Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-17 09:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2014/03/22/siffersvindel/

Framstegsbloggen

Siffersvindel

Kunskap är en sak, känsla en annan. Jag har ju lärt mig att vi inte står inför någon ohejdbar befolkningsexplosion, som Georg Borgström och Paul Ehrlich hotade oss med på 1960- och 1970-talen. FN:s hittills pricksäkra demografiska prognosmakare räknar med att vi blir mellan tre och fyra miljarder till, sedan blir vi inte fler. Det totala antalet barn på jorden har redan slutat öka.

Med tanke på att sju miljarder människor mår betydligt bättre än vad hälften så många gjorde för 40 år sedan (mätt i hälsa och pengar) behöver vi rimligen inte vara väldigt oroliga för ytterligare en 50-procentig ökning. Man kan alltid oroa sig för att vi plötsligt slutar lösa uppkomna miljöproblem och att dessa riskerar att tillta när vi blir ännu fler. Många gör det. Men även om man är miljöpessimist: vad är det för mening med att koppla det till folkmängden? Tio eller elva miljarder, det är ju så många vi tycks bli. Det går faktiskt inte att göra mycket åt.

En del menar att vi i princip har Kinas hårda ettbarnspolitik att tacka för att befolkningstillväxten nu bromsar ned, men faktum är att Kinas grannländer föder lika få (1,7 barn per kvinna) eller färre barn utan kommandopolitik. Hongkong (1,1), Taiwan (1,3), Sydkorea (1,3) och Thailand (1,4) har klart lägre fertilitet, medan Vietnam har ungefär samma (1,8) och Burma bara en aning högre (2,0).

Den viktigaste förklaringen är helt enkelt att fattigdomsbekämpning ger mindre familjestorlekar.

Trots att jag vet dessa saker kan jag inte värja mig mot den överväldigande känslan av explosion när jag besöker befolkningsstatistiken på sajten Worldometers. När jag betraktar räkneverket som i sprinterfart tickar fram nyfödda människor får jag efter en stund svindel.

Jag hämtar mig och går vidare till FN:s prognoser för olika länder. Storleksordningen är redan nu väldigt annorlunda än den jag lärde mig i skolan. Efter Kina, Indien och USA spurtar länder som Indonesien, Nigeria, Pakistan och Bangladesh. Men att titta på antagandena 86 år framåt i tiden får en att tappa hakan en gång till: Bland de tolv länder som tros ha över 200 miljoner invånare är sex afrikanska. Afrika är nämligen sist ut med fallande födelsetal. Nigeria beräknas ha nästan en miljard, vilket lägger det i paritet med Kina, som tills dess tros ha minskat med 300 miljoner. Längre ned bland storlekarna kan man hitta andra intressanta saker, som att det år 2100 finns 23 miljoner fler fransmän än tyskar.

Slutligen en detalj för middagskonversationen: Med tanke på den siffersvindel befolkningsökningen orsakar är det inte underligt att det länge cirkulerat en uppgift som säger att de människor som finns på jorden i dag skulle vara en majoritet av alla som någonsin levt. Som snackis är det oemotståndligt. Men när ämnet kommer upp runt bordet får du helt enkelt vara besserwisser av andra graden, som en kollega brukar säga, och avfärda det som en myt. Det är nämligen en kraftig överdrift, konstaterar forskarna och utvecklarna bakom Worldometers. Vi är ungefär sex procent av alla som funnits de senaste 50.000 åren. Nå, det räcker ändå gott för att väcka viss häpnad, om ni frågar mig. Vi talar trots allt om 2.000 generationer.