Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-18 21:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2012/06/06/budgethalen-ar-inte-eus-allvarligaste-underskott/

Framstegsbloggen

Budgethålen är inte EU:s allvarligaste underskott

Inte fullsatt, inte folkligt, inte festligt.

Foto: Yves Logghe/AP

Om eurokrisens slow motion-thriller ska nå en upplösning som inte innebär att världens hittills största valutasamarbete kollapsar är det uppenbart att unionen behöver knyta sig tätare samman på ett eller annat sätt.

Och om man inte vill hamna i utryckningsläge igen om bara några år räcker det inte med lite budgetsamordning, utan det krävs sannolikt att länderna tillåter varandra att nosa i varandras politiska beslut. Debatten om detta är ju i full gång, nyligen till exempel förra tyska utrikesministern Joschka Fischers rop i DN på en politisk union.

Då tränger sig en fråga på som varit i stort sett permanent sedan Maastrichtfördraget klubbades 1991, nämligen den om det demokratiska underskottet i EU.

Det brukar sägas att medan alltmer av beslutsfattandet flyttats till Bryssel har den demokratiska legitimiteten stannat på nationell nivå. Nationalstaten som den största politiska enhet som medborgaren bryr sig om, alltså.

Jämför man deltagandet i EU-parlamentsvalen med deltagandet i de nationella valen är det inte svårt att instämma. Men bristande entusiasm vart femte år över vad en handfull politiker bland 754 ledamöter i ett glaspalats i Strasbourg ägnar sig åt är knappast detsamma som att svenskar, österrikare och tjecker inte bryr sig om hur resten av Europa sköts.

Miljontals nordeuropeer semestrar i Sydeuropa, en hel del har de senaste åren rest åt andra hållet, och London, Paris, Rom och Berlin får alltid massbesök från alla håll. Från nya EU-länder i östra och centrala Europa kommer ny arbetskraft, och mellan universiteten strömmar utbytesstudenter. Nog har de flesta av oss åsikter om franska kärnvapen, grekiskt budgetslarv och tysk brunkolsbrytning (inte för att allt det där styrs på EU-nivå, men principen).

De flesta är nog inte heller ointresserade av att kunna påverka världen utanför Europa. Kontrollfrågan skulle kunna vara: Vill du vara med och rösta fram USA:s president?

Att EU-nivån väcker så bedövande litet engagemang beror nog mest på att EU-institutionerna är så erbarmligt tråkiga och har så trista företrädare. De har ju blivit det till stor del just för att nationalstaterna vill hålla kvar allt roligt – med motiveringen att det är där den demokratiska legitimiteten finns. Det är inte lätt att bryta en sådan cirkel.

Alternativet till den EU-ordning vi har, bara för att påminna om saken, skulle vara att slopa de gemensamma institutionerna, rulla tillbaka samordningen, låta de regeringar som vill stänga in sig med sina idéer göra det i fred, och låta de regeringar som vill samarbeta med andra gör det på det gamla sättet: bakom låsta dörrar och utan att medborgarna har en aning om vad som pågår förrän besluten fattats. Ingen bra idé, om du frågar mig.

Så hur ska unionen mitt i alla panikartade budgetsaneringar minska det underskott som på sikt kan visa sig allra allvarligast, det demokratiska?

Kanske är det under överskådlig tid orealistiskt att tänka sig ett alleuropeiskt val till EU-kommissionen eller till en riktig, gemensam lagstiftande kongress med över- och underhus. Men med den snabba integration eurokrisen av allt att döma tvingar fram måste något göras för att krympa gapet mellan beslut och berörda. En tanke som väckts av bland andra Charles Grant på  tankesmedjan Centre for European Reform i London kan fungera som utgångspunkt för en god övergångslösning. Den går ut på att stärka de nationella parlamentens roll i EU-systemet.

Enligt Lissabonfördraget har redan riksdagen och de andra parlamenten vissa möjligheter att stoppa förslag från kommissionen. Men att öka deras inflytande ordentligt kan vara en demokratiskt framgångsrik modell.

Man skulle rent av kunna tänka sig att EU-parlamentet inte längre valdes separat, utan att det var de nationellt valda parlamentarikerna som satt där också, på rullande schema. Det vore faktiskt i princip att gå tillbaka till Europaparlamentets ursprung, före 1979. Skillnaden vore att den här gången skulle det fattas riktiga beslut med riktiga konsekvenser.

Samtidigt ska man inte glömma att folkviljan faktiskt har haft påverkan på processen kring eurokrisen via de nationella företrädarna. De franska och grekiska väljarna har under våren fått lufta sitt missnöje med åtstramningsfokuset. Nog har det gjort sitt till för att förskjuta tonvikten i politiken.