Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 19:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2012/04/17/till-blodfattighetens-forsvar/

Framstegsbloggen

Den godartade trängseln i mitten

Foto: Anders Wiklund, Scanpix Borg och Olovsson – samma kostym, olika slipsar

Det tydligaste uttrycket för demokrati är rotation på de maktbärande positionerna. Det tydligaste uttrycket för mogen demokrati är att växlingarna har skett så många gånger att politiken börjat konvergera. Väljarna har lärt sig att det finns för- och nackdelar med flera olika politiska alternativ och att risken att uppnådd välfärd och frihet ska raseras vid ett skifte helt enkelt inte finns.

Sverige har de senaste decennierna sett en tilltagande otrohet hos väljarkåren. För mig är det ett tecken på en tilltagande civilisations- och mognadsgrad. Jag är knappast ensam om att uppskatta den nya rörligheten mer än gamla låsta partimönster. Rörlighet (eller då kanske snarare rörighet) har förstås inget egenvärde i sig. Den kan bara uppskattas i den mån den tyder på att medborgarna gör överväganden och drar egna slutsatser snarare än röstar som deras grupp alltid gjort. Med tanke på a) det massiva informationstrycket och b) hur starkt självständighet uppmuntras i dag tvivlar åtminstone inte jag på att så är fallet.

Att de politiska alternativen närmat sig varandra är däremot mindre uppskattat i tyckarskrået. Det heter ofta att det är till skada för demokratin. Väljarna måste kunna navigera mellan tydliga och väl avgränsade kobbar och skär i partipolitiken.

Det låter sig sägas, men vid närmare eftertanke omyndigförklarar man partierna med ett sådant krav. Väljarna får alltså gärna mogna och dra väl övervägda slutsatser om samhällsutvecklingen, men ska de politiska organisationerna parodiera sina program? Nå, det är kanske inte så svårt att välja mellan KPML(r), om de nu finns kvar, och Nationaldemokraterna, eller ens mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet, men sedan blir det inte lika självklart längre. Om nu de allt fler partier som trängs i mitten insett att de har saker att lära av varandra, ska deras företrädare förvägras att medge detta?

Att socialdemokratin kunde behålla makten så lång tid i en fungerande demokrati som Sverige berodde på att den tidigt bestämde sig för att inte gå i klinch med näringslivet. Pragmatismen var stor. Globaliseringstrycket var samtidigt litet. När pragmatismen inte längre uppskattades internt utan krav ställdes på att gå längre, samtidigt som handels- och finanstrycket utifrån ökade, övergick Sverige till att – i alla fall i parlamentariskt hänseende – bli ett västeuropeiskt land bland andra.

S-ledda och borgerligt ledda regeringar har avlöst varandra. Det den ena sidan infört och som visat sig funktionellt, uppskattat och till fördel för välfärdssamhället i det ena eller andra avseendet skrotas inte helt av den andra sidan. Ett slags garanti mot extremism.

I samband med vårbudgeten har överlappningen blivit tydlig. Jag har hört borgerliga politiker hylla Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons förhandspresentation av sin skuggbudget, där de menar att regeringen ”försummat samverkan med näringslivet”, och S-paret självt har inte dragit sig för att berömma Borgs budgetdisciplin.

Blodfattigt, kanske, men betydligt mer verklighetsnära än när politiker argumentationsdopar sig och framställer en skillnad i ersättningsnivå på några procentenheter som skillnaden mellan Nordkorea och Schweiz. Köper väljarna sådant? Allt mindre.

Vissa europeiska länder har gått så långt att de bildat ”stora koalitioner” mellan socialistiska och borgerliga partier, som Finland, Österrike och Tyskland. Sådant brukar dömas ut i Sverige. Och visst, det må vara pragmatiskt i överkant – även om man bör minnas att även alliansen är en koalition mellan sinsemellan rätt olika partier, och att en rödgrön regering skulle bli minst lika disparat (så disparat det nu blir med dagens politiska närmande).

Somliga invänder kanske rent av att med ”stora koalitioner” kan vi lika gärna införa, säg, det kinesiska systemet. De har ju ändå marknadsekonomi. Fast de glömmer att det är så mycket mer än parlamentsval som hör till en frisk demokrati: maktdelning, kontrollfunktioner och rättsapparat som håller naglar i ögat på en regering även under mandatperioden, som håller trycket uppe, som kan framtvinga nyval, avgångar och nedröstningar.

Med lite helikopterperspektiv ser alltsammans ut som Hegels dialektik i arbete: tes – antites – syntes. Och svängningarna blir allt mindre. Vad är problemet? Att den ena extremen inte fick hela makten?