Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-20 01:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2014/02/14/om-oknarnas-forgroning/

Framstegsbloggen

Om öknarnas förgröning

Förändring av mängden växtlighet i torra områden 1981–2007. Färg åt rött innebär minskning, färg åt grönt innebär ökning. Källa: Lunds universitet/Ulf Helldén

Min naturkunskapslärare Vollmar var ett original med en hårkvast som en nyvaken Beethoven. Läroböcker hade han aldrig haft något till övers för. I stället drog han upp klassuppsättningar med spritdoftande  stenciler av artiklar ur amerikanska forskningstidskrifter.

Han drev några få frågor med entusiasm – eller in absurdum, beroende på hur intresserad man var själv. Som “fuktkurvan” (hur mycket vattenånga ryms i olika varm luft?). Den fråga han brann mest för var ökenspridningen. “Det här kommer att bli den stora ödesfrågan” förklarade Vollmar med ivrigt viftande pekfinger för oss gymnasister. “Alla politiker kommer att bli tvungna att ägna sig åt det här problemet.” Vi fick titta på ödesmättade bilder av vindpinade stäppområden i Sahel, där kala träd tycktes utkämpa en ojämn dödskamp mot sanddynerna. Det var i skarven mellan sjuttio- och åttiotal.

Några år tidigare hade FN:s första miljökonferens arrangerats i Stockholm, och i den vevan hade begreppet ökenspridning börjat få fäste. Man hade nämligen en tid oroats över vad som tycktes vara en sakta men säkert framryckande ökenrand, framför allt kring Sahara.

Ungefär samtidigt som en klass fjuniga förstaringare bibringades ekologiska domedagsvisioner på Katedralskolan i Växjö inledde naturgeografiforskaren Ulf Helldén i Lund tillsamans med några doktorander ett långsiktigt projekt för att mäta hur fort öknen spred sig. De tyckte det var spännande att kunna använda sig av den nya tekniken med satellitdtata.

Efter hand stod det klart att det de fann inte riktigt motsvarade vad alla hade väntat sig.

– Vi kunde inte se någon ökenutbredning. Vi trodde knappt våra egna ögon. Vi fick mäta om igen och igen, säger Ulf Helldén när jag intervjuar honom.

Helldén och hans grupp åkte fram och tillbaka till olika afrikanska länder mellan 1975 och mitten av 2000-talet.

– Det var ett faktum att skördarna hade gått ned. Man hade svält i många länder. Den gängse slutsatsen var att det var människan som var boven, att det låg överexploatering bakom. Men vi kom fram till att den största boven var en enorm, långvarig torka. Man kan kalla det en klimatförändring, om man vill, eftersom den pågick i ungefär 30 år. Men den tog slut, och efter hand har det regnat mer än normalt.

I dag kan man se att kulmen på den långa perioden av torka inträffade ungefär 1982. Sedan dess har det både enligt satellitdata och mätningar i fält blivit allt grönare. Läget har gått från extremt torrt via normalläge till att det efter ungefär 2000 regnat mer än normalt. På Helldéns bilder från förr och nu syns en tydlig förgröning i ökennära områden i Asien, Afrika och Sydamerika.

– Vi var nog den första akademiska gruppen som började studera ökenspridningen på forskarnivå. När vi kom med de första rapporterna blev det taggarna utåt, berättar Ulf Helldén.

Att det börjat regna mer är förvisso inte den enda förklaringen till förgröningen. Aktiva åtgärder för att minska sårbarheten för torka, som bevattning och planteringar av olika slag, har bidragit, liksom det faktum att allt fler fattiga bönder flyttar in till städer, vilket minskar trycket på marken. Den ökade koldioxidhalten i atmosfären, som gynnar växtlighet, kan också ha bidragit.

Tjugo år efter Stockholmskonferensen hölls det ett ännu större miljömöte i Rio. Ett av resultaten var upprättandet av en konvention om kamp mot ökenspridning – med vidhängande organ, UNCCD.

FN-organet finns fortfarande kvar. Förkortningen härrör från ökenspridningskonventionen. Men läser man dokument och frågar inblandade står det klart att dess arbete i dag inte handlar om att försöka stoppa öknar från att breda ut sig. I UNCCD:s mandat definieras ”ökenspridning” som markförstöring i torra och halvtorra områden, orsakad av mänskliga och klimatologiska faktorer, som hårt betande av tamdjur och fluktuationer i nederbörd.

”För allmänheten är termen ’ökenspridning’ missvisande, inte minst på grund av termens historiska koppling till framträngandet av öknar i deras marginaler”, skriver Wagaki Wischnewski på UNCCD i ett mejlsvar. Svenska UD:s företrädare i organet, Anders Arvidsson, svarar något liknande i en annan mejlkonversation: ”UD delar uppfattningen att konventionens namn kan uppfattas som missvisande, men samtidigt brukar UNCCD i konkreta dokument och program ofta använda sig även av det bredare begreppet landdegradering.” Hur omfattande den faktiska ökenspridningen är är en fråga UD-tjänstemännen ”överlämnar åt forskarsamhället att bedöma”, skriver Arvidsson också.

Nationalencyklopedin definierar ökenspridning på följande sätt:

Ökenspridning på grund av klimatförändring har skett upprepade gånger under jordens utveckling och är naturligtvis möjlig också i dag. Omfattningen av den direkt klimatrelaterade ökenspridningen är dock svår att fastställa eftersom andelen av mänsklig påverkan på miljön och ekosystemen inom jordens torrområden är omfattande och svår att verifiera. I de fall där mänsklig aktivitet ligger bakom eller utgör en väsentlig del i utarmningen av ett ekosystem och produktion av biomassa bör i första hand termen markförstöring användas.

– Bevisligen drabbas ökennära områden tidvis svårt av jorderosion på grund av torka eller andra klimathändelser, konstaterar Ulf Helldén.

– Torrzoner kring öknarna är mer eller mindre torra under perioder. När man tänker sig ökenspridning vill man se sanddyner rulla fram. Men det är inte så. De flesta ekosystem tål att ligga torra i tio tjugo år. Erosion bygger på att det finns vatten. Det finns det ju inte. Det blåser, men det är ingen matjord som blåser bort.

Myten om den tilltagande ökenspridningen är enveten. På motsvarande sätt är förgröningstendensen mycket sparsamt uppmärksammad, både i Sverige och andra länder.

Men forskningen, FN:s egna beskrivningar och uppslagsverken är samstämmiga: Ökenspridning är inte ett problem. Markförstöring är ett problem. Det är nog så allvarligt och värt att bekämpa. Men nytt är det knappast.

 

P.S. Se klipp från Gobiöknen, där Ulf Helldén kartlagt läget som del i det EU-initierade mätprojektet DeSurvey.