Occupyrörelsen, barnet och badvattnet

Europaniken tycks ha lagt sig för tillfället, och varken de spanska indignados eller occupyrörelsen är riktigt lika heta i nyhetsflödet som för någon vecka sedan. Man kan dock vara säker på att kritiken snart åter bullrar i gång mot såväl Europas skuldkrishantering som kapitalistisk girighet. Den som då lyssnar uppmärksamt ska finna att många i proteströrelserna kopplar ihop dessa båda problem, samtidigt som det dräller av marknadsliberaler som spyr galla över europolitiken just för att den innehåller för lite av kapitalistiskt tänkande.

Wall Street-kritikerna, från Zuccotti Park till Brunkebergstorg, och de indignerade på Puerta del Sol har ingen gemensam agenda, och det finns företrädare som betonar att det är excesserna – både politikers och direktörers – de vänder sig emot och inte hela det marknadsekonomiska systemet. Stävja, reglera och justera, alltså. Gott så, säger jag.

Men det är inte alltid så budskapet beskrivs. Många av världens problemformulerare tar tillfället i akt att dramatisera allt vad de orkar och flaggar nu ivrigt för att den systemkollaps de redan varnat för vid varje ekonomisk kris de senaste decennierna just den här gången står för dörren. Att förorda förbättringar i ett befintligt system är för blekt. Nej, börja om och byt ut är ett budskap som hörs bättre. Frågan är bara: Mot vad?

Mycket långt fram i tiden lär mänskligheten överge ekonomi som vi känner den i dag, men vad som kommer i stället har jag lika lite som någon annan en aning om. Så länge vi har ett penningsystem i världen är det dock marknadsekonomi och kapitalism som är det minst dåliga sättet att skapa välfärd, hur illa det än låter i somligas öron. Det är faktiskt en uppfattning som delas av alla svenska riksdagspartier, även om en del av våra folkvalda bjuder in marknaden med armbågen. Tvistefrågan är denna: hur kan man optimera demokratin inom marknadsekonomins hägn?

Jag har varit lika upprörd som många andra över att börsen med sina till synes neurotiska återkommande fall tvingar politiker till snabba beslut som de inte hade tänkt sig att fatta. Hur demokratiskt är det, kan man undra. Men jag har tänkt ett varv till. Politikerna verkar i ett ekonomiskt system som de själva hyllar och omhuldar. Börsen faller inte för att aktieplacerare roar sig, utan för att olika aktörer räknar med förluster och nedgång. Neurotisk är den förvisso – det heter att börsen förutspått nio av de fem senaste lågkonjunkturerna. Men hellre överkänslig än bedövad.

Om den varningssignalen inte fanns, hur snabbt och hur resolut skulle politikerna då agera för att åtgärda svagheter i bygget? Och för den delen: om det var upp till formella beslutsfattare att bestämma värdet på företag, oavsett om de är folkvalda eller sitter i företagsstyrelser, hur ofta skulle de då tona ner riskerna för förluster och uppsägningar, och hur ofta skulle de överdriva dem?

Detta får nu inte tolkas som att ministrar och parlamentariker ska hålla sig borta från marknadsspelet. Inget kan vara mer felaktigt. Men olika aktörer har olika roller. Marknadsekonomin fungerar bara bra med tydligt angivna spelregler, och det är politiker som beslutar om dessa. Det är en myt att direktörerna drömmer om en hundraprocentigt avreglerad värld där kapitalet och vinsten är ensam gud, för det kaos som skulle uppstå på en sådan marknad skulle till slut inte gynna någon. Däremot vill såväl industriföretag som finansbolag att spelreglerna är desamma för alla på alla delar av den marknad där de verkar. Euron är ett sådant politiskt spelplansbeslut i megaformat, och handelsintensiva europeiska företag som är euromotståndare duggar knappast tätt.

Marknadsekonomi – när den fås att fungera väl – är en minst lika god välståndsidé som hjulet, jordbruket och penicillinet. Men de resurser som alstras måste spridas som gödsel för att samhällets plantor ska blomstra vackert. Där kommer de politiska besluten in. Vi känner alla till välfärdsstatens grundmetod för detta: beskatta och sedan fördela. Det viktiga och svåra är att sprida utan att samtidigt utarma källorna.

Man kan tänka sig att valda politiker kommer fram till att kapital borde beskattas hårdare. Om denna avsikt formuleras i ett enskilt land uppstår det numera välkända dilemmat att de som sitter på kapital inte låter det arbeta där det tjänats in utan tar det med sig till lägre beskattande länder. De kan göra så på grund av att världen är öppen, och vi har öppnat den för att den då visat sig ge den bästa avkastningen på allas vårt arbete, och den avkastningen vill vi inte avstå ifrån. För att lösa dilemmat krävs överstatliga beslut om beskattning eller andra finansiella regleringar, viket innebär en ännu högre grad av globalisering. Etcetera. Känns det igen? Vi kommer inte undan.

Det finns en intressant skillnad mellan dagens kapitalismkritiska rörelse och den som växte fram på olika toppmöten i början av seklet, den som gick under namnet ”antiglobaliseringsrörelsen, nämligen att man faktiskt inte hör lika starka slagord mot just den globala gränslösheten. Det är ändå ett slags förskjutning. Det är som om de flesta anar att det inte är den som är fienden.