Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-06 17:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2014/05/15/en-deprimerande-lang-vandring/

Framstegsbloggen

En deprimerande lång vandring

Terrorsekten Boko Harams kidnappning av över 200 flickor i norra Nigeria väcker avsky.

Foto: Denis Farrell/AP

”Hur tänker han egentligen?”

Att uppträda som en människa är dock mer än att sakligt analysera. Jag är lika benägen som vem som helst att ridas av oro. Jag ska berätta hur jag tänker när tvivlen ansätter mig. Jag ska skriva om bakslagen för jämställdhet och synen på kön och sexuell läggning. De är förmodligen vad som kan göra mig mest modstulen.

Tanken på hur lång väg det är att vandra efter att ännu en gång ha läst om moralkonservativa högerextrema gruppers framgångar i alltför många europeiska länder i Europa kan ge gråa hår. Vem blir inte djupt förtvivlad över den blodsbesudlade terrorsekten Boko Harams förhistoriska kvinnosyn, över att Iraks regering föreslår en lag som tillåter vuxna män att gifta sig med nioåriga flickor, att Uganda kriminaliserar homosexualitet (och så när klubbar igenom dödsstraff för ”brottet”), att än i dag 90 procent av de egyptiska kvinnorna över 15 fortfarande är könsstympade, att Kenya legaliserar månggifte för män eller att beslutsfattare i Ryssland hånar schlagerfinalens Conchita Wurst och vill förbjuda böckerna om Karlsson på taket för att de uppmuntrar till olämpliga relationer mellan vuxna och barn.

Är det något som kan göra mig matt av frustration är det just detta. Vi talar fortfarande efter hundra års emancipation om begränsande könsstrukturer i Sverige, hur astronomiskt lång är då inte vägen i norra Nigeria?

Men med allt detta sagt: när tankarna och studiet av världen får vandra vidare bort från den ena eller andra akuta könskrishärden går det också att se allt det andra som hänt, den pågående underström som trots allt gör att de politiska bakslagen i utvecklingen mot lika rättigheter oavsett kön och sexuell läggning smärtar så mycket:

Kidnappningen av flickorna i Nigeria väcker avsky världen över och regeringen i Abuja pressas att göra mer för att hitta dem, Ugandas gayfientliga lagstiftning får omvärlden att strypa bistånd, människorättsaktivister i Irak är öppet rasande över barnäktenskapslagen, andelen könsstympade bland de yngsta egyptiska kvinnorna faller. Och i schlagerfinalen – denna ofta så storpolitiska tillställning draperad i glittrig yta – buas det när Ryssland får poäng, och en dragshowstjärna med inte bara vansinnigt vacker röst och Centraleuropas snyggaste helskägg utan ett budskap om kärlek och tolerans vinner hela tillställningen, dessutom i stor stil och under jubel.

Man ska inte underskatta vad detta berättar om huvudriktningen för utvecklingen. Vår egen världsdel leder den, men de rättighetsframgångar som rönts här är numera väl kända - inte för alla, men för allt fler överallt.

Inför alla bakslag som förskräcker måste man därför ställa sig frågan: Är en majoritet benägen att avstå från de fri- och rättigheter de uppnått eller vet att de i princip har inom räckhåll? Är de krafter som ligger bakom bakslagen representativa för den stora massan, alternativt: är en tillräckligt stor del av människorna så okunniga om vilka rättigheter de faktiskt kan begära av livet att de motståndslöst skulle låta mörkermän ta över?

Jag vägrar tro något annat än att svaret är nej. Jag tror att man måste se dessa fula försök att krossa människans frihetsbygge som desperat motstånd från de skräckslagna grupper av företrädesvis män som ser sin världsbild hotad. Andemeningen i namnet Boko Haram är ungefär ”västerländsk bildning är synd” (ordagrant betyder ”boko” snarare ”falsk” eller ”bedräglig” på hausa). Det kan knappast bli tydligare.

Icke desto mindre är desperata män farliga män (och, för all del, en och annan kvinna), och jag är rädd att vi kommer att behöva bekämpa obehagliga utbrott från bakåtsträvarna länge än. Vägen är lång, men vi har anträtt den, och frihetsälskarna är fler än gränsnostalgikerna, glöm inte det.