Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga Insidans experter

”Jag sörjer så mycket över att jag aldrig kommer att få barnbarn”

Alla i hennes omgivning har barnbarn, och pratar jämt om dem. Hon själv kommer inte att få några. Hur ska hon hantera sin växande och svårstyrda längtan, utan att bli bitter och orättvis mot omgivningen?

Fråga:
Mitt enda barn, min son, är drygt 40 år nu och har bara haft till- och frånförhållanden med kvinnor. Och de senaste tre åren har han levt ensam. Mina syskon säger att han är på väg att bli en typisk ungkarl för resten av sitt liv.

Men jag vill få barnbarn. Jag är 63 år och alla i min omgivning har barnbarn, mina syskon och våra vänner. Många har redan ett andra eller ett tredje barnbarn. Det finns faktiskt ingen omkring min man och mig som är i vår ålder som inte har barnbarn, och jag sörjer verkligen över att vi inte har barnbarn att glädjas åt och engagera oss i.

Vi arbetar båda fortfarande, och har på många sätt en bra vardag, men tomrummet efter barnbarn finns där och blir allt svårare att hantera. Jag oroar mig också för den situation som väntar om ett par år när vi båda är pensionärer, för hur trist det kan bli då utan att ha barnbarn att vara till hands för.

Man har tagit för givet att när man kommit upp i 60-årsåldern ska barnbarn vara nästa spännande och självklara steg i livet, och ge det en guldkant, men nu verkar det inte bli så. Och det är så svårt att behöva inse!

Mina känslor är starka kring detta. Min man är mer behärskad och säger att det kanske mest kan vara skönt att få slippa ansvaret, och berättar om pensionerade ­arbetskamrater som jäktar runt och som han tycker närmast utnyttjas som barnvakter av sina barn.

Men jag har bara en växande och svårstyrd längtan efter barnbarn. Jag skäms ibland över hur jag känner och reagerar. Jag är så avundsjuk på mina syskon och vänner som har barnbarn, och blir nästan arg när de pratar oupphörligen om vad de gör med sina barnbarn och hur fantastiska de är.

Jag förstår att de inte menar något illa, men ibland tycker jag att de kunde visa mer hänsyn, de vet att vi inte har några barnbarn och förmodligen aldrig kommer att få. Ett par väninnor som nyligen fick barnbarn har jag slutat träffa, det är olidligt när det enda samtal­sämnet blir deras barnbarn.

Vi har aldrig kritiserat vår son för att han inte bildat familj. Vi inser att det här är vårt, eller i varje fall mitt, problem och inte hans. Bara vid något tillfälle har det slunkit ur mig någon fråga om hur han ser på att skaffa barn, men han har undvikit att svara.

Jag är tacksam för råd om hur jag ska kunna sluta att vara så upp­tagen med min barnbarns­löshet för det tär en del på mig, och jag vill inte bli bitter och orättvis mot vår omgivning. Jag skulle till exempel kunna glädja mig mer över mina syskonbarnbarn än vad jag kan i dag.
Mamma till en ungkarl

Svar:
Hej! Du resonerar så eftertänksamt och nyanserat om din saknad efter barnbarn. Och du nämner i ditt brev, nästan i förbigående, ett sätt att hantera din saknad: att engagera dig ännu mer i dina syskonbarnbarn.

Jag ska strax ge dig några råd kring hur du kan komma förbi det som verkar besvära dig mest, att du har blivit så ”upptagen med din barnbarnslöshet”. Råd som i mycket knyter an till din egen ­reflektion att du också ser möjligheter i den situation som du är i, som att få tid för dina syskonbarnbarn. Och kanske även för andra barn är min tanke. Men jag återkommer som sagt strax till det.

Låt mig först resonera med dig om att det långt ifrån är självklart att man får barnbarn. En del beskriver det som den osynliga sorgen; att inte få barnbarn är inte en fråga som det så ofta pratas om, varken i offentligheten eller i det privata livet. Hur ser det då ut, i vilken omfattning har man barnbarn eller inte? Statistiska centralbyrån fann i en kartläggning 2014 att de flesta som är 60 år har tre barnbarn, och de som är 70 år har fyra barnbarn.

Samtidigt finns en stor grupp bland äldre som inte har barnbarn. Bland män och kvinnor över 70 år har var femte inget barnbarn, endera för att de inte har några egna barn, eller för att det inte har blivit några barnbarn. Så föreställningen att det är en självklar del av livscykeln att bli farförälder eller morförälder stämmer inte riktigt.

Oavsett detta så har du din saknad efter barnbarn, och det tror jag du delar med många andra i din ålder som är i samma situation. Men det är skillnad förstås på att känna ett vemod över detta, och en saknad ibland, och den upptagenhet av att inte ha barnbarn som du berättar om.

Mitt första råd till dig utgår från det psykologiska förhållningssätt som heter acceptans. Det vill säga att acceptera det som ändå är ofrånkomligt, som är som det är, och som är något som man inte styr över. Och inte gå i fällan att känna och bete sig utifrån hur det ”borde vara”.

När vi har uppnått acceptans inför något som vi inte kan påverka så uppstår ofta en känsla av lättnad, vi slutar att vara så insnärjda i våra känslor och tankar kring det som oroar eller stör oss. En del beskriver det som att de blev känslomässigt frikopplade från det som hittills varit så påträngande och svårt att förhålla sig till.

Läs gärna mer om acceptans i boken: ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans” av Anna Kåver, jag tror att det är ett sätt att förhålla sig som kan vara till stor hjälp för dig.

En del i acceptans är att det också frigör både energi och tid för att göra andra saker som ligger i ens intresse, saker som roar en att göra, som man mår bra av, eller som känns rätta och riktiga att göra. Som din idé att ge tid och uppmärksamhet åt dina syskonbarnbarn. Bra för dem och kul för dig! Och detta kan du göra ännu mer av om du vill.

Som sagt, många har inte barnbarn. Och det finns flera möjligheter i dag för dem som ändå vill träffa barn, och kunna erbjuda sin livsklokhet och tillgång till andra barn än biologiska barnbarn.

En sådan möjlighet är extramormor.se, en ideell verksamhet som blivit mycket uppskattad av småbarnsföräldrar som har behov av en extramormor eller extrafarfar. Det är många barn­familjer i dag som har sina farföräldrar och morföräldrar på långt geografiskt avstånd.

Ett annat alternativ är att bli ”klassmormor”. Där finns bland annat verksamheten klassmorfar.se som har funnits i flera år, och som erbjuder äldre att vara en extra resurs och stöd för barn i grundskolan, på lektioner, raster och i matsalen.

Jag har också ett annat lästips till dig. Journalisten Erik Sidenbladh har gett ut boken ”Hjälp, vi har fått barnbarn”. Trots titeln har boken även det andra perspektivet, att man inte fått barnbarn. Där finns kloka resonemang och tips kring detta i kapitel som ”När det inte blir några barnbarn”, ”Adoptiv­farmor” och ”Bli farfar på låtsas?”. En varm och livsklok bok om svåra ämnen, läs den gärna.

Och så ett sista råd, som delvis knyter an till acceptans:

Jag tror att det skulle underlätta för dig att ibland själv ta upp att du inte har barnbarn när omgivningen pratar om sina barnbarn som om alla i samtalet har det. Inte för att tillrättavisa de andra utan för att helt enkelt bli delaktig i samtalet, och normalisera dina erfarenheter av att inte har barnbarn, både inför dem och inför dig själv.

Jag tror faktiskt, även om du kanske förvånas när du läser det här, att det kommer att göra att du kommer att känna dig mycket mindre utanför.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria