Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-18 08:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2014/06/21/lost-in-transition/

Framstegsbloggen

Lost in transition

Utbildning och emancipation står inte på dagordningen.

Foto: AP Om några dagar är det varit inne på tidigare

Dödstalen är fortfarande avsevärt lägre än för några decennier sedan, även om de har vänt uppåt de senaste åren. Nyligen kom nya siffror om detta från konfliktforskarna i Uppsala. De konstaterar att Syrienkriget står för nära hälften av de direkta stridsrelaterade civila och militära dödsoffren.

Dessutom har de väpnade konflikterna bytt karaktär radikalt. Vi tycks vara på väg mot en värld där krigen som ännu plågar oss är ett slags utvidgad kriminalitet.

Förr i tiden (läs: huvudsakligen före murens fall) fanns det ganska gott om stater som utövade terror mot både sina egna och andra staters medborgare. I dag är de inte lika vanliga. Sådana skurkstater kunde med fördel finna plats för våldsverkare, såväl de patologiska som de mer opportunistiska.

I dag genereras de flesta av de blodiga händelser vi läser om – i Syrien, i Irak, i Pakistan, i Nigeria, i Kenya, i Centralafrikanska republiken, i Mali, ja även i östra Ukraina – av extremistiska grupper med svag eller ingen folklig förankring. Jag är övertygad om att det är hos dessa man återfinner de skjutglada män (och en och annan kvinna) som förr sögs upp av skrupelfria diktatorer.

Det intressanta är att ingen vill veta av de konfliktdrivande grupperna som styresmän; inte folken, inte makthavarna, inte den seriösa oppositionen. Stater som på ett ytligt spelteoretiskt plan brukar betraktas som fiender enas nu om vikten av att kväsa jihadister och fulnationalister. För de står faktiskt inte för något som efterfrågas.

Det är förvisso inte svårt att förstå dem som misströstar om delar av den arabisktalande världen, där det kan se ut som om det enda alternativet till klanvälde med islamistiska inslag är att återgå till strängt auktoritärt styre. Men denna uppgivna tanke bortser från en ny verklighet, nämligen en ekonomisk: Materiella framsteg står i dag i fokus för både folk och makthavare i alla låg- och medelinkomstländer. Det är numera inte svårt att se att sådana är möjliga att uppnå.  Och det finns inget sätt att nå riktigt långt på den vägen utan att inkludera massorna i välståndsutvecklingen. Utan bred köpkraft ingen hållbar tillväxt. Med detta följer utbildning och information – och krav på inflytande över ens egen tillvaro.

Med andra ord: Auktoritärt styre och förstklassig välståndsutveckling lär inte vara långsiktigt möjligt att kombinera. Min gissning är att inte heller Kina kommer att kunna förbli auktoritärt särskilt länge till om inte tanken på ett hägrande välstånd för alla offras. (I praktiken har det kinesiska styrsystemet också modifierats kontinuerligt sedan Dengs dagar.)

Därför tror jag att Richard Swartz har fel när han förringar föreställningen om utveckling och skriver att de allra flesta araber i dag ”förmodligen skulle föredra att leva i världen från före 1914”, eftersom alla är underkastade klanens hierarki och regler.

Därför tror jag också att David Brooks på sikt har fel när han skriver att ”förmoderna rörelser och folk är i full färd med att eliminera etnisk och religiös mångfald i Egypten, Ukraina och längre bort”.

Brooks och andra har dock alldeles rätt när de framhåller att den pluralism vi uppnått i den moderna delen av världen (numera inte bara ”väst”) – själva förutsättningen för välståndsförbättring på individens villkor – aldrig kan tas för given.

Vi kommer förmodligen att länge än få stå ut med självutnämnda förkämpar för något ”rätt”, som i praktiken utgörs av grupper av våldsbesatta män (och en och annan kvinna), kringrända skaror som inte klarar av den pågående upplösningen av gränser; mellan nationer, kulturer, kön, ekonomier, politik. Många av dem kan sannolikt lära sig att leva med oss andra i den riktiga världen. Men många är helt enkelt lost in transition. Det gäller bara att minimera deras skadeverkningar.

När jag vägrade vapen i unga år var ett huvudskäl min pacifistiska övertygelse. Som princip lever den nog kvar i mitt sinne, men den sorts livsförnekande vettvillingar som plågar delar av Mellanöstern och Afrika i dag kan vi dessvärre inte skydda oss från med mindre än vapenmakt.

Precis som vi måste oskadliggöra och låsa in de farligaste ”vanliga” våldsverkarna för att hindra dem från att skada andra behöver vi skydda den växande majoritet som omfamnar modernitet och upplysning mot de extremister som fasar för människans frihet.