Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-19 20:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2016/02/22/hur-ska-vi-kunna-hjalpa-min-syster-att-ta-tag-i-sitt-eget-liv/

Fråga Insidans experter

”Hur ska vi kunna hjälpa min syster att ta tag i sitt eget liv?”

De är båda vuxna nu, men hennes syster tar fortfarande aldrig själv tag i något i sitt liv. Familjen måste hjälpa till med allt och får rycka ut och ställa till rätta när något går snett. Hur ska de gå vidare? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Jag har en syster som jag inte vet hur jag ska hjälpa. Vi är båda i mitten av 20-åren. Min syster har inga vänner, och har en deltidsanställning som hon inte trivs med. Problemet är egentligen att hon aldrig har behövt kämpa för någonting, ända sen vi var små så har jag varit det syskon som fått ta allt ansvar.

Sedan vi har blivit vuxna har detta beteende fortsatt, men det fungerar inte i det verkliga livet. Hon försöker aldrig aktivt att ta tag i någonting själv. Hon har ingen självinsikt vilket gör det jättesvårt för mig och mamma att hjälpa henne. Hon går till någon form av psykolog/samtalsterapeut, men när vi pratar med henne om vad de diskuterar så verkar hon mest prata om min mammas problem och inte om sina egna.

Vi hjälper henne självklart alltid med allt. Vi har hamnat i ett läge då vi är rådvilla, vi vet verkligen inte hur vi ska lösa det här. Hur ska vi gå vidare? Vi har hamnat i ett ekorrhjul där vi hela tiden får städa upp efter henne och ta konsekvenserna. När hon inte vill jobba på sitt jobb, hjälper vi henne med nytt, när hon inte klarar hyran så hittar vi en hyresgäst. Vi fattar självfallet att detta inte fungerar. Men vad ska vi göra?

Orolig syster

Svar:

Hej! Vad lojala ni är med din syster, du och din mamma! Och visst är det rimligt att ni tänker att det inte kan fortsätta så här, varken för er eller för din syster. Ni är med all rätt trötta på situationen, och en oro verkar finnas hos er för att ni samtidigt gör din syster en otjänst. På något sätt måste din syster börja ta mer ansvar om hon ska få ett självständigt och bra liv.

Kärnfrågan är vad som hindrar henne. Jag har två tankar om detta och jag ska ge dig råd utifrån båda.

Min ena tanke är att din syster utvecklat vad man väl närmast kan beskriva som en inlärd hjälplöshet. Ett beteende som återspeglar den rollfördelning som verkar ha funnits i er familj sedan ni var små.

Min andra tanke är att det är mer komplext än så, att din syster kanske har känslomässiga och kognitiva svårigheter som till största delen förklarar de beteendemönster som ni ser inträffa om och om igen.

Låt oss börja där, med vad som kanske är din systers svårigheter. Vissa människor utvecklar just mönster av upplevelser, känslor och beteenden som påtagligt avviker från det förväntade och accepterade i den miljö som personen finns. Det handlar inte om psykisk sjukdom utan om ett sätt att vara som person. Ofta är man sårbar för påfrestningar, och har i perioder stora besvär med ångest och nedstämdhet. Vanligt är att det annorlunda sätt att bete sig som man har, även om det kan te sig ganska olika, ändå har det gemensamt att det leder till påtagliga svårigheter i studier, i arbetslivet, och i relationer till andra.

Ett dilemma är att personen själv vanligen inte har insikt om sitt annorlunda sätt utan uppfattar omgivningens reaktioner som orättvisa. En person med de här svårigheterna kan ha svårt att reflektera över sig själv i relation till andra.

Jag tycker mig se inslag av detta i din berättelse om din syster. Vad säger du själv? Jag tror att det är rimligt att din syster utreds på ett gediget sätt för sina svårigheter, med tanke på att de har pågått länge och verkligen begränsar hennes liv.

I vilken mån detta har gjorts före hennes pågående psykologkontakt inleddes framgår inte av ditt brev. Men utifrån det intryck som du har fått av kontaktens innehåll blir jag ganska undrande kring detta. För när det gäller funktionssvårigheter av det slag som din syster kanske har finns tydliga och effektiva psykoterapier, men det förutsätter som sagt en gedigen utredning, så att en anpassad behandling kan väljas.

Det kan vara så att din syster i första hand har kognitiva svårigheter inom det område som kallas exekutiva funktioner. Som kan innebära att man har svårt att fullfölja en plan för att nå ett mål, att lära sig av erfarenheter, och över huvud taget att planera och organisera. Svårigheter av det här slaget brukar beskrivas som neuropsykiatriska.

Ytterligare en orsak till din systers beteende kan vara det som kallas för uppskjutarbeteende, eller för prokrastinering. Alla vi människor skjuter upp saker som vi borde göra. Vid prokrastinering är det ett varaktigt beteendemönster, ett återkommande problem med att komma till skott, som ställer till det för personen och gör omgivningen både irriterad, arg och förbryllad.

Även när det gäller de här möjliga orsakerna rekommenderar jag starkt att en utredning görs, för att få veta om din syster har problem av detta slag så att hon i så fall kan få en anpassad hjälp.

Ett sätt att prata med din syster om detta, och motivera henne att söka hjälp, kan vara att du använder dig av metoden jag-budskap, ett bra sätt när man vill hjälpa en annan vuxen. Det kan låta ungefär så här: ”Jag ser att du ...” (berätta bara det du verkligen vet, och om specifika situationer). ”Det ledde till ...” (berätta enbart vad hon gjorde i situationen, prata inte om egenskaper eller sätt etiketter, bara om konkreta beteenden). ”Det gör mig orolig för dig ...” (berätta hur du upplever det som händer).

För att sikta framåt, och försöka åstadkomma en förändring, avsluta med att säga: ”Jag vill att du söker hjälp. Vad säger du om det?” Betona att din syster är viktig för dig, och att du är beredd att hjälpa till (vilket ju den här gången är tänkt som en tillfällig insats). En läkare eller psykolog, gärna med kompetens inom dessa områden, kan erbjuda en utredning av det slag som din syster kan behöva.

Låt oss nu också resonera om min andra tanke, att det kanske är frågan om inlärd hjälplöshet som din syster har utvecklat. Jag vill samtidigt betona att det ena inte utesluter det andra.

Ofta har man dubbla känslor i mötet med en anhörig som inte tar ansvar och inte uppträder vuxet. Man både älskar och tycker synd om, samtidigt som man är arg och ledsen, och känner sig maktlös. Och frågan väcks ju om vilka rättigheter och skyldigheter man har i förhållande till en vuxen anhörig.

Studier om samtalsmetoden ”motiverande samtal” har kommit fram till att motivation till förändring måste komma inifrån personen själv. Att påtala och trycka på fungerar inte på lång sikt. Utifrån det har jag några råd till dig: Släpp taget steg för steg. Gör tydligt vad ni vill hjälpa till med, och vad ni inte vill hjälpa till med. Gör era gränser tydliga för er själva och för din syster. Beskriv detta konkret. Gör en lista. Och var konsekventa med att hålla er till den.

Om du vill läsa mer om hur man kan göra detta läs gärna boken ”Motiverande samtal vid autism och adhd” (Natur och Kultur). Erfarenheter säger att det är först när en person märker att omgivningen förändrar förhållningssätt som det blir tydligt för personen att ansvaret finns hos henne själv.

Och gör detta steg för steg. Din syster måste också få en chans att lära om. När det uppstår problem, hjälp henne att hitta lösningar, men låt henne använda sig av dem själv och uppmuntra henne när hon gör det. Introducera henne för färdigheten att göra vecko­scheman, där hon lägger ut dag för dag vad hon ska göra för att komma i mål med något som är viktigt för henne att lyckas med.