Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 04:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2012/06/28/kollapsen-som-naturlag/

Framstegsbloggen

Kollapsen som naturlag

Rätta artikel

Foto: Maja Hitij/AP

Här snyts inga beslut ur näsan.

”Roligt och kompromisslöst om Sverige efter apokalypsen”, lyder rubriken. Det handlar om ett dataspel, men det kunde varit en film, en bok eller en kulturessä. I denna den hittills bästa av världar är undergången närmare än någonsin. Idén är så populär och okontroversiell i vårt samhälle i dag att den kan beskrivas som ”rolig” i en recension.

De finns de som har raka besked om vad som måste göras i dag för att undvika ragnarök i morgon. Inför FN:s miljömöte i Rio i förra veckan sade Världsnaturfondens naturvårdschef Lasse Gustavsson till DN: ”Får vi inget bättre än den text som ligger på bordet nu kommer vi i framtiden bara att få mer fattigdom, mer konflikter, mer miljöförstöring.”

Föga förvånande blev mötets sluttext inte särskilt mycket vassare än i utkastet. Då vet vi vad som väntar oss, enligt Gustavsson. Efter några decennier med minskande fattigdom, färre konflikter och mindre miljöförstöring i stora delar av världen så vänder det alltså nu, efter ett halvljummet FN-möte i juni 2012. Varför säger opinionsbildare sådana oansvariga saker?

EU-ledarna har nu åter stängt in sig för ett par dagar av ”ödestoppmöte”, som ingen tror ska lösa eurokrisen. Själv är jag intill utmattning trött på hela frågan, samtidigt som jag följer den med närmast patologiskt intresse. Det sliter. Men jag vill ju veta hur det går.

Sannolikt får jag vänta länge. Kanske inte lika länge som i klimatfrågan, där de slutliga svaren på hur mycket vår extra koldioxid värmer atmosfären lär dröja minst ett decennium till, men det blir i alla fall inte på den här sidan industrisemestern.

Alla vet vid det här laget att eurokrisen innehåller en serie makroekonomiska risker som tekniskt kan leda till allt från några kollapsade banker till grekisk statsbankrutt och hela valutaunionens sista suck. Utgår man från den samlade massan av analyser från senvåren 2010 och framåt borde allt detta redan vara historia. Men det är det inte, varför man misstänker att det är något med den samlade massan av analyser som inte hållit streck.

Eurozonen som helhet har ingen alarmerande offentlig skuldsättningsnivå och har inte haft negativ tillväxt sedan det stora Lehmann Brothers-året 2009, då strängt taget alla rika länder krympte. Däremot har flera hjul i valutamaskineriet slitna kuggar. Ska de frikopplas eller renoveras?

Det som långsamt (men med Brysselmått mätt vansinnigt snabbt) pågår är en gigantisk och utdragen vilje- och övertygelseoperation i den europeiska integrationsprocessen. Den centralaste frågan i hela krisen är inte om spanska banker just nu ska få stöd direkt från räddningsfonden eller via Madrid, utan hur medborgare och beslutsfattare tror att EU:s ekonomiska samarbete bäst fungerar i en värld av ömsesidiga beroenden. Det är inget som snyts ur näsan.

Finns det incitament för att allt ska gå åt helvete? Hur många skulle vinna på det? Att en enskild aktör kortsiktigt kan vinna på begränsade marknadskollapser är givet. Men om alla dras med? Har dessa frågor alls någon betydelse för utgången?

Det påpekas ibland att ett globalt ekonomiskt sammanbrott faktiskt har inträffat tidigare, nämligen 1930-talsdepressionen. Sant, men i förhållande till 1930-talet är världen i grunden förändrad i två avseenden: Det finns betydligt större ekonomiska resurser att ta till, och – framför allt – alla hänger samman i oöverskådliga nätverk.

De formaliserade mötesplatser där makthavare ska kunna samordna beslut är otaliga. Företag törstande efter spelregler följer minsta steg och marknaden reagerar på timbasis. Medborgarna har oändligt mycket större kunskaper och till skillnad från vad de flesta tror större inflytande än någonsin i världshistorien: över produktion (mer ekologiskt; musik över nätet i stället för på skiva), över politik (världen på halster inför ett grekiskt parlamentsval), över kultur (artister som slår igenom vi sociala medier).

Tendensen är mot ökad gränslöshet, och jag tror att det är den som ligger bakom den allt mer spridda föreställningen om att avgrunden inte är långt borta. Större genomskinlighet betyder ju relativt mindre makt för ombud och relativt större ansvar för var och en. Det man vet något om kan man göra något åt. Att slippa ansvar är också ett slags trygghet. Global integration har varit en dröm, men när den väl börjar skönjas kan den skrämma.

Länder kan inte längre hitta alldeles egna ekonomiska lösningar. Regimer får allt svårare att ostraffat plåga sina folk. Bedragare kan lura till sig miljoner över nätet på några dagar men har snart inte kvar något hörn av världen att gömma sig i. Inkompetenta män som inte klarar att underordna sig kompetenta kvinnor marginaliseras. Pensionspengar man plötsligt själv måste ta ansvar för kan med en knapptryckning fördubblas eller halveras. Ingen kommer undan.

Majoriteten av oss förstår sannolikt vilka underbara löften gränslösheten också inrymmer om vi fattar kloka beslut. Till exempel om att ta gemensamt ansvar för en gemensam ekonomi. Kanske är det motsägelsefullt nog den där undergångsoron som kommer att rädda oss, när vi väl lyft oss över den.

Men, som sagt, det lär inte vara klappat och klart till vare sig sillen, grillen eller kräftorna. Trevlig semester.