Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-25 11:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2012/11/17/tva-kriser-tva-new-york/

Framstegsbloggen

Två kriser, två New York

Foto: John Minchillo New York i kris 2012: Guvernör Andrew Cuomo hos frivilliga i Queens.

Ännu två veckor efter superstormen ”Sandy” bodde tusentals drabbade kvar i tillfälliga tältläger vid New Jerseys kust, och i New York hade inte alla fått tillbaka strömmen. Ovädret mörklade hela södra Manhattan i flera dagar. Stadsbor som utsända journalister mötte talade om en krigszon. Folk vallfärdade norrut för att kunna ladda sina telefoner och skicka mejl, berättar TT. Men de vittnade också om omtanke: de man mötte frågade om man behövde mat eller hjälp.

Man får förmoda att ”krigszon” syftar på den kuslighet som uppstår när kvarter som normalt myllrar av liv plötsligt ligger öde, för med krigets våldsamheter tycks det ha funnits få likheter. Brottsligheten gick ner dramatiskt de där dagarna i slutet av oktober och början av november. Det har inte rönt särskilt stora rubriker.

På en vecka gick antalet mord ned med 86 procent, våldtäkter med 41 procent, rån med 21 procent och överfall med 19 procent, enligt polisens statistik. Inbrotten ökade en aning, med 6 procent, men överlag sjönk all brottslighet med 27 procent.

Detta står i skarp kontrast mot det stora strömavbrottet i New York 1977, en händelse som skulle kunna symbolisera megastadens sociala och ekonomiska botten.

New York City var en genuint farlig stad i slutet av 1970-talet. Jag var där med min far, och vi tillhölls å det strängaste att inte ha värdesaker som kameror med oss när vi gick ut från hotellet, åtminstone inte synligt. Vi rekommenderades att hålla oss inne efter mörkrets inbrott. Att jogga i Central Park betraktades som rubbat: den enorma gröna lungan var på 1960- och 1970-talen inne i en period av starkt förfall och var ökänd för våldsbrott.

På kvällen den 13 juli 1977, under en fuktig värmebölja, slog blixten ut flera vitala kraftledningar, och klockan 21.36 dog all el i New Yorks samtliga fem stadsdelar. På Jerseysidan glimrade ljusen, men på andra siden Hudsonfloden var det becksvart. Det var mitt under en svår ekonomisk kris. Arbetslösheten växte, och brottsligheten hade galopperat sedan ett decennium. Dessutom var detta ”The summer of Sam”, sommaren då en massmördare spred skräck i New York. När strömmen försvann följde två dygn av omfattande plundring och vandalisering.

Längs Broadway förstördes 35 kvarter och 134 butiker plundrades. I Crown Heights plundrades 75 butiker. När det apokalyptiska eländet så småningom kunde summeras hade 550 polismän skadats och 4.500 plundrande och mordbrännande busar gripits. Det var med sådana undergångsbilder på näthinnan man senare kunde göra filmer som ”Flykten från New York”.

Det finns förstås skillnader mellan blackouten 1977 och stormen 2012, som att översvämningarna efter ”Sandy” gjorde det svårt att ta sig ut på många håll (fast det var nog inte svårare än att den som verkligen var ute efter att plundra och bränna hade kunnat göra det). Men de diametralt skilda kriminella effekterna visar framför allt vilken dramatisk skinnömsning ”The Big Apple” har genomgått sedan det onda 70-talet.

New York började komma ur sin svacka under 1980-talet, men våldsbrottsligheten ändå låg kvar på samma höga nivå ett decennium till. Från ungefär 1990 inleddes en spektakulär nedgång i mordfrekvensen. Samma tendens har noterats i hela USA, men det är i New York nedgången varit tydligast. Mordfrekvensen i hela landet är i dag hälften så hög som 1990.  I New York City begås numera en fjärdedel så många mord som för tjugo år sedan.

Tidningen Time har gjort en häpnadsväckande iakttagelse: Hade det dödliga våldet legat kvar på 1990 års nivå hade 170.000 fler fått sätta livet till under åren sedan dess, vilket är fler amerikaner än de som dog under första världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Irakkriget tillsammans.

Det finns ingen bristförklaringar som brukar föras fram – fler i fängelse, nolltolerans, crackvågens slut, färre blyförgiftade ungdomar (!) – men minskningen fortsätter ändå att förbrylla kriminologer. Sannolikt finns en rad sociala orsaker, men det är inte klarlagt vilka.

En del bedömare kopplar brottsfrekvensen till vapentillgången. Men även en starkt vapenvänlig stad som Houston har sett ett brant fall i antalet mord. Andra kopplar den till ekonomiska förhållanden: god ekonomi – färre brott, dålig ekonomi – fler brott. Men under finanskrisen 2008-2009 och den efterföljande lågkonjunkturen har brottsnivåerna inte bara legat kvar på den nya lägre nivån, utan de har rent av sjunkit något till.