Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-23 06:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2011/11/27/visset-klimat-for-lyhorda/

Framstegsbloggen

Visset klimat för lyhörda

Anders Bolling
Rätta artikel

I den första filmen i Krzysztof Kieslowskis dekalog, den som handlar om budet ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”, låter en man som sätter all lit till teknik och vetenskap sin son åka skridskor på en nyfrusen damm sedan mannen med hjälp av en datormodell och väderdata räknat ut att isen borde hålla. Det gör den inte. Pojken går igenom och drunknar.

Det finns något i klimatfrågan som tar fram det lägsta hos debattörer, oavsett var de står i sak. På måndag inleds FN:s klimatmöte i Durban, och det innebär en ny säsong för polarisering och låsta positioner. Ack, om vi åtminstone slapp den korkade uppdelningen i förnekare och alarmister.

Det hävdas inte sällan att de enda som för fram invändningar mot teorin om en människostyrd global uppvärmning är antingen lobbyister betalda av oljeindustrin eller rättshaverister. Underförstått: deras synpunkter är i nivå med att förneka att jorden är rund.

Förutom att det förmodligen är lättare för en öppet oljefinansierad lobbyist att stoppa en glaciär än att få respekt i debatten är ovanstående en lika snål beskrivning av det vida spektrum av personer som invändningar mot FN:s klimatprocess som det är en onödig övervärdering av det vetenskapliga kunskapsläget.

I oktober kom en omfattande ny studie – till stor del bekostad av en så kallat klimatskeptisk amerikansk stiftelse – som visade att temperaturökningen på jorden hittills har varit precis så stor som FN:s klimatpanel säger.

Studien leddes av Richard Muller, som tidigare i debatten varit kritisk mot att historiska temperaturdata granskats alldeles för lite och kunde vara opålitliga. Muller konstaterar att hans slutsatser visar att det inte längre finns anledning att ifrågasätta den uppvärmning som beskrivs. Hans studie tar inte ställning till vad uppvärmningen beror på eller om den kommer att fortsätta.

Resultatet från Richard Mullers grupp kommenterades på diverse universitet och i olika medier, bland annat i Vetenskapsradion i P1, på ungefär följande sarkastiska vis: ”Detta borde verkligen sätta punkt för debatten, men vi vet ju hur klimatskeptikerna är. De lär inte ge sig.”

Jag har följt klimatdiskussionen i tjugo år och läst några hundra artiklar och blogginlägg i ämnet, och jag kan säga att det är inte detta som är huvudfrågan.

Det är visserligen inte fel att dubbelkolla etablerad temperaturdata. Idén väcktes efter det omtalade mejlläckaget från klimatforskare, ”Climategate”, vilket i en gravt uppskruvad tolkning påstods visa att man försökt dölja en temperaturminskning. (Lagom inför årets stora klimatmöte kommer en ny omgång läckta mejl från samma hackning. Det rör sig om tusentals oöverskådliga mejl, och med tanke på att de forskningsenheter som skickat mejlen friades från misstankar om vetenskaplig ohederlighet i hela nio instanser efter det första läckaget undrar man hur de som ligger bakom angreppet orkar.)

Men det är trots allt en försvinnande liten mängd foliehattar som hela tiden vägrat tro att temperaturen gått upp alls under 1900-talet. Tror man att det är detta de så kallade skeptikernas invändningar huvudsakligen handlar om har man inte förstått mycket av debatten.

Alla (nästan) kan enas om följande:

• Medeltemperaturen på jorden har stigit med tre kvarts grad sedan 1800-talet.

• Ökningen har kommit i två ungefär lika stora vågor: den första ungefär 1910-1940 och den andra ungefär 1980-2000. Mest har temperaturen stigit på norra halvklotet, och allra mest i Arktis, varvid sommarisen krympt avsevärt.

• Människans utsläpp av koldioxid har hela tiden ökat och fortsätter att öka. Ett nytt utsläppsrekord sattes i fjol.

• Vi vet att koldioxid är en växthusgas som bidrar till temperaturökning.

Vid sidan av detta finns en rad öppna frågor, bland andra följande:

• Varför steg temperaturen lika kraftigt 1910-1940 som 1980-2000, trots att koldioxidhalterna då var betydligt lägre?

• Varför har temperaturkurvan sedan tretton år planat ut, trots att koldioxidhalterna fortsätter att öka? 2010 tangerades rekordet från 1998, men i år sjunker värdet igen och låg på en tiondeplats när det var två månader kvar av året.

• Precis hur känsligt är klimatsystemet för just koldioxid? Kan det finnas faktorer som förbisetts? Hur starka är motverkande faktorer som partiklar och mer moln?

• Om temperaturen faktiskt fortsätter att öka; hur säkra är vi på att nackdelarna är katastrofala medan fördelarna är försumbara?

• Hur sannolika är de skisserade scenarierna för hur människa och natur kommer att bete sig när temperaturen ökar?

• Är det bäst att snabbt strypa utsläppen för att maximera den antagna dämpningen av temperaturen, eller vore det bättre att anpassa samhället för en viss värmeökning medan vi fasar ut fossilbruket i en takt som inte innebär ny fattigdomsrisk?

Många menar som bekant att hotet är så allvarligt att det inte spelar någon roll om de värsta farhågorna inte besannas. Vi har inga marginaler att chansa på, helt enkelt. Osäkerheter innebär förstås också att det kan bli värre än beräknat.

Det är elakt att avfärda alla dem som tycker så som alarmister. När det handlar om att lämna fossilsamhället bakom oss ansluter jag mig själv villigt som en scout, så länge det inte ska göras med hjälp av panik och skräck. Det finns alla möjliga fördelar med att byta energispår. För de rikaste länderna är det inte en uppoffring, snarare nödvändigt för att skaka liv i ekonomin.

Poängen med min filmliknelse i inledningen är tydlig nog, men den är naturligtvis orättvis i ett avseende: medan resultatet av teknisk övertro i Kieslowskis film är fatalt bli resultatet av att överskatta värdet av klimatmodeller knappast annat än att vi påskyndar en samhällsomvandling som ändå skulle ha kommit.

Min enkla åsikt är att man kan ta del av det forskningen säger och ändå fortsätta att tänka själv. Att vara en god medborgare betyder inte att man ska förtränga det faktum att det mesta av klimatpanelens slutsatser bygger på komplexa teoretiska modeller. De inte beräkningar av samma slag som förutsägelser av meteoritnedslag, även om det kan låta så ibland.

Inför Köpenhamnsmötet för två år sedan frågade jag klimatforskaren Markku Rummukainen hur han såg på att kurvan över den globala medeltemperaturen planat ut de senaste elva åren (som det var då). Ett decennium är för kort tid, svarade han, men skulle trenden försvinna helt på 20 år, ”då saknas det något väsentligt i kunskapsläget”.

Koldioxid, solaktivitet, molnighet eller aerosoler – det är temperaturkurvan hela saken kretsar kring. Medeltemperaturen kan mycket väl börja stiga igen nästa år. Det vet jag ingenting om, men det vet inte Rajendra Pajauri eller Pär Holmgren heller. Ska det vara så kontroversiellt?

Här finns dramat för var och en att följa i realtid – riktigt långsam realtid. Grafen visar jordens medeltemperatur år för år 1910 till 2010 i förhållande till genomsnittet under förra seklet. Källa: NOAA