Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-22 20:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2014/11/21/diagram-som-karleksbrev/

Framstegsbloggen

Diagram som kärleksbrev

Glädjebudskap från världen därute.

 

Tänk så bra det blev.

Vi skulle ju dränkas i sopor, våra lungor skulle förstenas av industrirök, hundratals miljoner skulle svälta ihjäl när maten tog slut, diktaturer skulle breda ut sig och till slut skulle mänskligheten förinta sig själv i ett fullskaligt kärnvapenkrig. Så såg framtiden ut för en stackars tonåring i skarven mellan 1970- och 1980-tal.

När jag nu förstår att dagens unga är minst lika deprimerade av oro för hur det ska gå för mänskligheten i denna den hittills bästa av världar känner jag mig som en av de odrägliga brittiska klubbsnobbarna i Monty Pythons sketch, de där som skryter för varandra om sin svåra uppväxt: ”Så ni fick bo i en skokartong på motorvägen, säger du? Vi brukade drömma om att få bo i en skokartong”.

Det blev inget avfallskaos. Vi sopsorterar så det slamrar i förortskvällen. Sjöarna går att bada i igen. De oförbrända kolvätena som stack i näsan under rusningstrafik försvann. Livsmedelsproduktionen kunde flerdubblas på strängt taget oförändrad odlingsareal.

Diktatorerna försvann från Latinamerika och ersattes mest av valda sossar. Kineserna har snart avskaffat fattigdomen. Vi klarade att hantera en införselkvot på 90 liter vin utan att supa ihjäl oss. Homosexuella får gifta sig. Hjärtinfarkterna blir allt färre och medellivslängden tycks aldrig sluta stiga. Bussarna niger så att man kan rulla in barnvagnen. Risken för en atomvinter är väl tekniskt sett inte avförd, men muren föll och det står inte längre tusentals stridsspetsar riktade mot varandra i centrala Europa.

Går du omkring och gläds över det där sju dagar i veckan? Inte ens jag gör det, fast jag ägnar en stor del av mitt yrkesliv åt att försöka vända på lika förtärande som ogrundad pessimism.

Få tackar oss för vad vi har gjort. Möjligheten till applåder ges mest för den som slåss för att lösa kvarvarande problem.

Elände engagerar mer än lycka, särskilt på kulturparnassen, och i takt med att världen förbättras blir toleranströskeln för elände allt lägre. Det är ett fenomen med samma rot som det Tage Erlander redan på 1950-talet identifierade som ”de stigande förväntningarnas missnöje”: alltid mer, aldrig nog.

Nu kan vi ju inte bara gå omkring och reflektera klokt och rationellt, vi ska ju leva också. Det är rimligen lika lite konstruktivt att stirra oavlåtligt bakåt som att ständigt rikta den bakvända kikaren mot framtiden, eftersom vi måste reda oss här och nu. Chimären som uppstår när vi skärmar av de tider vi passerat och de tider vi ska in i för att behålla fotfästet i livet är att vi knappt rör oss. Men verkligheten är att vi kollektivt rusar fram på vår utvecklingsresa genom tiden.

Matilda Gustavsson närmade sig dilemmat i en krönika för en tid sedan. Hon skrev om den medicinska vetenskapens framsteg. Man kan fascineras av hur mycket vi lärt oss om kroppen och konstatera att man kanske hade varit svårt sjuk eller död om man levt i en tidigare epok, men å andra sidan, konstaterade hon, kan man känna frustration över att man kan drabbas av en sjukdom i dag som forskarna med säkerhet knäcker i morgon. Hur långt vi än har kommit har vi alltid långt kvar.

Det är vårt predikament. Därför slår jag alltid ett slag för statistiken. Bara i siffrorna blir våra makalösa bedrifter tydliga.

Det är inte särskilt vanligt att debattörer anländer till tv-sofforna eller sätter sig vid sina tangentbord entusiastiskt viftande med den senaste befolknings- eller hälsostatistiken. Desto oftare skildras nyupptäckta delproblem med glöd och i minutiös detalj. Vitt torgförda åsikter om världens tillstånd bygger alltför ofta på anekdotisk bevisföring, tråkigt nog. Någon upprörs över något och tycker till. Den som tycker till med snygga formuleringar blir lyssnad på.

Det är som om det borde räcka att känna smärta och ilska över ömmande fall. Ja, rent av som om generell statistik på något sätt skulle cyniskt släta över. Men i statistiken finns ju alla människor. Bland de ömmande fallen finns en del människor.

För att nu bli en smula högstämd och parafrasera en gammal grek som jag glömt namnet på: Läs ofta diagrammen. Läs dem som kärleksbrev med glödande försäkringar om att framsteg finns.