Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-31 10:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2014/05/02/den-konstanta-krisen/

Framstegsbloggen

Den konstanta krisen

Storleken på Sveriges ekonomi 1977-2012 plus prognos. Grafik: Boverket.

Det är inte ofta en tv-dokumentär om politik höjer blicken över sakfrågetjafset och ställer de övergripande frågorna om vad hela poängen är och vartåt allt syftar, men det var precis vad Dokument inifrån i SVT gjorde i förra veckan.

Tack vare de principiella frågor som ställdes blottlades det deppiga faktum att problemformuleringsprivilegium i princip är detsamma som svartmålning. Det är som om vi hamnat i en permanent kris, oavsett hur mycket som blir bättre.

När det moderna samhället började byggas upp från u-landsnivå för över hundra år sedan målades det förflutna och nutiden i svart, medan framtiden målades i ljusa färger. Det var de politiska ideologiernas era, och visionerna var i centrum. I dag är bygget så stort och så välutrustat att politikerna inte riktigt vet hur nästa rum ska inredas, eller om det möjligen ska slås ut en vägg någonstans eller snickras till ett burspråk. Men den politiska retoriken kräver kraftord. I brist på storslagna visioner kan man då alltid hissa diverse varningsflaggor, och det gör politiker och andra opinionsbildare så gott de kan. Eftersom det skulle framstå som lätt rättshaveristiskt att svartmåla det befintliga välfärdssamhället alltför intensivt förläggs de svarta scenarierna framför allt i framtiden, och ”visionerna”, om man kan tala om några sådana när det gäller välfärden, riktas inte sällan bakåt.

Man vågar liksom inte tro att det ska kunna bli särskilt mycket bättre. Budskapet är att det visserligen (konstigt nog) gått bra ända fram hit, men snart är den välfärdsutveckling vi vant oss vid under efterkrigstiden inte längre är möjlig, eftersom allt färre ska försörja allt fler. Om vi anstränger oss riktigt ordentligt kan vi till nöds rädda den välfärdsstat vi har nu. Berättelsen kryddas med farhågor om allt giftigare konkurrens från låglöneländer, energikris och klimathot.

Medan denna politiska fajt om vem som kan varna trovärdigast för framtiden pågår växer ekonomin, tekniken utvecklas och nya sociala och kulturella mönster förändrar våra beteenden och förväntningar.

I själva verket har befolkningen blivit allt äldre i över hundra år utan att det har hindrat välfärdssamhällets oavlåtliga framväxt. De som är i arbetsför ålder har dragit in pengar till samhället allt effektivare. Att fler blivit pensionärer har inte spelat någon roll. Vad vi nu kan se är däremot slutet på den långa perioden av åldrande befolkning.  Om ungefär 35 år planar kurvan ut.

Med en tämligen modest tillväxt på ett par procent om året – vilket är det genomsnitt vi haft sedan 1970 – kommer Sverige på 30 år att bli dubbelt så rikt som i dag. Full sysselsättning är naturligtvis bra av alla möjliga skäl, inte minst sociala och psykologiska, men en sådan är förmodligen inte nödvändig för att dra in tillräckligt med pengar till välfärdsstaten.

Allt talar för att skatterna kommer att fortsätta att ticka in. Vad politikerna snarare borde tala om, och det var dokumentärens kärna, är vad de vill göra med alla dessa enorma tillkommande resurser. Bör vi jobba mindre, fördela mer, bygga fler hus, bygga ut omsorgen mer, rusta upp armén, sänka skatterna mer eller lägga väldiga belopp på att utveckla fossilfria energikällor för hela världen (vilket sannolikt kommer att göras även utan politiska beslut)? Att betala av hela statsskulden, vilket också ser ut att bli möjligt, har knappast något egenvärde för samhället. Det vore dessutom nationalekonomiskt tvivelaktigt.

Man glömmer snabbt. För bara fyra fem år sedan toppades medierna av tjärsvarta rubriker om det ekonomiska systemets förestående kollaps. Många var skräckslagna, men andra välkomnade krisen. Jag har hört folk uttrycka besvikelse över att inte mer förändrades i ekonomin. För sammanbrottet uteblev ju, precis som andra undergångsscenarier. Vi hade vår egen nationella variant i början av 1990-talet. Analysen att vi skulle få vänja oss vid en lägre levnadsstandard i decennier – ungefär på sydeuropeisk nivå – var inte ovanlig. Men Sveriges BNP är i dag ungefär 60 procent högre än 1994.

Nå, kunskaperna är numera hyggliga om att inte bara vi blivit rikare utan även länderna i syd, och att den extrema fattigdomen i världen faktiskt fallit på riktigt. Men just när vi lärt oss detta seglar ett nytt hot upp på debatthimlen, som lär fylla seminarielokalerna ett bra tag framåt: de tilltagande klyftorna. Att Thomas Pikettys hyllade bok om skenande kapitalansamling ligger etta på Amazons bästsäljarlista bär syn för sägen.

Utan tvekan är alltför stora klyftor mycket dåligt (vilket jag skrivit om bland annat här och här), även om det är kvistigt att slå fast vad som är ”alltför stora”. Frågan är bara vad sannolikheten är för att värstascenariet på just det här området ska inträffa, med tanke på att vi nu uppmärksammat riskerna (och inte bara vänstern), och med tanke på att andra välfärdshot inte förverkligats.

Vem vet: kanske blir klyftkrisen det som till slut orsakar det länge förutspådda sammanbrottet. Min gissning är dock att om vi tittar ned i backen och grubblar i några år till på detta och andra hot kommer vi så småningom att yrvaket titta upp och upptäcka att vårt välstånd visst blivit ännu större samtidigt som ”tredje världen” (vi måste sluta använda det uttrycket) kommit i kapp oss ännu mer, eftersom tillväxten söder om 35:e breddgraden varit ännu större.

För 124 år sedan gick USA om Kina som världens största ekonomi. I veckan kom ny FN-statistik som räknar upp värdet av Kinas och andra tillväxtekonomiers BNP, mätt efter köpkraft. Det får till följd att Kina återtar platsen som världens största ekonomi redan i år, flera år före den tidigare prognosen.

Samtidigt gör afrikanska länder nödvändiga uppdateringar av hur de mäter storleken på sina ekonomier. Nigeria höjde nyligen på detta sätt i ett slag sin BNP med 89 procent. Viktiga nya näringsgrenar som telekom och filmindustrin hade tidigare inte räknats. Kenya är i färd med att göra en liknande uppdatering.

Jag minns hur det fälldes syrliga kommentarer på kultursidorna när FN för några år sedan gjorde om fattigdomsdefinitionen så att fler räknades som extremt fattiga: ”Det var väl det man misstänkte, det har inte blivit bättre”. Slutsatsen var fel redan då, för justeringen innebar att andelen extremt fattiga höjdes även bakåt i tiden: kurvan föll fortfarande men på en högre nivå. Men den har blivit ännu mer fel. Vi kan fortsätta att slå varandra i huvudet med diverse välfärdshot, men världen lyssnar inte. Den blir rikare i alla fall.