Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-17 12:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2014/03/01/krig-gardagens-alternativ/

Framstegsbloggen

Krig – gårdagens alternativ

Källa/grafik: Prio/UCDP Antal direkta dödsoffer i strid.

Skräckscenariot vid Svarta havet i dessa dagar är naturligtvis ett inbördeskrig. Vi är nog många som ber en stilla bön till högre makter om att civilisationsprocessen nått så långt i Europa att vi kan besparas ett sådant lidande. Oron är inte underlig. Skulle den ukrainsk-ryska spänningen leda till ett utdraget krig som slutar i mindre frihet för ukrainarna vore det ett monstruöst bakslag för den världsordning som vuxit fram.

Jag har sagt och skrivit att jag tror att krig som vi känner dem kommer att försvinna. Jag har naturligtvis inte spått något datum för denna fredsepoks inträde, men eftersom riktningen länge varit tämligen tydlig, särskilt när det gäller antalet dödsoffer (för den som fortfarande inte vet detta, se exempelvis HSR, UCDP, Sipri och Pinker), ser jag ett sådant slutmål som rimligt.

Det vore ganska poänglöst att anta att det visserligen kommer att bli lite mindre krig, men att vi alltid får leva med att de finns. Vad är det då som säger att de inte kan tillta igen när som helst? Antingen tror man att människan kan komma förbi det stadium i konflikthantering då organiserade grupper beväpnas för att ge sig ut och systematiskt och i stor skala döda andra organiserade grupper, eller så tror man det inte.

De flesta som konsumerar medier skulle sannolikt säga att det går riktigt, riktigt dåligt för den där fredsprognosen. Jag gissar att många rent av skulle kalla den ett hån.

Först som sist: Någon rät linje har det aldrig varit fråga om. De senaste tre fyra åren tycks mycket riktigt krigen, eller åtminstone väpnade konflikter i vidare bemärkelse, ha återtagit mark. Det har varit oroligt och blodigt på många håll. Men det finns grader i helvetet, och konflikterna har bytt karaktär ganska radikalt.

Trots slakten i Syrien och nya blodsutgjutelser i centrala Afrika är dödstalen i väpnade konflikter (militära och civila dödsoffer i strid) inte i närheten av nivåerna på 1970- eller 1980-talen. Inte de värsta åren under 1990-talet heller. Det krig som kommer närmast är utan tvekan det syriska, men det är mycket svårt att slå fast precis hur höga dödssiffrorna där är. Först efteråt kommer vi att få större klarhet.

Krig mellan stater, som förr var norm, har blivit mycket sällsynta. Allt mer ovanligt är också det kolonialtida gerillakriget, där en irreguljär nationell armé tar på sig att bekämpa en hatad makthavare. De pågående händelserna i Kiev, Bangkok och Caracas – oavsett vad just dessa kommer att leda till – illustrerar att allt fler av de uppblossande konflikter som får rubriker härrör ur någon form av folkligt uppror. Det betyder att drivkraften inte lika tydligt är en självutnämnd grupps strävan efter makt (rättmätig eller inte) utan snarare upprördhet över maktmissbruk. Det är ingen garanti för att eruptionen får ett gott slut, men sannolikheten för en utdragen väpnad konflikt med stridslinjer torde bli mindre (med Syrien som mest tragiska undantag just nu).

Till upprorskategorin hör förstås de konflikter som emanerat ur den arabiska våren: Tunisien, Egypten, Syrien, Libyen, Jemen, Bahrain. Konflikterna i Afghanistan, Pakistan och nu senast Mali kan väl beskrivas som sekteristiska uppror, där idé är överordnat territorium. Centralafrikanska republiken är farligt nära att bli en failed state, liksom det nu äntligen något lugnare Somalia. Även i dessa båda länder går konfliktlinjen åtminstone på ytan mellan kristna och muslimska grupper. Samma religiösa konfliktyta finns i Nigeria, som dock är för stort för att kollapsa under terrorsekten Boko Harams brutala och upptrappade räder. Världens nyaste land Sydsudan plågas sedan några månader av strider mellan rivaliserande grupper ur det nya styret. Den konflikten hade knappast nått dithän om landet haft politiska, administrativa och ekonomiska strukturer värda namnet.

Vad både Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Mali trots allt är exempel på är att omvärlden, såväl Afrikanska unionen som FN och enskilda europeiska makter, snabbare än förr reagerar, protesterar och där det är praktiskt genomförbart även sänder in trupp. Det hände inte under kalla kriget. I detta nu pågår för övrigt överläggningar på hög internationell nivå om hur den uppflammade ukrainsk-ryska krisen ska hanteras.

Colombia, Turkiet, Filippinerna, Burma, Thailand och några hörn av Indien har i någon form kvar de tidigare så typiska gerillakonflikterna. I de tre förstnämnda länderna är fredslösningar mer eller mindre skönjbara.

Sedan finns Mexikos knarkkrig, vilket skördar fler offer än alla pågående ”vanliga” krig utom det syriska. Konfliktforskarna debatterar hur kriminella uppgörelser i den skalan ska definieras. Utan jämförelser i övrigt börjar den fortsatta konflikten i Irak allt mindre likna ett uppror och allt mer ren terrorism.

Så ser dagsläget ut, och var och en inser att vi har oerhört mycket kvar att göra. Men för att sätta detta i perspektiv: Några av det senaste halvseklets krig som inte längre plågar planeten är de i Angola (1,5 miljoner döda inklusive indirekta offer), Mocambique (minst 500.000), Liberia (150.000), Sierra Leone (200.000), Kongo (2,5 miljoner), Namibia, Algeriet (200.000), Tchad, Nigeria/Biafra (minst 500.000), Eritrea (500.000), mellan Etiopien och Eritrea (125.000), Sri Lanka, Vietnam (minst en miljon), Laos, Kambodja (250.000), Östtimor (100.000), mellan Kina och Indien, mellan Indien och Pakistan (minst 300.000), mellan Iran och Irak (en miljon), Kuwait, Tjetjenien, mellan  Armenien och Azerbajdzjan, mellan Israel och arabvärlden, mellan Israel och Egypten, Guatemala, El Salvador, mellan Honduras och El Salvador, Nicaragua, Cypern och Bosnien (100.000).

Det fanns fler. Därtill kan läggas folkmord som de i kulturrevolutionens Kina (minst 750.000 dödsoffer), Sukarnos Indonesien (300.000) Pol Pots Kambodja (två miljoner) och Rwanda (där det om några veckor är precis 20 år sedan 800.000 människor dödades på någon månad). Och mitt i Västeuropa fanns för några decennier sedan organiserad terrorism och separatistiska inbördeskonflikter.

Den synbara motsägelsen i utvecklingen mot färre krig och radikalt färre döda i strid är att militärutgifterna just nu är större än någon gång sedan andra världskriget och att tillgången till vapen rent allmänt verkar har ökat. Det senare kan på många håll förklaras av att inbördeskrig upphört och militaristiska styren fällts – i sådana händelsers kölvatten följer ofta en period då vapenspridning är svår att kontrollera. Alltså har förstörelsepotentialen ökat samtidigt som viljan att utnyttja den minskat. (Ökningen gäller konventionella vapen, ska sägas; kärnvapnen har minskat kraftigt sedan 1980-talet).

Fler bakslag kommer att komma. Men ju färre människor som upplever krig i sin närhet under sin livstid, desto mindre sannolikt att någon nation eller grupp någonstans kommer att se det som ”naturligt”.

Kanske är det mest rakryggat att ge sig på en kronologisk gissning, trots allt. Jag håller mig för enkelhetens skull till forskningsdefinitionen på krig, det vill säga en väpnad konflikt som skördar mer än 1.000 dödsoffer per kalenderår. I dag pågår cirka sex krig. Om jag får ett genomsnittligt lång liv finns jag i drygt 30 år till. Låt säga att vi anser att krigen upphört när vi inte haft något på fem år. Jag tror att jag kommer att få uppleva det under min livstid.