Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-05 03:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2013/02/08/stokig-vag-mot-amazonia/

Framstegsbloggen

Stökig väg mot Amazonia?

Foto: Diether Endlicher
Kvinnliga soldater i Tyskland.

Näthatet har fått ny och välbehövlig aktualitet genom ”Upprag granskning” i veckan. De lägsta angreppen och hoten, de som tar sig sexualiserade uttryck och berör utseende, behöver mycket få män stå ut med. Det är män som hatar.

Att jämställdheten ökar i samhället är en underbar vinst för alla människor, och männen i Sverige har aldrig haft bättre liv än i dag. Så varför detta jäsande näthat? Är det en backlash vi ser? Knappast. Men det finns saker att ta itu med på vår lite vingliga färd mot ett samhälle där antalet X-kromosomer inte tillmäts någon betydelse för annat än reproduktionen.

Mitt i den sorgsenhet och uppgivenhet som väcks av tanken på hur svårt det är ett veta ens i vilken ände man ska börja för att komma till rätta med eländet bör man hålla isär vissa saker.

För det första är några av avsändarna till hatattackerna knappast friska. Sådana individer har alltid funnits, vi får rimligen räkna med att de kommer att finnas, och de kan därför något lättare avfärdas.

För det andra finns inget rakt samband mellan ett ökat antal synliga uttryck för kvinnohat och en tilltagande misogyni i samhället. I dag finns ett stort antal kanaler för den här typen av anonyma verbala spyor som inte funnits tidigare. Isbergets bas börjar så att säga skönjas.

Med detta sagt återstår en gnagande osäkerhet om ändå inte det där isberget av hat har vuxit. Jag är inte övertygad, men låt säga att så är fallet. Det rör sig då snarast om hatiska uttryck för en missriktad bitterhet från en grupp män som inte lyckats hantera omvandlingen från en ”lättbegriplig” värld med stängda spjäll mellan könsrollerna. Om man kopplar näthatsfenomenet till kvinnors intåg i arbetsliv och maktsfärer kan man nämligen se ett mönster som skulle kunna förebåda dystra tider. (Men kom ihåg att alla mörka scenarier bygger på att inget görs och människor inte ändrar sig. Det är därför de så sällan blir verklighet.)

Under hundratals år har männen i det här landet suttit på makten och resurserna. Sedan ett antal decennier rör vi oss mot jämställdhet. Hur framgångsrikt vi rört oss tvistas det ständigt om, men i diagrammen sker trots allt en förskjutning till kvinnornas fördel på en rad områden. När det gäller utbildning är den så markant att den inte går att bortse ifrån längre.

Flickor är i dag tydligt bättre än pojkar i skolan. Det genomsnittliga meritvärdet för flickors slutbetyg i nian är 222 och för pojkars 199. Klart fler unga vuxna kvinnor än unga vuxna män har i dag högskoleutbildning. Nästan två tredjedelar av de intagna till högskolan 2011 var kvinnor, och på centrala utbildningar som juridik, förvaltning och journalistik utgör de mellan 60 och 70 procent av studenterna.

Allt detta samtidigt som det snart är slut på jobb där utbildning inte behövs.

Siffrorna oroar statsvetarprofessorn Bo Rothstein. I en nyutkommen antologi om framtidsutmaningar i Sverige skriver han att de män som nu halkar bakåt i utbildningsväsendet i själva verket blir tredubbelt ratade.

Förutom det uppenbara att män får svårare att hitta arbete i takt med sjunkande relativ utbildningsnivå riskerar de allt fler män som har lägre utbildning än kvinnor (och i förlängningen mindre välbetalda jobb) att få svårare att hitta en partner, menar Rothstein. Fler män riskerar då att inte få leva med barn, vilket är en av de mest civiliserande erfarenheterna man kan ha. Som om inte detta vore nog har outbildade dessutom betydligt svårare att hävda sig i organisationer och andra sociala nätverk.

Men man kan se jämställdhetsutvecklingen på fler sätt. I rapporten ”Amazonia” från Institutet för framtidsstudier ser Arne Jernelöv inte bara de uppenbara omvälvningarna i skolvärlden utan en megatrend där kvinnors positioner stärks också när det gäller makt och pengar. Trenden är långsam men obeveklig som urbaniseringen, menar Jernelöv, och därför är det få som riktigt ser den (vissa ser den men vill inte tala om den av oro för att viljan till politiska beslut då ska minska).

Jernelöv vågar dra trenden så långt att han föreställer sig ett samhälle där maktbalansen i samhället faktiskt är omkastad. Och han tror att ett samhälle där kvinnorna styr är ett bättre samhälle än dagens, både för män och för kvinnor.

Om Rothsteins farhågor är riktiga kanske det kvinnohat vi i dag ser på nätet är ett ont förebud om en stökig framtid med en växande grupp trippelratade män. Om, å andra sidan, våra attityder förändras (så att kärlek styr partnerval och meriter ger positioner) och kloka åtgärder vidtas (så att pojkar klarar skolan bättre), kan det vi ser lika gärna vara smutsiga rester av en patriarkal ordning som ingen vill ha tillbaka.