Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 17:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2012/04/04/historiens-mytomspunna-spolingar/

Framstegsbloggen

Historiens mytomspunna spolingar

Spoling med makt: Alexander den Store

Foto: Nikolas Giakounidis/AP Jag vet att en god förälder

Det brukar heta att vi lever i en ungdomsdyrkande tid, att äldres erfarenheter inte tas till vara. Må så vara, men det beror på vad man jämför med. För att kunna rikta dyrkan måste det finnas en ungdom, och för att kunna ta till vara äldres erfarenheter behövs en ålderdom.

Kunde man fråga dem som levde ett par hundra år tillbaka i tiden och längre bakåt än så skulle ingen begripa vad man menade med ungdomsdyrkan.

Före 1800-talet fanns knappast någon ungdomsperiod i livet. Före upplysningstiden sågs barn helt enkelt som korta, lite inkompetenta personer. Uppväxt handlade om att så snart det ansågs genomförbart ansluta sig till vad de lite större och äldre personerna höll på med i hemmet, på jobbet och sexuellt.

Om man därtill lägger att de flesta dog långt innan de uppnådde det vi i dag kallar övre medelålder, än mindre ålderdom, är det kanske inte så konstigt att mängder av makthavare var chockerande unga och oerfarna.

Ludvig XIII var 13 när han blev kung och 16 när han fick hela makten (låt vara med Richelieu som lätt överrock). Karl V var 19 när han kröntes till tysk-romersk kejsare, och Englands lösaktiga kung Henrik VIII fick makt över undersåtarnas liv och lem när han var 18. Vår egen Karl XII var 15 när han kröntes, och han myndigförklarades kort därefter. För att gå till antiken utövades hela Alexander den Stores mytomspunna imperiebygge mellan 20 och 32 års ålder.

Vi talar om män med oinskränkt makt som var ynglingar, som var spolingar, som var … snorungar. Och det gällde inte bara kungarna, även om de på grund av arvsrätten representerade extremfallen.

Ämbetsmän kunde tillträda sina tjänster som tonåringar och vara högt uppsatta mellan 25 och 35 års ålder. Sedan började de rimligen tackla av. 1700-talets svenska medellivslängd var 44 år. Den drogs förvisso ned av hög spädbarnsdödlighet, men även med denna borträknad var livet i alla samhällsklasser kort förr. I det medeltida Storbritanniens aristokrati var medellivslängden för dem som överlevt sin 21:a födelsedag 59 år (med barn inräknade var den 30) I det klassiska Grekland var motsvarande siffra 52 (28).

I dag när medellivslängden i de flesta hörn av världen är nästan tre gånger så hög och en amerikansk politiker kan lämna senaten vid 100 års ålder kritiseras på sina håll också motsatsen till ungdomsdyrkan i maktens korridorer: Gerontokrati.

Bland demokratiska gubbvälden brukar exempelvis Italien bannas. Att förbenade diktaturer måste dömas ut behöver inte ens sägas. Somliga av deras åldrade företrädare, som Castro och den nu döde Khaddafi, inledde dock sina diktatorsbanor som något av spolingar. Begåvade tyrannspolingar var de så klart, men intelligens är huvudsakligen (sena rön visar att den ökar i världen) medfödd, medan omdöme, medkänsla och intuition är egenskaper som till stor del förvärvas och nästan alltid växer med erfarenhet. Det sägs att de grymmaste inbördeskrigen är de som förs av tonårssoldater.

Gamla människor kan förstås glömma hur det var att vara ung. Det är nog klokt att inte alla beslutsfattare är närmare döden än pensionen. Men man kan fundera på vad det haft för betydelse för kvaliteten på de beslut som fattas att vi knappast längre låter tonåringar bestämma över krig, skatter och straffrätt.