Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Det hade varit hundra gånger fler

Foto: AP

Efter ”Haiyan”.

Dödstal efter naturkatastrofer är alltid notoriskt opålitliga. Det vore ändå cyniskt att börja ifrågasätta siffrorna mitt under pågående kaos. Man bör nog låta en mänsklig katastrof få vara sig själv nog till dess man börja urskilja orsaker, omfattning och efterspel.

Därför tappade jag hakan när jag hörde att Filippinernas delegat på klimatmötet i Warszawa hade utnyttjat sitt lands alldeles färska tyfoninferno för att driva sitt krav på kraftiga utsläppsminskningar. ”We can stop this madness”, sade han i ett djupt känsloladdat anförande på tredje dagen efter ”Haiyans” våldsamma framfart.

Det finns två möjligheter här, och tyvärr är ingen smickrande för Naderev Saño, hur tragiskt berörd och personligen drabbad han än må ha varit av tyfonen:

Antingen var han så illa inläst på den vetenskapliga grunden att han faktiskt trodde att de tropiska cykloner som varje år piskar den filippinska övärlden kan hindras, eller ens dämpas, genom beslut om mindre utsläpp av växthusgaser (han kommer då att bli hjärtskärande besviken den dag de globala koldioxidutsläppen blivit noll komma noll men ovädrens frekvens och styrka ändå är oförändrade, vilket i princip är slutsatsen från den vetenskapliga grenen av den organisation han adresserade). Eller så visste han att det var en skarvning och spelade helt krasst på publikens känslor.

Två veckor efter ”Haiyan” tyder det mesta på att de dödssiffror som kom i svang de första dagarna var för högt satta. En tidig officiell siffra om 10.000 ansågs i flera medier vara optimistisk. Nu ser det ut som om antalet döda snarare kan hamna under 5.000.

Varje dödsfall i en storm är förvisso en tragedi, men ”Haiyan” var en av de kraftigaste tropiska cykloner som någonsin uppmätts, kanske den allra starkaste. Vindstyrkan var obegripliga 87 meter per sekund när den drog in över ön Samar.

Tittar man på klipp som visar stormens ursinne är det svårt att förstå att någon kunde överleva över huvud taget. Förklaringen är moderniteten. Bara den nya kommunikationsteknik som så oändligt mycket effektivare än förr kan varna, informera och organisera evakueringar räddar enorma mängder liv.

Uppemot 800.000 av de mest utsatta fördes i säkerhet, och antalet som berörts av ovädret räknas i miljoner. Hade en supertyfon av det här slaget dundrat in över Filippinerna för 40 år sedan kunde utan tvekan hundratusentals ha dött.

Det var också vad som hände när en av de dödligaste naturkatastrofer världen känner inträffade i Bangladesh i april 1970. En cyklon med betydlig svagare vindstyrkor än i ”Haiyan” drog in över det sydasiatiska monsunlandet med omfattande översvämningar som följd. Mellan 300.000 och en halv miljon människor omkom, ingen vet säkert. De flesta visste inte ens att monsunen var på väg.

Drygt tjugo år senare plågades Bangladesh av nästa monstertyfon. Då dog 140.000. Och för sex år sedan kom den senaste i raden, ”Sidr”, lika stark som de tidigare. Knappt 4.000 dog, alltså samma storleksordning som tycks bli facit efter ”Haiyan”.

Skillnaden mellan då och nu är bättre hus, fler vallar, mer utbildning och teknik för information som utan stora investeringar kan nå strängt taget varje individ på den här planeten. Så sent som i oktober i år uppvisade Indien en ännu mer framgångsrik skyddsstrategi när landets ostkust träffades av den kraftigaste stormen på 14 år: en halv miljon evakuerades, 25 dog.

Detta kan man också ha i åtanke när man reflekterar över vad delegaten Saño menade med sitt ”We can stop this madness”. Moderniteten är det enda i det här sammanhanget som mänskligheten möjligen skulle kunna stoppa om den ansträngde sig. Gud förbjude.