett att jag trivs ganska bra på egen hand. Jag har tyckt att sociala sammanhang har varit lite jobbiga och påfrestande, jag har känt mig hemskt osäker och varit övertygad om att ingen tycker jag är intressant. Samtidigt är jag ingen tyst mus, utan pratar och syns i sociala sammanhang. På jobbet är samarbeten och många kontakter med andra i organisationen och utanför vanligt förekommande och inga problem för mig. Men jag kan se att jag i mitt liv valt bort sociala sammanhang, eller så kanske jag har blivit bortvald. Kanske har jag inte lyckats hålla liv i kontakter som har funnits, varpå de dött ut efter ett tag, när man bytt jobb, slutat en utbildning, inte längre har barn i samma skola, och så vidare.

Jag hör ofta folk berätta om min närmaste vän si och så, tjejgänget som ska resa iväg tillsammans, gå ut och äta tillsammans, gamla klasskamrater som träffas regelbundet med mera. Jag ingår inte i några sådana sociala sammanhang. Jag har i dag ingen kontakt med människor som jag förut ingått i ett sammanhang med, exempelvis tidigare arbetskamrater, grannar och studiekamrater. Mina sociala kontakter utanför familjen utgörs således av jobbet.

Det senaste året har jag och min man haft en kris, funderingarna kring skilsmässa har funnits och diskuterats. Samtidigt är mina barn på väg ut och bort. Mina föräldrar är skröpliga och jag inser att det är en tidsfråga innan de går bort.

Jag har tänkt på hur min situation skulle se ut om jag var skild, om mina barn var utflyttade, om mina föräldrar var döda. På att då skulle ingen sakna mig utom min arbetsgivare, om något helt plötsligt hände mig. Det gör mig ledsen, och skamfylld. Ensamhet är stigmatiserande i dag. Jag har sett framför mig hur jag efter arbets­dagen går hem till ett tyst och ensamt hem, för att nästa dag gå till jobbet igen och först då prata med någon igen. Hur all min sociala interaktion en helg handlar om att prata med kassörskan i mataffären. Och hur detta skulle få mig att skämmas så mycket att jag inte skulle kunna berätta det för mina arbetskamrater på måndag morgon då alla ska berätta om vad de gjort i helgen.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta, det fyller mig med ångest – samtidigt är det ju mycket märkligt att jag nu skulle börja ta kontakt med gamla bekanta och initiera att börja umgås. Eller hitta nya vänner, som kanske delar min upplevelse och mina svårigheter. Och hur gör man det egentligen – jag vet liksom inte ens hur man gör? Jag har tittat på olika appar och webbsidor för att kunna träffa nya personer, men känner mig mycket tveksam.

Vet egentligen inte alls hur någon skulle kunna hjälpa mig, eller egentligen med vad. Men jag funderar allt mer kring detta. Ibland känner jag mig inte alls ensam då jag är för mig själv. Och ibland kan jag känna mig som ensammast på jorden.

Ensam

Svar:

Det är modigt av dig att komma i kontakt med känslor som du skäms för, och våga ta itu med problemet genom att skriva till Insidan. Jag ska strax ge dig några råd om hur du kan bli bekant med andra, som jag hoppas kommer att kännas lite bekvämare för dig än kontaktsajter av olika slag.

Råden kommer att handla om hur du kan börja träffa människor i olika sociala sammanhang. Där människor träffas på ett självklart och anspråkslöst sätt. Idén är att du efter ett tag kommer att märka vilka av dem som du möter där som du vill bli närmare bekant med. Och ibland leder sådana sammanhang på ett överraskande enkelt sätt till att man blir vänner. Samtidigt vill jag börja med att resonera med dig om det du berättar om att du tycker ”att sociala sammanhang är lite jobbiga och påfrestande”.

Vi människor är ju olika i våra sätt att knyta an till andra. Utifrån det du berättar får jag en bild av dig som en mycket privat person, som har varit ganska nöjd med att ha en liten krets omkring dig. I stort sett din familj. Många trivs alldeles utmärkt med att ha det så. Inom psykologin talar man om olika stilar i sättet satt knyta an till andra. Vissa har ett spontant och okomplicerat sätt att knyta an. Det är de som ständigt knyter nya kontakter. De har ett stort antal vänner, och ännu fler bekanta. Andra är främmande för detta. Det jag talar om här handlar inte om blyghet eller brist på sociala färdigheter utan snarare om ett stort behov av ensamhet. I den vilar man, och i den känner man sig bekväm. Det utesluter varken familj, eller vänskap. Men man håller en viss distans till omgivningen.

Varför resonerar jag med dig om detta, undrar du kanske? Om du håller med mig om att detta är något som stämmer med hur du är som person, så tror jag att du måste ta hänsyn till det när du vill få bekanta. Möjligen är det så att dina spontana känslor och tankar när du närmar dig en person, även om du finner personen sympatiskt och intressant, kan göra att du börjar tveka. Du känner att det inte känns naturligt för dig. Du kanske får en diffus olustkänsla.

Händer detta så är mitt förslag att du påminner dig om att det är ditt gamla sätt att vilja ha distans till människor som kommit igång. Och besluta dig för att den här gången ska du göra precis tvärtom! Livet är i en ny fas nu. Din krets som består i första hand av din familj är på väg att tunnas ut. Du vill bygga något nytt. Så, när du vill dra dig undan, närma dig i stället! Blir du orolig, acceptera den känslan och låt den inte styra dig. Besluta dig för att vara fortsatt nyfiken på den andra i stället. Om du känner igen dig i det här, och du vill förstå detta ännu mer, så kan du hitta en hel del på nätet om detta. Använd sökordet anknytningsstilar.

Så till råden. Jag föreslår att du hittar sammanhang där du träffar människor som du gör saker tillsammans med. Det jag tänker på är till exempel att bli volontär i en hjälporganisation. Eller att engagera sig en lokal förening, som driver en fråga. Om du finner detta vettigt, fundera på vilken typ av förening som skulle passa dig att prova med. I de sammanhangen ligger fokus på det som man gör tillsammans. Då kan du närma dig personer som du vill bli bekant med på det lite långsamma sätt som passar dig bäst. När du kanske överväger vad du vill välja, så tänk gärna på den stora flyktingkris som pågår i Europa. I detta sammanhang finns förstås ett oerhört stort behov av volontärer och hjälp­insatser av olika slag.

Jag vill också ge dig rådet att ta kontakt med gamla bekanta. Om du gör det kommer du att märka att det är ganska många andra som tänkt precis den tanken, men tvekat och så har tiden gått. Det kan underlätta att bli vänner om man har en historia ihop. Ett första steg kan vara att du gör en historisk nätverkskarta. Rita en cirkel, du är i mitten, och skriv sedan in de bekanta och vänner som funnits som du kan tänka dig att träffa igen.

Liria