Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 05:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2012/12/30/euron-trotsar-mobbarna/

Framstegsbloggen

Euron trotsar mobbarna

Rätta artikel

Foto: Kirsty Wigglesworth Britterna hör till de ivrigaste euromobbarna

Vid den här tiden förra året dristade jag mig till att spå 2012. Med en snäll tolkning kanske man kan säga att jag fick hälften rätt.

Att Obama skulle bli omvald som USA:s president krävde kanske ingen analysförmåga på Nobelprisnivå, och jag hade för övrigt fel i de politiska detaljera. Men att den amerikanska ekonomin hade inneboende kraft nog att pressa fram fortsatt tillväxt och skapa nya jobb var inte självklart för ett år sedan.

Jag hade fel om al-Assads fall. Den motbjudande syriska diktaturens beslutsamhet att plåga sina medborgare är lika monstruös nu som då. Samtidigt är krigets slut fortfarande en tidsfråga mer än något annat. Nu börjar även Ryssland antyda att oppositionen kan segra och för samtal om Syrien med amerikanerna. Om inte al-Assad är borta om ännu ett år har det hänt något nytt och mycket allvarligt, som inte syns i dag.

Det som överraskat flest 2012 är kanske ändå att euron lever, och att hon har Grekland kvar hos sig. Uttrycket ”muddling through” har visat sig vara en god beskrivning av unionens väg genom kriser. Det stöts och blöts, och sedan, med kniven på strupen, kommer de nödvändiga besluten. Undergångsprofeterna har underskattat den politiska viljan att rädda euron.

Vi kan komma att minnas 2012 som året då den gemensamma valutan fick näsan över vattenytan. Eftersom halva problemet är bristen på förtroende innebär detta att det finns hopp om självförstärkande positiva effekter: Med ökat förtroende för att det finns en beslutsamhet att sanera finanser och gemensamt rädda krisländer sjunker räntorna, vilket ger större budgetmarginaler och mer utrymme för reformer.

Inget av allt detta förringar på något sätt alla de brister och felaktiga beslut som ledde till eurokrisen från början. Det visar bara att problem kan överbryggas så länge människor är vid liv och kan tänka.

Byråkratin EU är bland det lättaste som finns att hacka på. I år har inte bara eurokrisen erbjudit rikliga möjligheter till mobbning, utan i oktober gavs nya chanser när Nobels fredspris tillkännagavs.

Det ser naturligtvis sämre ut med tre gubbar på podiet än, säg, en hotad dissident – eller en pakistansk flicka som skjutits av talibaner för sin kamp för flickors skolgång. Men det som ser bra ut behöver sannerligen inte ha betytt mer för freden. Ibland blir EU-kritiken riktigt skruvad, som när Stefan Jonsson och Peo Hansen för att misskreditera fredspristagaren på fullt allvar fick det att se ut som om bevarandet av kolonierna i Afrika var en huvudsak för unionens grundare.

De flesta har inga invändningar mot att FN fick fredspriset 2001, trots att FN-beslut legat bakom flera krig. EU har aldrig startat ett enda krig men klandras ofta för att det inte lyckas stoppa krig på annat håll. I hackandet på EU är det mycket vanligt att man blandar ihop deltagarna med själva institutionen. Man ger organisationen skulden för att medlemmarna vägrar följa dess regler eller vill spela solo.

Det är detsamma som att klandra FN för att Libyens förra diktator Khadaffi stal agendan i generalförsamlingen eller att Ryssland blockerar säkerhetsrådet. Just den kritiken är vanlig i USA. Men inte här. Här är FN heligt och EU en slagpåse, fri för alla att banka skiten ur.

Antagligen spelar det ingen roll vad EU-maskineriet åstadkommer – fred, renare miljö eller välstånd – det kommer aldrig att bli älskat. Det är väl okej. Det är en beslutsnivå. Man älskar inte riksdagen eller landstinget heller. Men den som hatar denna europeiska beslutsapparat måste verkligen presentera en trovärdig alternativ ordning för den här kontinenten.

Och 2013? Nej, jag mäktar inte med en prognos denna gång. Jo, kanske en sak: Om Rysslands ändrade hållning gentemot Syrien är tecken på en ny attityd från Kreml vet jag inte, men förutsägelsen att Putin skulle få det lite motigare i opinionen har i princip visat sig stämma. Om han haft en smekmånad hos ryssarna är den över nu. Vågar man hoppas på en rysk vår?