Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-20 13:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2012/03/07/den-deppiga-preferensen-for-elande/

Framstegsbloggen

Den deppiga preferensen för elände

Ibland måste man kacka i eget bo. Det är vad jag kommer att göra här, fast som saker utvecklades visade sig behovet bli mindre än jag ursprungligen befarat.

För jämnt en vecka sedan, den 29 februari, publicerade Världsbanken en rapport som berättade att FN:s mål om att halvera den extrema fattigdomen mellan 1990 och 2015 var uppnått. Det hade klarats av redan 2010, visade de senaste beräkningarna. Detta alltså trots den finanskris som i väst behandlas som någonting mycket nära vår undergång. Hur stort är det?

Om man tycker det är viktigt att mänskligheten utrotar fattigdom skulle jag säga att det är i nivå med, säg, att kalla kriget tog slut: Det onda försvann inte, men förutsättningarna för det goda kunde förbättras radikalt.

Mediernas reaktion på denna bomb liknade den som följer på ett lagförslag om bättre färgmarkering på trottoarkanter. TT skrev en bit – med bifogad brasklapp om att framstegen är bräckliga – som publicerades lite här och var, utan åthävor. Ett par ledarstick. I övrigt mest tystnad.

Det är svårt att klandra den liberala debattören Johan Norberg, som på Facebook syrligt uppmanade sina följare att tipsa om vilken rubrik som toppade just deras tidning i stället för fattigdomsrapporten. ”Carl Philips kamp för att få bygga bastun” låg bra till, såg jag.

Fundera ett slag på hur det hade sett ut om Världsbanken i stället rapporterat ”Världen missar fattigdomsmål med fem år”. Eller hur det brukar se ut när det berättas att andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer har ökat en period eller att inkomstklyftan mellan direktörer och arbetare ökat.

För ett par år sedan larmade FN:s livsmedelsorgan FAO om att matkrisen troligen skulle pressa upp antalet hungrande med 100 miljoner. Rubriker? Stora. Något år senare kunde FAO berätta att antalet hungrande troligen var tillbaka på nivån före krisen. Märkligt? Att de hundra miljonerna var borta, ja. Men rubriker? Små.

Den här deppiga preferensen för elände framför framsteg har sina förklaringar.

Nyheten är negativ. Dramaturgin skapas av motsättningar, av risker och hot. En snabb försämring kan en redaktör som väckts mitt i natten rubriksätta på nolltid, medan en långsam förbättring är så svår att fånga i de journalistiska mallarna att de flesta ger upp.

Det är bara att hoppas att mediekonsumenterna har den här mekanismen klar för sig. Säker är verkligen inte, och det vore ju bra om informationen om hur världen i grunden utvecklas sipprar ut, så att folk inte lägger energi på att vara förtvivlade över fel saker (det finns tillräckligt med riktiga problem att vara förtvivlad över).

Fast detta är inte hela förklaringen, för vi journalister är trots allt inte en särskild art. Det handlar om mänskliga egenskaper. Författaren Lasse Berg har berättat hur hans åhörare nästan tycktes lite besvikna när han föreläste om de enorma framsteg som skett i Asien. Först när han kom in på de hot han ser inför framtiden, som global uppvärmning, piggnade församlingen till.

De flesta av oss har väldigt svårt att vila i tillstånd av glädje. Oron är vår arvedel. Få vågar, annat än i sina egna liv, lyfta fram något riktigt positivt utan att samtidigt tydligt visa att man minsann förstått att ”det inte är hela sanningen” eller att ”det nog snart vänder”.

Men att berätta om ett uppnått fattigdomsmål handlar inte om att slå sig för bröstet när en miljard fortfarande lever på botten. Det handlar om att förstå att framsteg är möjliga, för vi lever i nuet och har glömt hur mycket värre det var en gång. Med tanke på hur människor är funtade är risken att vi slår oss till ro obefintlig. Om pappors uttag av föräldradagar går upp till 30 procent? ”Fortfarande massor kvar.” Om mordfrekvensen halveras till 50 per år? ”Det är 50 för många.” Vi är aldrig nöjda. Det är väl paradoxalt nog just därför framsteg är möjliga.

Kacka i eget bo, var det. Kunde jag inte själv skrivit något, om jag nu är så kritisk? Jo, om jag hade varit i tjänst. Det var jag några dagar senare när kollegan Mia Holmgren tipsade om nya FN-siffror som visade att ytterligare ett mål uppnåtts, tillgången till rent vatten. Det är jag tacksam för. Så kunde jag ändå lägga undan min skämskudde.