Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 22:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2012/04/01/att-valja-ratt-strid/

Framstegsbloggen

Att välja rätt strid

Foto: Manu Fernandez/AP Det börjar onekligen eurons kollaps

I den hårda men oundvikliga ekonomiska sanering som pågår har man de senaste veckorna sett bilder från Madrid och Barcelona som varit plågsamt lika de vi vant oss vid från Aten och Thessaloniki: demonstrationer som urartat. Om det bland de hårdast drabbade spanjorerna nu växer fram en kärna av våldsverkare har mycket gått förlorat i den här krisprocessen. Det är sannolikt för tidigt att veta ännu, men brinnande bildäck, krossade butiksfönster och balaklavaförsedda adrenalinstinna kravallynglingar har tidigare inte varit ett inslag i den spanska gatudemokratin.

Minns indignados-rörelsen, den fridsamma spanska proteströrelse startad i maj 2011 som faktiskt var occupyrörelsens förlaga. Den präglades i huvudsak av god stämning och familjärt upplägg bland de tiotusentals demonstranterna, där det gärna togs en vänskaplig öl mellan slagorden.

Grekland har en tradition av våldsamma demonstrationer. Det finns på universiteten en hårdför anarkistisk subkultur som av och till ger sig till känna i manifestationer. Jag chockades över tårgas och brinnande butiker under ett EU-toppmöte i Thessaloniki 2003 (det var annat än feststämningen på alternativrörelsens läger under toppmötet i Sevilla året före). I december 2008 utbröt våldsamma kravaller i Aten sedan en ung student skjutits ihjäl av polis.

Men det är ändå i någon bemärkelse på ytan. För att hålla ihop ett samhälle är det viktigaste trots allt att medborgarna upplever att det finns ett slags kontrakt mellan dem och de offentliga myndigheterna. Vad jag förstår har det kontraktet alltid varit svagt i Grekland. Få har frivilligt betalat skatt, för staten har setts som en som tar, inte en som ger.

Det spanska samhället är nog så splittrat, både efter regionala linjer och efter politiska indelningar med rötter ända från inbördeskriget. Men det moderniseringsprojekt som anträddes efter Francos död skapade ändå ett slags sammanhållning byggd på en obändig längtan efter att komma i kapp grannarna på andra sidan Pyrenéerna. Den forna politiska och kulturella stormakten Spanien hade förstås ett inte oävet mått av undertryckt nationell stolthet, och de flesta spanjorer kände säkert att de inte hörde hemma på den bakgård där de hamnat.

Brytningen mot Francotiden innebar liberalisering på många fronter och i mångt och mycket en omdefiniering av den nationella identiteten. Landet ville vara politiskt och kulturellt framstående, och gärna drivande.

Francotidens slutenhet förbyttes i en öppenhet, som lockade miljoner invandrare. Först mest från de forna spanskspråkiga kolonierna, senare arbetskraft från Afrika. Trots en tioprocentig påfyllning utifrån av folkmängden under 1990- och 2000-talet har Spanien till stor del sluppit de spänningar som immigrationen orsakat i Italien och Grekland. Vad landet däremot har haft är en egen, lågintensiv terrorkamp: den mot ETA. Vid sidan av den och de regionala bråken har landet varit lyckligt förskonat från svåra politiska konflikter i 30 år. Nu är ETA ute ur bilden. Innebär det att latent spänning frigörs i andra delar av samhället?

Ekonomiskt var många spanjorer medvetna om att resan uppåt gått fort och hade inte fullt ut vant sig vid välståndet. I början av krisen fanns ett visst mått av defaitistiskt ”det var nog lite för bra för att hålla” (ungefär som i Irland). I ett reportage i El País sommaren 2010 ställde sig Amanda Mars frågan ”Är det verkligen nödvändigt att späka oss så mycket?” och svarade själv att spanjorerna inte borde ge upp: ”Allt vi uppnått var inte en bubbla”.

Det är en alldeles sann tes, och kanske är det den som nu börjar få fäste i folkdjupen. Nå, då gäller det att hålla tungan rätt i mun och förstå vad som är värt att värna och vad inte. Spanien kommer inte ifrån tuffa ekonomiska reformer om det ska ha en chans att åter bli dynamiskt. Krisen öppnar ett möjligheternas fönster. Men om resultaten i form av ökad produktion och nyanställningar inte börjar visa sig innan en frustrerad grupp av förlorare tappar tålamodet och samhällskittet släpper, ja då har en gryende framgång förbytts i bakslag.

För en vecka sedan tog regeringen Rajoys smekmånad abrupt slut då den förväntade valsegern i Andalusien omintetgjordes. Den grå pragmatikern i Moncloapalatset har kanske det här året på sig.