Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 23:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2016/05/02/varfor-tar-min-mamma-alltid-parti-for-andra-och-inte-for-mig/

Fråga Insidans experter

”Varför tar min mamma alltid parti för andra och inte för mig?”

Rätta artikel

Hon är vuxen och har flyttat hemifrån, men känner sig fortfarande sårad av sin mammas sätt att alltid ta andras parti och göra sin dotter till ”syndabock”. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Hej! Jag har ett problem som besvärar mig. Så länge jag kan minnas har min mor vänt sig emot mig i alla meningsskiljaktigheter som kommit i min väg. Om en kompis behandlat mig orätt och vi blir osams tar min mor kompisens parti, trots att det är mig hon borde försvara. Hon kan exempelvis säga att jag ska finna mig i kompisens krav och inte bråka utan i stället vara en bra kompis.

Nyligen, när min lärare gav mig underkänt på ett prov och det senare visade sig att jag fått underkänt på otillräckliga grunder, tog min mor lärarens parti och sa att jag borde skriva bättre och längre svar på frågorna, så att läraren blir nöjd. Dessutom sa hon att jag inte skulle framföra klagomål till högre instans för att ”du ska inte göra läraren arg”.

Jag gjorde det ändå och rektorn i skolan sa att läraren agerat fel och skulle ta tag i saken, men min mor tycker fortfarande att läraren hade skäl att ge mig underkänt trots att hon inte ens sett mitt prov.

När mina syskon varit osams med sina kompisar eller om en lärare behandlat dem orätt (vilket har hänt) har min mor inte tvekat att försvara dem. Jag vågar inte berätta något för min mor, inte ens något riktigt litet, ty jag vet att hon alltid hittar på sätt att skylla på mig eller på annat sätt se negativt på saken så att jag blir ledsen.

Jag har upprepade gånger sagt till henne att det inte är trevligt att hon alltid gör mig till syndabock i allting, men hon tar inte åt sig utan fortsätter bara. Jag har sagt förlåt till henne för alla gånger jag har brusat upp mot henne, men hon säger aldrig förlåt för att hon skyllt på mig utan giltig orsak.

Jag är inget litet barn längre. Jag är 21 år och bor i eget hem (min familj bor i ett annat land och jag själv studerar i Sverige), men ändå kommer jag inte ifrån det här. Jag vet inte vad jag ska göra, ty min mors sätt är väldigt sårande och bidrar inte till att bygga upp mitt raserade självförtroende det minsta.

Förutom att hon alltid tar andras parti i konflikter, har hon ett ständigt behov av att kontrollera vad jag gör. Om jag någon gång försummar att genast svara på hennes meddelanden så skickar hon nya meddelanden hela tiden tills jag har en hög olästa meddelanden.

Jag kan inte vara ifrån telefonen ens en kort stund om det råkar sig så att hon ringer just då. Hur ska jag hantera detta och vad är det som fått min mor att vända sig mot mig och göra mig till syndabock i allting?

Svar:

Hej! Du berättar om något som många kvinnor känner igen: den komplicerade relationen mellan mor och dotter, och hur den rymmer starka känslor. På gott och ont. Dilemmat är ofta de motstridiga känslor som finns i dotter- mamma relationen.

För samtidigt som en dotter kan vara urtrött på relationen, upplevs den som viktig och är fylld av förväntningar och lojaliteter. Så mycket att det inte känns möjligt att släppa taget om relationen och ”bara gå”. Relationsproblem mellan mamma och dotter är nästan alltid en utdragen historia, en energitjuv, och något som man lätt blir insnärjd i och upptagen med.

För att ge dig en bakgrund till det jag kommer att föreslå för dig kommer jag att berätta om en undersökning som jag gjort om vuxna barns relation till sina mammor. Jag bjöd in vuxna, både män och kvinnor, att berätta anonymt. Svaren finns återgivna i den bok som jag skrev efteråt, ”Jag och min mamma – att hantera en viktig relation”.

En viktig orsak till ilska och besvikelse från de vuxna barnen i relationen till deras mammor visade sig vara handla om myter om hur en mamma borde vara, och om hur relationen borde fungera! Myter som säger att en mamma alltid älskar sitt barn, inte ljuger, alltid sätter sitt barn först, är att lita på, och alltid tröstar.

De flesta mammor lever hyggligt upp till de föreställningarna, om än inte varje dag. Men sanningen är också att en del klarar det sämre, vissa nästan inte alls. Du har säkert läst eller hört om de vuxna barn till kända mammor som under de senaste åren skrivit om hur deras mammor inte alls levt upp till myten om den goda mamman.

Du frågar vad det är som får din mamma att bete sig som hon gör. För det klart att det sårar dig; det är smärtsamt när en förälder inte försvarar en, och inte är stödjande, generös eller ger trygghet.

Det finns en del erfarenhet om säger att mammor uppträder olika i förhållande till sina olika barn, utifrån hur lik eller olik barnet som mamman känner sig, eller utifrån i vilken ordning i syskonskaran som barnet är fött. Äldsta barnet behandlas till exempel ofta ganska olika än sina yngre syskon.

Möjligen spelar något av detta roll för att dina syskon behandlas annorlunda än du. Men troligast är det att du inte kommer att få veta hur det kommer sig att din mamma beter sig som hon gör, eftersom hon inte vill förklara sig.

Jag tror att det kan vara till större hjälp för dig att acceptera att din mamma kommer att förbli som hon är, och inte fundera så mycket över varför hon beter sig som hon gör. Din mammas sätt att vara mot dig har pågått så länge, så jag tror inte att du ska förvänta dig att hon kommer att ändra sig på något avgörande sätt. Och dina försök att få henne att lyssna på dig har ju tyvärr inte fungerat, du skriver att ”hon tar inte åt sig utan fortsätter bara”.

Mitt råd till dig blir därför att acceptera att din mamma ”är som hon är”, även om förstås är smärtsamt. Men också att du ska påminna dig om att det som händer inte är ditt fel. Det behöver inte heller handla om elakhet från din mamma utan snarare oförmåga.

När vi kan acceptera saker som inte går att ändra på känner vi ofta en stor lättnad. Vi slutar att älta hur det borde vara, och slutar att vara så insnärjda i det som irriterar eller gör oss ledsna. Jag tror att om du kan tillämpa acceptans på detta sätt kan du ”komma ifrån det här” som upptar dig så mycket trots att du bor i ett eget hem och i ett annat land.

Det handlar inte om att du behöver bryta med din mamma. Utan om att få en saklig distans till henne, att frikoppla dig från henne: utifrån att du accepterat att ”hon är som hon är”. Och fokusera på det du har nu, det som gör dig glad och nöjd med dig själv, i det vuxna liv som du börjat. En bok som kan vara till hjälp är: ”Sluta grubbla, börja leva” av Steven Hayes och Spencer Smith.

När det gäller din mammas kontrollbeteende med ”meddelanden hela tiden”, när du inte svarar omedelbart, är mitt råd det här. Besluta dig för en regel för hur du vill kommunicera med henne. Till exempel att du svarar när det passar dig, men inom 24 timmar.

Viktigt är att du konsekvent håller dig till din regel. I början kommer din mamma förmodligen att fortsätta sitt gamla beteende, och kanske intensivare än vanligt, men all erfarenhet säger att efter ett tag så kommer hon, när du är uthållig och konsekvent, att anpassa sig.

Du skriver att din mammas sätt har raserat ditt självförtroende. En väg att hjälpa dig att må bättre är att du påminner dig om vad du har uppnått, nu som vuxen, och vad hos dig som dina vänner (och du själv) uppskattar som goda egenskaper och bra sätt att bete sig på. Med andra ord, egenvårda ditt självförtroende!

Liria Ortiz