Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Småskaligt bruk finfint för arter

Foto: TT

En lite pratig ämneskategori för den här bloggen skulle kunna vara ”Arten människa på planeten jorden: en cancersvulst, en välsignelse eller en art bland andra som tenderar att överskatta sitt inflytande?”

Efter DN:s artikel och grafik (i samarbete med stiftelsen Gapminder) om världens befolkningsutveckling fick jag några oroliga mejl från personer som inte uppskattade bristen på varningsflaggor. Inte så få har utgångspunkten att även om folkökningen planar ut om tre och en halv miljard är redan detta mycket illa. En läsare hävdade att det slagits fast att två miljarder är den maximala folkmängd som ger ”balans” på jorden.

Föreställningen att människan är en anomali som mest är till planetär skada lever stark. Var och en är naturligtvis i sin fulla rätt att vilja få bort människan från jorden, men för mig är det uttryck för en sorglig misantropi.

Hur rimlig är egentligen tanken att naturen har en given ”naturlig” balans, ett tillstånd som är det mest optimala för alla andra arter än människan?

Jag fick för en tid sedan ett mycket trevligt och intressant brev från en biologilärare vid namn Rutger Staaf på Lagmansgymnasiet i Vara. Han hade blivit allt mer bekymrad över den dystra syn på människans roll i naturen som hans nya elevkullar hade med sig i bagaget. De kunde inte ge ett enda exempel på något bra människan gjort för miljön. Det var inte bara trist utan även fel, och därför hade Staaf gått in för att berätta hela sanningen på sina lektioner: att människan både omedvetet och (på senare tid) medvetet på många sätt bidragit till att gynna växt- och djurliv.

En av de elever som hört Staaf berätta heter Kajsa Olandersson. Hon skrev förra året ett fenomenalt elevarbete om människans betydelse för den biologiska mångfalden i Sverige. Arbetet fanns bifogat i brevet (och finns länkat till här).

Man kan tycka att det är tunt att referera till ett gymnasiearbete, men Olandersson har inte bara gjort en ambitiös analys, hon har också pepprat rapporten med referenser till experter och vetenskapliga arbeten, som var och en kan kontrollera. En del av det hon skriver känner jag själv till, annat har jag nyfiket tittat vidare på.

Dessutom inleds den med ett förord av Urban Emanuelsson, professor vid Sveriges lantbruksuniversitets centrum för biologisk mångfald. När begreppet biologisk mångfald lanserades på 1980-talet var det något av ett nödrop, skriver Emanuelsson: vi människor höll på att utarma den. I snart sagt alla politiska dokument som skrivits i ämnet sedan dess ”framstår människans aktivitet som den stora destruktiva kraften”, men på senare år har man alltmer kommit att förstå att ”den traditionella markanvändningen har främjat ett rikt växt- och djurliv”.

Det är kort sagt mycket läsvärt, och det är dessutom en glädje att få ta del av skolarbeten på så hög nivå mitt under brinnande skolkrisdebatt. Man kan bara ana hur långt Kajsa Olandersson kommer att nå.

Hennes arbete visar hur artrikedomen genom årtusendena sedan människan blev bofast jordbrukare gynnats av kulturlandskapet. Att så kallade positiva kaskadeffekter uppkommit i naturen när människan brukat den; händelsekedjor där förbättrade förutsättningar för vissa arter bidragit till förbättrade förutsättningar för andra.

De ursprungliga lövskogarna kanske inte var så täta och artrika som de flesta av oss utgår ifrån. Visenter och uroxar betade förmodligen inte upp lika stora ytor som människans tamdjur senare gjorde. Antalet växtarter i södra Skåne tros ha ökat med 50 procent de första 3.000 åren av jordbruk i området. Och under senare tid: mellan 1850-talet och 1970-talet försvann 9 fågelarter från Norden, men samtidigt invandrade 27. Netto plus 18 arter.

Men det framgår också att det är de småskaliga mänskliga ”störningarna” av naturen som är av godo. Slåtterängar och beteshagar är de artrikaste naturtyperna i det svenska landskapet (upp till 40 växtarter per kvadratmeter). Det moderna storskaliga jordbruket, däremot, minskar den biologiska mångfalden.

Faktum är att många arter ”flyr” från det monokulturella jordbrukslandskapet till städerna. Det är fascinerande hur många djurarter som frodas i stadsmiljöer. I Berlin häckar en fjärdedel av Europas fågelarter. Också rävar, tvättbjörnar och vildsvin trivs där. Alla som bor i Storstockholm känner till hur rådjuren frodas i förorterna, och man kan se grävling, räv, orre, tjäder och rovfåglar. Utanför mitt köksfönster i ett småhusområde i Nacka dyker en grupp betande dovhjortar upp med jämna mellanrum.

Olanderssons arbete ger en ögonöppnande insikt i att människan samspelar med andra arter på ett betydligt mindre enkelspårigt sätt än slentrianbilden. Tanken att naturen är som finast och rikast när den inte rörts av människan ”är en myt som kommer från vildmarksromantik och inte från verkligheten”, skriver hon.

Det hon beskriver är det svenska landskapet, inte andra naturområden och inte haven. Det vore oförsvarligt korkat att dra slutsatsen att alla mänskliga aktiviteter överallt leder till ett framgångsrikt samspel med naturen. Självklart är det så att människan på många håll förstör ekosystem. Om skövling av tropisk regnskog finns bara ont att säga (att den sedan inte tycks bli lika långtgående som i värstascenarierna är en annan fråga). De är som bekant magnifikt artrika. Men faktiskt är deras djurtäthet förvånansvärt låg. Den tyska biologen Josef Reichholf har gjort en intressant jämförelse som visar att fågeltätheten – inte antal arter utan antal fåglar – är betydligt lägre i Amazonas än i centraleuropeiska skogar, och allra tätast mellan fåglarna är det i storstäder.

Man gör också klokt i att oroa sig för överfiske och nedskräpning av haven. Icke desto mindre: det finns flera exempel på att även havens arter osentimentalt utnyttjar mänskliga aktiviteter till sin fördel där det är möjligt. Så har Öresundsbron bidragit till att vattnet blivit renare, eftersom bropelarna gett fäste åt enorma musselbankar. Och så har fiskarter utanför USA:s östkust gynnats av att hundratals skrotade tunnelbanevagnar dumpats på botten och blivit till nya rev, bubblande av liv.

Allt är alltså inte vad det synes vara.